”Yatzy” – Harald Rosenløw Eeg

Ungdomsboksfrossan fortsätter i oförminskad takt, och det känns som att jag börjar få slut på superlativ. På både gott och ont. Gott = råkar komma på så bra böcker mest hela tiden. Ont = kanske verkar som att jag slentrianmässigt vräker ur mig att de är fantastiska? Tro mig, det är ingen vana, det är alltid uppriktigt, och varje gång känns det ju som en liten lottovinst.

Nu senast i raden är det ”Yatzy” av Harald Rosenløw Eeg. Daggi (eg Dag Vidar, de norska dubbelnamnen är ju ett kapitel för sig!) kommer till en ny fosterfamilj. Han är övertygad om att han som vanligt kommer att mötas av misstänksamhet, skepsis och motstånd. Istället får han genast dela rum med sin lilla fosterbror, fri tillgång till hela familjen, kärlek och värme. Det blir inte alls som han trott. Till och med katten är beredd att älska honom!
I skolan är det ungefär samma grej. De verkar gilla honom, vara helt inställda på att ge en rättvis chans. Kan han ta den, och kan han förvalta den?

Här kommer det; vilken fin fin fin bok! Jobbig och fantastisk, stark och varm. Alla som gillar / blev nyfikna på ”Isdraken”, pröva ”Yatzy”. Det är samma kvalitet. Den bästa.

Måste ta ett citat så förstår ni vad jag menar. Gustav är lilla fosterbrorsan, min stoooora favorit i den här samlingen. Han dyrkar Daggi, och det är bara en av alla saker som Daggi har så svårt för med honom. Här sitter de och spelar Yatzy en kväll.

”-Du får noll poäng, storebror, säger Gustav rättskaffens. Böjer sig ner för att notera min nolla, då tar jag hans pekfinger, böjer det bakåt så det knakar i leden och tårarna formligen sprutar ur ögonen på honom. Han dunkar huvudet i väggen bakom sig och tappar blyertspennan. Och du har sett det i Tom och Jerry-filmer. De gråter tårar i fina bågar, som om de hade vattenslangar i ögonvrårna.
-Du kallar mig inte storebror en gång till, säger jag. Min röst är låg och rosslig som om signalerna från hjärnan är ganska svaga.
Gustav ser upp på mig och nickar. Och när jag släpper, rullar Gustav ihop sig runt sitt pekfinger. Han sitter och vaggar fram och tillbaka. Böjer fingret lite medan han snappar luft. Jag är säker på att han verkligen kommer att hata mig nu. Då är vi färdiga med den biten. Men till slut ser han upp på mig och liksom lyser upp. Och detta måste han ha ärvt från sin mamma. Att han, oavsett vad som händer, alltid har ett leende på lager.
-Där hade jag tur, säger Gustav. Tror inte fingret är brutet.
Och jag borde ha berättat det i förväg. Jag borde ha varnat dem. Det allra sista jag kan vara är någons storebror.”