”Ur mörkret” – Mackan Andersson
Vi går som sagt en skräckvår och -sommar till mötes, men det tål att upprepas: vi är knappast bortskämda med svenska skräckskildringar. John Ajvide Lindqvist har satt Stockholm och Blackeberg (och snart den stockholmska skärgården) på skräckkartan, men fortfarande är genren till stor del en anglosaxisk angelägenhet. Mitt mentala skräckarkiv är följaktligen till allra största delen amerikanskt: H.P. Lovecrafts Rhode Island, Stephen Kings Maine, Bentley Littles dammiga Arizona-städer och kaliforniska vindistrikt, hundratals Hollywoodanonyma villakvarter i popcornskräckisar. Därför blir skrämseleffekten så mycket större när en skräckberättelse utspelar sig i Sverige, som i Mackan Anderssons novellsamling ”Ur mörkret”.
Novellerna är ojämna men lovande och skräcken är av den vardagligt krypande varianten, förankrad i det igenkännbara och familjära med en rejäl dos svart humor. Vissa berättelser, som ”Att vara 19 suger” om en vampyr som är vegetarian (!) och avslutande ”The Clock Strikes Hen”, är mer renodlat komiska än skräckinjagande. Kul bagateller med glimten i ögat, men inget som får blodet att frysa direkt. I min absoluta favoritnovell, ”En smak av storstaden”, lyckas dock Mackan Andersson trollbinda mig totalt. Den postapokalytiska berättelsen bär drag av den tidiga King-novellen ”Night Surf” såväl som Lovecrafts Cthulhumyt, och när Storsjöodjuret och hennes ungar ödelägger Stureplan och bilder på döda kändisar kablas ut i kvällspressen blir jag rädd på riktigt. Det är väl det som väluppbyggd och -skriven skräck går ut på: att få oss att tro på det otroliga. ”Ur mörkret” lyckas inte alltid, men när balansen mellan fasa och avväpnande humor är lagom, som i ”En smak av storstaden”, kan jag se sjömonstren framför mig, mitt i rusningstrafiken på Centralen.
Kul parantes: Mackan Andersson är vid sidan av skräckförfattandet verksam som ståuppkomiker. Även John Ajvide Lindqvist försörjde sig i många år som ståuppkomiker och trollkarl innan han debuterade med ”Låt den rätte komma in”. Hur ska man tolka detta? Ligger skräck och skratt, trots att de kan ses som diametralt olika känslouttryck, närmare varandra än vad man kan tro? Två sidor av samma mynt; istället för den gråtande clownen – den skrattande skräckskildraren? Måste skriva något om det här.
Alla
[...] Ja, av bloggen bokhora.se, alltså. Det är trevliga Helena som skriver. (Känner du inte till Bokhora.se så ramla genast dit. Det är lätt Sveriges bästa bokblogg!) “I min absoluta favoritnovell, “En smak av storstaden”, lyckas dock Mackan Andersson trollbinda mig totalt. Den postapokalytiska berättelsen bär drag av den tidiga King-novellen “Night Surf” såväl som Lovecrafts Cthulhumyt, och när Storsjöodjuret och hennes ungar ödelägger Stureplan och bilder på döda kändisar kablas ut i kvällspressen blir jag rädd på riktigt.” [...]
Jag brukar oftast hoppa över alla recensioner om ”rysare/skräck-litteratur”, men under min scrollning neråt så uppfattade mina ögon orden ”en vampyr som är vegetarian” och min nyfikenhet väcktes. Jag börjar fundera om det inte är möjligt att bara läsa de ”komiska” inslagen och hoppa över allt som kommer förvandla nattsömn till ett minne blott.
Elin: författaren själv kallar novellsamlingen för ”skräck för folk som inte läser skräck”, så kanske det. :)
Jag tror ofta att skräckförfattare skriver med glimten i ögat. Jag tror i och för sig inte att jag är någon vidare bra skräckläsare, jag tycker för det mesta att berättelserna är för omöjliga för att vara skräckinjagande. Hanteringen av odöda till exempel, som i sina bästa stunder mest var underhållande. Jag har svårt att ta övernaturligheter på allvar tror jag. Mer realistisk skräck!
Såväl skrattet som skräcken ger adrenalinkickar, det ligger nog mkt i den relationen. Det var bara några månader sedan som brittiska forskare kom fram till att de flesta barn (över hela världen) uppfattar clowner som skrämmande (och det utan att ha sett Det :-) ). Intressant tycker jag. Själv var – och är – jag livrädd för clowner.
Det är alltid kul att se vilka noveller människor fallit för. Själv läste jag ”En smak av storstad” som en humoristisk berättelse, men var rejält skakad av den med infrysningen av människor. Kul att du gillade boken!
Förläggarn’
Älskar dina inlägg! Du är bäst! :D