Varför pseudonym?
Min Ruth Rendell/Barbara Vine-besatthet har fått mig att fundera lite kring fenomenet etablerade författare som väljer att skriva under pseudonym. Mer specifikt: vad tillför pseudonymen författarskapet i stort? Vad är den bakomliggande motiveringen till att skriva under ett annat namn? Jag tror att många författare, däribland Ruth Rendell, ser pseudonymen som en frihet, ett sätt att markera att verket befinner sig utanför de redan intrampade domänerna. I fallet Ruth Rendell: ingen kommissarie Wexford, ingen klassisk mordgåta, fler sidor i anspråk för att utveckla stämningar, karaktärer och miljöer. Samtidigt går det inte att undgå att notera likheterna mellan de Barbara Vine-böcker jag hunnit läsa (en och en halv, så jag är ingen expert direkt) och Ruth Rendells Wexford-lösa psykologiska spänningsromaner typ ”Döden genom vatten”, som jag nyligen recenserade. Det hela blir än mer komplicerat av att pseudonymen sedan länge är demaskerad; den läsare som plockar upp en Barbara Vine-roman vet redan efter att ha läst baksidestexten att det är Ruth Rendell som ligger bakom berättelsen. Jag har till och med sett konstruktioner i stil med ”Ruth Rendell som Barbara Vine” på vissa bokomslag. Frågan är om inte då läsaren genom den undanröjda identiteten förväntar sig en roman i Rendell-anda och låter detta styra läsningen? Just i fallet Rendell/Vine inbillar jag mig att uppmärksamma läsare skulle ha klarat av identifieringen även utan ledtrådar. Londonskildringarna, de geografiska områdena, den psykologiska skärpan… visst känner man igen sig från Ruth Rendells begreppsvärld? Skillnaden ligger möjligen i att Vine-romanerna generellt sett är längre och mer genomarbetade ur stilistisk synpunkt, samt, förstås, att själva mysteriet är underordnat de psykologiska porträtten.
Man kan fråga sig detsamma med Joyce Carol Oates’ alter egon Rosamond Smith och Lauren Kelly. I fallet Oates/Smith/Kelly – vi kan nog vänta oss ytterligare en pseudonym snart, vänta bara – använder Oates sina alter egon för att distansera sig från sin Nobelpristagarkandidatpersona (puh! Längsta sammansatta ordet på länge!) och skriva mer renodlade spänningsromaner. Hon går, om man så vill, den motsatta vägen från Ruth Rendell. Samtidigt går det inte att förneka att vetskapen om vem som gömmer sig bakom de i mitt tycke rätt ojämna psykologiska spänningsromanerna styrt läsningen för såväl ”vanliga” läsare som kritiker. Personligen är jag väldigt förtjust i seriemördarskildringen ”Sarons ros”, som Oates skrev under pseudonymen Rosamond Smith, men med det briljanta lilla undantaget står sig hennes spänningsromaner under pseudonym slätt mot de utflykter i det mörka och morbida som hon gjort under eget namn. Ändå hyllas böckerna nästan undantagslöst. Hallå, är det ingen som ser att kejsaren är naken? Visst, jag hör motargumenten. Om man går med på tanken att en pseudonym kan användas som en läsinstruktion, en uppmaning att släppa de förväntningar man har på en Joyce Carol Oates-roman (hur lätt nu det är, när det står JOYCE CAROL OATES SOM LAUREN KELLY klart och tydligt på bokens framsida…) borde en Rosamond Smith- eller Lauren Kelly-roman dömas utifrån andra, mindre stränga kriterier. En snyggt konstruerad, spännande bladvändare, varken mer eller mindre. Jag menar dock att varken Oates själv eller vi läsare klarar av att göra den distinktionen.
Det här blev ett långt och invecklat inlägg; jag kan inte låta bli att tänka på det gamla ordspråket ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” och ta åt mig lite, men visst är det ett intressant ämne? Varför tror ni att etablerade författare väljer att skriva vissa böcker under pseudonym, och varför lyckas aldrig pseudonymerna förbli hemliga? Är det ett marknadsföringstrick, rentav? Om ni har en favoritförfattare som även verkar under pseudonym, läser ni även dessa böcker? Varför/varför inte?
UPPAT! Här finns en intressant artikel om skillnaden mellan Ruth Rendell och Barbara Vine. Tydligen anser inte Rendell att det finns någon markant skillnad mellan de båda, men använder pseudonymen Barbara Vine när hon vill skriva djupare personporträtt och psykologisera utan att det nödvändigtvis finns ett brott i intrigen. Ungefär som jag gissade alltså. Och vad är det som det glunkas om på Wikipedia om en ny Barbara Vine 2008? Jag hittar tyvärr inget på andra sajter, men enligt ack-så-pålitliga (och källkritiska!) Wiki ska boken heta ”The Birthday Present”. Ja, vad ska man tro?
Alla
Jag tänker på den ekonomiska aspekten. Kan för det första tänka mig att en så produktiv författare som Oates kan få problem att få allt utgivet. Att förlaget inte vill utarma författarskapet och läsarnas sug genom en alltför tät utgivning. Och att en lösning på det är att ge ut under pseudonym. Uppenbarligen som i fallet Oates/Kelly på samma förlag i USA. Men i Sverige däremot ligger Oates på Albert Bonniers, Smith på Natur & Kultur och Kelly på Wahlström & Widstrand. Varför då? Det enda jag kan tänka mig är ekonomiska skäl.
Det andra jag tänker på är också ekonomiskt men för Oates själv. Sitter man fast i ett förlagsavtal som suger så kanske en pseudonym på ett konkurrerande förlag är lösningen på det. Verkar inte gälla för Kelly men kanske för Smith som låg på annat förlag än Oates, vad jag kan se.
Sen tror jag att mycket ligger i den artistiska friheten. Att man vill signelera att man skriver något annat än vanligt. Så att läsaren inte blir besviken för att det är annat än vanligt.
Jag tror inte att meningen är att pseudonymen ska vara hemlig, för då kan man ju inte dra nytta av att redan vara ett namn. Men det går ju faktiskt också att hålla hemligt. Se på Tim Davys. Eller har jag missat något?
Jag har mina teorier om Tim Davys, men vi får väl se… :) Arne Dahl lyckades ju vara hemlig ett tag, men generellt sett brukar identiteten läcka ut så småningom. Tror också att den ekonomiska aspekten är viktig.
Jag tror att den artistiska friheten är överordnad, och jag tror att principen är densamma som inom musiken, med skillnaden att författarskap (oftast) är en ensamsyssla. Musikartister skapar som bekant ofta psudonymer/artistnamn för att markera att det är ett nytt projekt, en ny inriktning eller whatever. Will Oldham/Bonnie ”Prince” Billy är mitt favoritexempel på en sådan artist.
Jag tror verkligen att det fyller en funktion att tillåta sig vara verksam utanför den ram man befinner sig i. Oates och Dahl är två mycket bra exempel på just det. Att slippa stämpeln av Nobelpristagarmaterial/litterturvetare och istället skriva regelrätt spänning utifrån egna regler måste vara en frihet för en redan etablerad skribent.
I Ruth Rendells fall har hon själv sagt att hon skriver som B Vine när det handlar om mer psykologiska romaner utan något direkt brott/mord, men jag kan inte heller se någon särskild skillnad mellan Döden genom vatten och Lögnernas Labyrint, till exempel.
I början var det kanske lite mer skillnad mellan hennes olika ”genrer”, antar jag.
Men hela grejen med pseudonymer, exempelvis Oates, faller ju när de blir kända.
Jag tror Oates sitter och skriver hela dagarna och när hon skrivit en dag och är färdigt så tittar hon på alstret och säger till sig själv, oj idag blev det visst en Kelly och när hon har suttit och skrivit i tre hela dagar så säger hon, oj nu blev det visst en Oates.
Frihet tror jag det handlar, pengar lär hon ju ha så att hon kan bada i dem.
Låntagarna känner dock inte till att Oates är Kelly och Smith (en på trettio kanske). Många som läser Kelly skulle aldrig ta i en Oates. Och jag är förstås inte så dum att jag talar om det för dom.(ler, jag kan inte det där med glada gula gubbar)
Signe
Signe
Signe: intressant! Jag har inte ens tänkt på att Kelly/Smith-böckerna skulle tilltala en helt annan läsekrets, mycket på grund av att jag som sagt har svårt att koppla bort Oates nobelpristagarkandidaten (fast hur var det med det där, Horace verkar ju inte gilla henne) när jag läser, trots att det är olika typer av böcker. De Oates:iga beståndsdelarna finns ju där, om än i utspädd form och under lite andra premisser. Jag tror precis som du att hon skriver Kelly/Smith-böckerna som avslappningsövningar, därför att hon inte kan göra annat än skriva, den överproduktiva människan. :)
Med tanke på hur vanligt det är med diverse fördomar om författare b l a angående utseende, ursprung, kön o s v (inte minst här på Bokhora!), så finns det ju mycket goda skäl för författare att använda pseudonym.