Vilken är din Lindgren-favorit?
Vi har börjat läsa ”Mio, min Mio” i skolan. Min Lindgren-favorit. Jag gillar hur hon bygger upp stämningen omkring Riddar Kato, jag gillar beskrivningen av Tegnérlunden och gatorna runt omkring, jag gillar hur reko och hyvens alla är i Landet i Fjärran (utom just Kato, men han bor ju å andra sidan i Landet Utanför) och jag gillar att se spår av Mio i flera andra, modernare barnböcker.
Jag har läst ”Mio, min Mio” för andra elever andra år och reagerat lite på Lindgrens förålderliga språk. Det gör jag inte lika mycket nu. Den här klassen är mer läsvana än tidigare klasser har varit. Jag har läst högt för dem minst en kvart nästan varenda dag i ett helt läsår, vi har betat av en imponerande mängd barnböcker under året. Men efter alla böcker jag har läst för mina elever kan jag konstatera att det inte är av gammal vana som Lindgren är vår sagodrottning. Språket, historierna, tonen: hon är svårslagen.
Vilken är din Astrid Lindgren-favorit?
Alla
Jag och pojkvännen läste just Mio min Mio högt för varandra för ett tag sedan. Det är en sådan perfekt högläsningsbok! Stämningen, språket, nostalgin… Annars tycker jag om Bröderna Lejonhjärta, trots dess mörka undertoner. Jag minns att jag var oerhört fascinerad av den historien som barn.
Bröderna Lejonhjärta, helt klart. Både Mio min Mio och Ronja Rövardotter är väldigt bra också.
Nej, inte Mio min Mio. Vi läste den nyligen för vår 6-åring och jag slogs också av det ålderdomliga språket och hur hon liksom saknar nyanser i det som beskrivs. Mio och Jum-jum är antingen eller himmelriket eller så har de nära-döden upplevelser. Det finns liksom inget mellanläge. Och just fokuseringen på döden är för stark. Mio och Jum-jum ska fångas av spejarna och dödas, de ska vaggas på sjöns botten i evigheters evigheter, de ska få hjärtat utslitna, de ska ramla från klippor och dö och så vidare. Det är helt enkelt för bombastiskt. För min smak iallafall.
Lotta på Bråkmakargatan regerar. Inga negerkungar, ingen död, ingen sjukdom – bara borgerlig villaidyll, gulliga gamla tanter och en obstinat 4-åring.
Jag älskar Mio, min Mio och den lär stanna på min Lindgrenförstaplats länge än men Allrakäraste syster är god tvåa och Bröderna Lejonhjärta är väldigt bra och Kalle Blomkvist måste ju nämnas och dessutom har jag en särskild plats i mitt hjärta för Pippi Långstrump i Söderhavet…
Japp, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta för mig också. Och de tre sagosamlingarna: Nils Karlsson Pyssling, Sunnanäng och Kajsa Kavat – där finns många mindre kända pärlor!
Jag drämmer till med Pippi. Ett större universum som innehåller båda poliser och pirater och kafferep. Slår inte fel. Allt som saknas är ninjor.
Mio min Mio. Klassisk svensk fantasy…
Vi kollade på filmen idag också. Den är så rolig att kolla på, dels eftersom den är dubbad och dels eftersom specialeffekterna är så otroligt enkla (se gärna nya ”Be kind rewind” på bio för samma sorters specialeffekter med enkla medel). Mina elever blev besvikna på Cristopher Lee som Riddar Kato. Ur ett vuxenperspektiv är filmen ”Mio, min Mio” oerhört underhållande. När Mio kommer till Kato för slutstriden sitter Kato och stryker en fet padda med en fjäder. Och det är kul att se Christian Bale som Jum-Jum.
Jag gillar boken ”Mio, min Mio” mer och mer. Jag förställer rösten när jag läser och mina elever sitter liksom helt blickstilla och ser helt oroliga ut när jag väser att man inte kan lite på någon, när Mio och Jum-Jum är hos Eno. Sedan blir Miramis tagen av Katos spejare och då blir det riktigt otäckt.
Min favorit är Madicken. Eller egentligen Lisabet. Inte långt efter kommer Lotta på Bråkmakargatan. Vet inte vad dessa val egentligen säger om mig. Men det är väldigt svårt att välja mellan alla Astrid Lindgrens berättelser, det går nästan inte. De har en speciell plats i ens hjärta allihopa, eller de flesta iallafall.
Min favorit är helt klart ”Mio min Mio”. Och som tvåa har jag ”Bröderna Lejonhjärta”. Sen får alla andra Astrid Lindgrens böcker dela på tredjeplatsen.
Jag tycker Alla vi barn i Bullerbyn-böckerna är bäst. Hela boken är en enda stor idyll där i princip bara goda människor finns och inget ont händer. När jag var liten ville jag bo i Bullerbyn; barnen där får verkligen världens bästa uppväxt! Desutom är språket mycket enkelt och passar bra för någon som precis har lärt sig läsa.
O, det är ju Mio! Den läste jag högt för barnen varje år (minst) i många år. Minns en gång när jag berättade den muntligt för minstingen under en lång tråkig tunnelbanefärd, och tuffa grabbarna i 13-årsåldern slutade prata med varndra och försökte lyssna diskret…
Bröderna Lejonhjärta – fantastisk inledning, sakligt och känslosamt, aldrig sentimentalt men jag gråter floder varje gång. Astrid Lindgren formar här mängder av barns och f.d barns dödsuppfattning. Varje gång jag läser den hör jag Astrids småländska intonation.
Är det bara jag som ÄLSKAR Emil?
Annars håller jag på att läsa Madicken för barnen just nu, underbart flyt i Lindgrens språk (tycker jag som hatar att läsa högt).
1949 kom en förtjusande bok, med ljusblåa pärmar, ut på Rabén & Sjögrens förlag. Nils Karlsson Pyssling. Jag var fem år och blev förälskad för livet i alla de nio sagorna som boken innehåller.
VILL BARA TACKA FÖR ALLA SPÄNNANDE NOVELLTIPS!!!
Min ska-läsa-bokhög kommer definitivt att bli större inom kort…
Jag älskar Emil också! Humorn är underbar ju. Men den bok som gett bästa läsupplevelsen är Bröderna Lejonhjärta. När jag läste den i 12-årsåldern? var jag fenomenalt fascinerad.
@Monica & Nina!
Det är klart Emil är bäst! Fulländade små berättelser som när Emil räddar Alfred som fått blodförgiftning genom att släpa honom genom snöstormen till Mariannelund. Min pappa grät varje gång det var högläsning!
Jag gillar också Mio, min Mio. Men min favorit är Madicken. Bröderna Lejonhjärta gillar jag inte. Tror att det beror på att jag tyckte att den var både läskig och sorglig när jag var barn.
Novellen ”Junker Nils av Eka” från Sunnanäng är min favorit bland alla Astrids verk, men Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter kommer inte långt efter.
Mio är absolut Lindgrens bästa! Den är så poetisk så man dånar. Visar hur litterärt bevandrad Astrid Lindgren var med alla de intertextuella referenserna den är fylld av. Men förstår att Mingus är besviken. Det är INTE en bok för 6-åringar, utan snarare för 9-åringar som har mer avancerade existensiella funderingar. Tror det är ett mycket vanligt fel som begås nuförtiden: vi vuxna tenderar att läsa våra gamla favoriter alldeles för tidigt för våra barn. Mitt 10-åriga barn vägrar t ex befatta sig med den fantastiska Bröderna Lejonhjärta eftersom han tvingades höra den redan som 4-åring på dagis. Jag är fortfarande sur på dagispersonalen för att de totalsabbat en fantastisk läsupplevelse genom att ha så dålig koll…
Jag kommenterade hela två gånger igår, men de verkade inte komma med … :-(
Jag gillar i alla fall också de lite mer okända historierna i sagosamlingarna bäst. Mina favoriter är I skymningslandet, Tu tu tu (gillar folksagetonen) Peter och Petra och Mirabell.
Har alltid varit en sucker för magisk realism. Jag tittar fortfarande efter de Underjordiska i skymningstimmen, och är aldrig riktigt övertygad om vad som ska växa upp när jag planterar ett frö …
Titti: jag håller absolut med. Vi vuxna (både lärare och föräldrar) har ofta en tendens att vara för otåliga. Visst talar jag varmt om läsmod, men det handlar också om Vygotskys utvecklingszon: man ska ta kliv, men man kan inte ta två kliv i taget. Jag förstår inte vitsen med att läsa Bröderna Lejonhjärta för 4-åringar, när det finns så många andra braiga böcker att läsa för 4-åringarna. När ska de till exempel läsa ”När Åkes mamma glömde bort” om de läser ”Bröderna Lejonhjärta” när de är 4 år? När de är 10?
Titti: Jag håller med om att 6 år är ganska ungt för en så dramatisk bok som Mio min Mio men det var inte att den inte passade en 6-åring som var min kritik av boken. Mio min Mio är inte en dålig bok men sättet den är skriven på är lite för mycket effektsökeri. Bröderna Leijonhjärta är mycket mer sansad.
Johanna K: Problemet är att i den tidiga (för-)skoleåldern så finns det ett litet glapp. Mio är ett gränsfall för en 6-åring men samtidigt är den bra som kapitelbok.
När jag var liten låg jag bredvid min mormor i hennes o morfars stora säng och hon läste högt ur Mio min Mio på söndagsmornarna. Underbart.
Sen är jag en stor fan av Saltkråkan, både böckerna och filmerna.
Men man ska väl säga att egentligen är alla Astrids berättelser helt fantastiska. Alla har ju uppenbarligen sin egen favorit.
Är det någon mer som läst ”BrittMarie lättar sitt hjärta”? (Tror det var BrittMarie?) En liten annorlunda Astrid berättelse.
Bröderna Lejonhjärta kommer alltid vara min favorit. Hörde den första gången när jag var fyra på dagis, sen var jag fast för livet. Tvingade min pappa att läsa den för mig ofta fast jag började gråta varje gång. Jag räknade åren till jag skulle fylla sju och skulle få sen den på film. När jag sen såg den första gången var jag nog sex/sju och lyckan var total, trots att jag satt och grät hela tiden och var livrädd för Katla.
På en delad andraplats kommer Ronja och Mio min Mio. Tyckte Mio min Mio var mycket läskigare än Bröderna Lejonhjärta.
Jag tror också min upplevelse av Mio min Mio blev förstörd, i och med att en pedagogisk vuxen upplyste mig om att Mio egentligen frös ihjäl på parkbänken i början av boken.
Jag tycker bäst om Mio min Mio :)
weichkartoffel: Se inte om den i vuxenålder! Skorpan ligger och kravlar i en chokladgrotta och Katla är en skokartong i papier maché.
Jag växte upp med filmerna och inte böcker, men när det gäller dem så är Saltkråkan och Bullerbyn oslagbara favoriter. Minns också när jag läste Bröderna Lejonhjärta och direkt efteråt började läsa från början..
Annars är mina favoriter Lindgrens flickböcker! Speciellt Kati förstås, Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris.. åh, vilka böcker! Använde Kati i Paris som guidebok när jag var på semester i Paris och köpte Den gudomliga komedin efter att ha läst Kati på Kaptensgatan. Synd att fler inte har upptäckt de böckerna. Britt-marie lättar sitt hjärta och Kerstin och jag är också förtjusande böcker!
Kalle Blomkvist
weichkartoffel:
Ååååååå, hata, hata, hata pedagogiska vuxna!! :-[ Jag kan upplysa om att Mio INTE frös ihjäl på parkbänken, för det står INGENSTANS. Det är en saga, och i sagor får – hör och häpna – fantastiska och inte alltid helt diskbänksrealistiska saker hända. De kan till och med ha lyckliga slut! Jag vet, visst är det fantastiskt? :-)
weichkartoffel och piratdrottningen Alwilda: men kom igen! Det var ju ingen pedagogisk vuxen som sa så. Vad är dealen med att säga sånt till barn? Jag yttrar aldrig sånt för mina elever, däremot diskuterar jag det emellanåt med andra vuxna. Om Astrid hade några sådana tankar när hon gjorde Tant Lundin till Jum-Jums mamma och Benka till Jum-Jum, lär vi aldrig få veta.
Dessutom: har inte Mio typ shorts på Ilon Wiklunds bild när han sitter i Tegnérlunden? Den kyliga outfiten talar för att han frös ihjäl i och för sig, men å andra sidan: har han shorts och mössa (vilket han har) är det väl förmodligen augusti eller september. Konklusion: Mio fryser inte ihjäl. :-)
Förfrysningsteorier är för vuxna som vill förklara allt, för barn kan väl Mio få vara en saga om en olycklig pojke som får det väldigt bra. Ett hopp om att det kan bli väldigt mycket bättre?
Mingus: jag håller förresten med dig om att Mio är bra som kapitelbok, jag hävdar ändå att det finns kapitelböcker som är ännu bättre för 6-åringar.
Jag har tyvärr redan gjort det misstaget, såg den när den gick på tv av missstag. Men fann den fort. charmig.
Appropå termen pedagogisk använde jag den ironiskt, det är klart att det är det mest opedagogiska man kan göra.
Men jag gillar din teori om mössan. Nu kan jag äntligen känna mig helt övertygad om att Mio klarade sig.-
Madicken, Lotta på bråkmakargatan och Kajsa Kavatsamlingen är mina favoriter. I den senare finns det väldigt fina sagor fattiga små ungar i Småland som är så tappra och förståndiga att man skäms (över att vara vuxen, lat, bekväm och otacksam). Särskilt mycket tycker jag om sagan om Samuel-August som öppnar grindar till hästskjutsar för att få råd att köpa en katt. Jag hade hela samlingen på kasettband som barn. Åh, Astrids röst!
Rasmus på luffen lyssnar jag också mycket på, eftersom sexåringen har den på CD. Den är himla bra, den med. Det blev väl ändå den bästa filmatiseringen?
Visst frös Mio ihjäl men det ser man ju inte förrän man är vuxen tycker jag. Precis på samma sätt som barnen i vackert vemodiga Sunnanäng dör fastän man som barn ser att de kommer till en fantastisk stor-mamma som lagar pannkakor åt alla. Vuxna som ska överförklara böcker och utreda allt med barnen är en riktig styggelse, hujeda mej!
Kajsa: Jag hållr med dig!
Den blå boken med bland andra korta berättelserna ”Allra käraste syster”, ”Peter och Petra” och ”Mirabell” har varit min favorit-Astrid sedan jag fick den när jag var liten!
Bokaktivisten: Gjorde de ju inte. :-) För övrigt så måste de ha dött flera gånger i Sunnanäng då, eftersom de var där flera gånger. Man inte kan veta hur författaren har tänkt om man inte är författaren själv, och därför ska man akta sig för att dra tvärsäkra slutsatser om saker och ting. För om Astrid tänkte som du gör, så dog de. Men om hon tänkte som jag gör, så dog de inte. Då var det helt enkelt en saga med något så oförskämt som ett sagoslut. Men om du vill ha en värld där barnen går och dör som flugor till och med i sagorna, så varsågod. :-)
Tack för det! Har alltid gillat lite mörker i barnböcker och ja visst jag påstår inte att jag vet vad Astrid menade, bara tolkar lite sådär BESTÄMT.
Sunnanäng ser jag som rena rama självmordet: de drömmer sig bort från det gråa när de är i skogen. Stannar lite längre i den kalla skogen, går in i drömvärlden och till slut väljer de att låta grinden stängas och stanna kvar. Jag ser det som att Astrid beskriver den svenska fattigdomen men gör det på ett sagosätt för barnen.
Well fine, to each his own.
Jag ser din poäng, men jag försöker att blunda och slå mig för öronen och skrika ”lalaalaalalalaalaalaa” allt vad jag kan, tro mig. :-) Jag är fullkomligt allergisk mot att hela Mio min Mio bara var ett grymt skämt, för att EGENTLIGEN sitter han bara där och är ihjälfrusen. Nej, jag vägrar.
*lallalaalaalaalaa*
Eller var det typ hans afterlife? Hur som helst, I don’t like it. (Av någon anledning har min inre Kishti tagit över.)
Jag tror att jag blir mest upprörd för att jag gillade att skriva den här typen av sagor själv när jag var liten, och har fortfarande en dragning till det. Och jag skulle verkligen vända mig i min grav om någon i framtiden hittade dem och bestämde sig för att de dog. Nej, de gjorde de inte, det var synd om dem och sedan upplevde de fantastiska äventyr! För det är sagor, och där kan vad som helst hända. Men jag inser att mitt 8-åriga jag och Astrid kan haft något olika approach.
Fast jag vill ändå att allt ska vara sant, sant, sant, för annars är det inte roligt längre. :-p
Färgad av Mio min Mio så var jag länge övertygad att hela Harry Potterserien bara var Harrys deliriska drömmar medans han sakta kvävdes till döds i garderoben under Dursleys trappa.
Piratdrottning: känner mig lite som skurken som dräper dina sagofigurer. Dessutom kanske du har rätt och Astrid kanske nu blickar ner på mig med en sträng blick när jag tar livet av hennes figurer…Som sagt , det är sagor och vad som helst kan hända.
Själv har jag en engelsk mamma och ena foten har varit rejält inne i den engelska barnboksvärlden. Älskade alla eländiga föräldrarlösa barn i Burnetts böcker, har en tidigt grundlagt faiblesse för lite elände i böckerna. Vill gärna upplysa om att de flesta nursery rhymes engelska barn lär sig älska är tämligen eländiga historier återberättade med glatt tonfall och mycket humor: Ägget som går sönder och ingen kan laga; Tre blinda möss som jagas med kniven; Babyvaggan i trädet som trillar loss osv.
Är av den bestämda uppfattningen att barn kan uppskatta mörker och farligheter. Det fina med Mio och Astrids böcker är ju att hon serverar det på ett sätt så barnen får leva kvar i sin sagovärld, skickligt inte sant?
Bokaktivisten:
Jo, du har helt rätt. Jag älskade mörker och farligheter när jag var liten (kanske något skadad av min vampyrentusiast till far), och blev dödligt uttråkad av Vitnos och andra små präktiga djur. Den farliga skogen i ”Hur gick det sen” var helt klart min favvoskog. Jag var lika fascinerad varje gång – ska de bli uppätna av något otäckt den HÄR gången kanske? (Hoppas, hoppas!)
(Om jag ska vara ärlig så kanske det var en liten släng av Nangijala med i slutet av Sunnanäng. Med jag håller det öppet för säkerhets skull. Och det är otroligt skickligt av Astrid att introducera det svåra med det fantastiska, det håller jag lungt med om! )
När jag gick i första klass 1970 läste min lärare Mio, min Mio för klassen. Det var min första riktigt stora upplevelse av litteratur. Jag blev helt fångad av berättelsen. Därmed har Mio, min Mio alltid en särskild plats i mitt hjärta.
Hej,
när jag var mindre så var det Nils Karlsson pyssling och Allra käraste syster som jaga tyckte om.
Senare kom Bröderna Lejonhjärta som vi lyssnade på på biblioteket i en rund läshörna med kuddar och högtalare i lampan. Astrid Lindgrens röst som berättar….inget slår den upplevelsen.
Nästa favorit är Mästerdetektiven Blomqvist med den röda och vita rosen. Så spännande:)
En bok som jag absolut inte gillade var Karlsson på taket.
Lotta: Karlsson tycks vara som Vilse i pannkakan, väcker antingen hat eller kärlek. Själv gillade jag Karlsson väldigt mycket, älskade hans ohämmade egoism. Har alltid älskat storegoister i barnlitteraturen (tex Paddan i Susar i säven).
Jag har en kompis som berättat om sitt stora hat vad gäller Karlsson. Hon upplevde honom som en stor idiot och kände att han var en fånig clown vuxna försökte ”skoja till” det med. Karlsson är med andra ord en mycket kontoversiell figur, underbart eller hur?
Bokaktivisten:
Det roliga är att det är skilda meningar och att man uppfattar saker på olika sätt. På tal om vilse i pannkakan…vilken traumatisk barndom, konstigt att man inte blev mer skadad…
:) skojar bara lite, men som du förstår tyckte jag inte om den heller. Intressant uppsatsämne med egoister i barnlitteraturen.
Bullerbyböckerna var mina klara favoriter, när jag var liten. Lisa och jag var lika gamla, när ”Alla vi barn i Bullerbyn kom ut” och jag läste den så många gånger, att jag kunde de första sidorna utantill. Kanske var det för att farmor bodde i Vimmerbytrakten och det kändes så tryggt. Jag läste ofta de böckerna, när jag kände mig orolig och ledsen och då blev jag lugn.
När jag var 11 år kom Mio min Mio ut och jag tyckte mycket om den boken som vi läste i skolan, tror jag. Det var den sista Astrid Lindgrenboken som kom ut, medan jag var barn och därför blev det aldrig riktigt samma sak att läsa ”Bröderna Lejonhjärta”, Emil eller Ronja Rövardotter även om jag tycker mycket om dem också.
Kajsa Kavat, Sammelagust, Nils Karlsson Pyssling – de har alla ett helt annat skimmer över sig p g a att det var barnet som läste dem.
Hittade tillbaks till den här gamla tråden och kom på att jag måste tipsa Mingus om Farmorsresan av Edith Unnerstad. Perfekt för en 6-åring som vill höra kapitelböcker! Även om Unnerstad inte kan mäta sig med Astrid Lindgren (vem kan det?) så tycker jag att hon har blivit sorgligt bortglömd.
Ronja Rövardotter må jag säga är min favvis av Lindgren-böckerna. :-) För den boken var den första boken jag läste av Lindgren när jag var liten, många minnen i den då. ^^
alltid när jag får den här frågan av äldre bekanta (vilket konstigt nog sker forunderligt ofta med tanke pa hur sällan jag träffar äldre bekanta) utbrister de ” du gillade madicken, va?”
eh? jag gillade verkligen inte madicken..sure, kavat är fint att vara men hon är ju en riktigt jobbig brat utan hyfs..
iaf..pippi naturligtvis. men det känns for uppenbart självklart. sen har vi ronja. om jag inte haft ronja skulle jag helt enkelt varit mindre henna-go och mera osäker brud..f o en av de vackraste far-dotter relationerna ever vilket var angeläget for mig da jag är lite av pappas flicka.
mio min mio för sago-eposet´s skull, man behover lite sant som liten. lite flöjtar och silvermantlar vävd av manljus..allrakäraste syster och barnen från sunnanäng och sjunger min näktergal for det sorgliga, gudomliga. sen vill jag sla ett slag for den litet bortglomda boken ”sten och ekorren” eller vad den heter, om en liten kille som blir kompis med en ekorre..och ”katy”serien. det var närmast sexuellt att läsa lindgrens prosa om Katy, det där 40-tals universumet rorde mig, spraket och ” jag klickade envetet pa skrivmaskinen, direktor karlgren sag spattig ut och snart skulle jag möta ann-marie på konditoriet” den är liksom vuxen men förtäckt i ett käckt 40-tal..den känns personlig.
(inte for att jag har henna i håret men mentalt..)
Jag har ”tvingat” mina gymnasieelever att diskutera Pippi ur ett vuxenperspektiv (utanförskapet, laglösheten, ensamheten…) på kursen litteratur och litteraturvetenskap. Det var inte populärt (Jag har visst ”förstört” Pippi nu…). Om jag nu dessutom skulle komma och säga att Mio frös ihjäl skulle jag nog ligga lite risigt till! :-)
Vi var i alla fall överens om att barn och vuxna läser/hör sagorna på olika sätt och att man absolut inte (stackars Weichkartoffel!) fick överföra vuxenperspektiv på barnens läsupplevelse! (Jag tyckte mina 18-åriga elever var vuxna nog, men det tyckte helt plötsligt inte de…;-) )