You had me at 電
Jessica fick en poesikick, också hos mig väcktes den slumrande lille lyrikvännen. Fast vi var inte på samma seminarium (jag levde i en annan värld men Jessica levde i samma, för att citera Ekelöf lite halvhjärtat).
Åh! Yoko Tawada och hennes berättelse om hur hon helt plötsligt upplevde sitt japanska skriftspråk som just poesi efter att ha flyttat till Tyskland och därmed fått anledning att analysera det språk hon alltid sett som så självklart. Jag smälte som smör i solsken när hon höll upp några små krumelurtecken, ordet för biograf, och med sin mjuka lilla stämma sade: Cinema – institute for electric shadows.
Är inte det som poesi så säg?
Jag hittade lite svensk info om Yoko (och ett litet textutdrag) – jag hoppas hon kommer i svensk översättning för jag mäktar inte helt med läsning på tyska. Eller för den delen japanska som jag inte mäktar med alls.
Computer – electric brain
Alla
Yoko Tawada verkar helt grym. Men jag kan inte riktigt hjälpa att jag hajar till när någon beskriver fairly uråldriga skriftspråk som små krumelurer eller kallar en japansk kvinnas röst för ”mjuka lilla”. Inte för att jag var där och lyssnade, det bara klingar lite av den vanliga svenska gullifieringen och stereotypiseringen av östasiatiska kvinnor som jag har tämligen svårt för. Jag är inte här för att kaxa, förstås, men jag hoppas att Y.T. i det här fallet råkade skriva krumelurigt för att vara japan och verkligen hade en -eh- mjuk och liten stämma.
Ja Angelica, tyvärr är det så att japanska för mig är just krumelurer. Jag har den största respekt för språk – jag är humanist och har läst och älskat språk i hela mitt liv, men japanska och kinesiska tecken är för mig inget annat än krumelurer, om än vackra.Och uråldriga men det är det fler språk som är.
Däremot är det helt riktigt att hon hade en mycket mjuk röst och en mycket mjuk personlighet (jag var framme och bytte några ord med henne efteråt). Detta alldeles oavsett östasiatisk kvinna eller ej. Jämför med en annan Yoko, nämligen Ono, som jag också håller mycket kär. Henne skulle jag aldrig beskriva som mjuk, inte en chans.
Så dina förhoppningar slog delvis in! Jag har ingen aning om Yoko skrev krumelurigt för att vara japan men hon var mjuk, lite som bomull att lyssna till. Även när hon pratade tyska som ju är ett ganska hårt och kantigt språk.
Allt väl.