Det var ”Vi i villa” som jag läste vid mitt solorestaurangbesök i tisdags. En bok som knappast får någon att längta efter sällskap och absolut inte efter tvåsamhet.
Anders är en stereotypt vanlig tråkmåns i 40-årsåldern. Villa, vovve, fru, dotter, älskarinna, innebandy med grabbarna och rätt så avundsjuk på grannfamiljen som tjänar mer pengar. Han och frun Philipa har slutat ligga med varandra så Anders ”blåpillersvänstrar” och självklart är han skraj att allt ska gå åt fanders. Han är även orolig över att dottern har börjat bli utstött och då två av granntjejerna utsätter henne för ett riktigt elakt spratt börjar Anders nedåtgående spiral gå riktigt mycket fortare…
”Vi i villa” använder en rätt så ovanlig berättarteknik: andra person singular… och ovanlig är den av en orsak. Den fungerar nämligen väldigt sällan bra. Typmening:
”Du tänker inte: Vad har jag gjort? Du tänker: Jag har gjort.”
Charles Stross lyckas visserligen rätt så bra med det i ”Halting State”, men i det här fallet blir det lite väl jobbigt. Det kan vara rätt effektivt för att få läsaren att ordentligt identifiera sig med huvudpersonen, fast i den här kortfattade, dialogtäta romanen så är det inte berättelsen till fördel och jag irriterar mig nästan boken igenom. Men visst. Historien engagerar mig någonstans ändå och jag kommer aldrig någonsin vilja bo i en förortsvilla… med ångest som ett tungt täcke som långsamt kväver en.
9 kommentarer
Jag måste säga att jag verkligen gillade Vi i villa, trots den fåniga titeln. Sträckläste mig igenom den, faktiskt. Och jag tycker att berättartekniken är både väl genomförd och fördelaktig för den där ångestladdade, obehagliga känslan som genomsyrar boken.
Jag tyckte att boken hade otrolig tonträff. Och det var inte bara ironisk, utn även romantisk och vemodig (scenen där de äter glass på Söder, t ex). En fin svensk ”American Beauty” utan tonårssex och mord:)
Oj, andra person singular är det lite skrivarskolevarning på. Väldigt svårt att ro iland.
Vem ligger bakom pseudonymen? En etablerad författare eller debutant? Vet man?
Helena.. Ska vara en etablerad författare som inte vill att den här boken ska jämföras med hans/hennes tidigare.
Li: Aha, Tim Davys-syndromet alltså. :)
Jag har aldrig riktigt fattat det där med förortsvilleskräcken. Trist kan man ha det var som helst, till och med i de mest exotiska miljöer. Ångesten sitter inte i villan/lägenheten utan i en själv och de man väljer att umgås med.
Hehe, nä ångesttäcket är nog inte så selektivt när det väljer liggplats!
[…] alltså. Har precis landat i soffan efter mat + fika med fina Erik. Och en påbörjad bok, “Vi i villa” av Hans Koppel, har ägnat en stund åt att fundera på vem som döljer sig bakom […]
[…] som har skrivit om boken: SvD Bokhora […]