Album: När Helena mötte Stephen King

Den här veckan bjuder vi ju på smakprov från vårt Album, och idag har turen kommit till mig. Att en av mina texter skulle handla om en viss Stephen Edwin King kom säkert inte som en överraskning för er som följt Bokhora en längre tid. Däremot kanske ni inte känner till historien om hur jag (nåja) träffade Kingen under en smått surrealistisk signering på en Tescobutik långt ute i Essex? Här kommer ett utdrag ur min albumtext ”Reader meet author” (döpt efter Morrisseylåten – förstås!). Vill ni läsa den rafflande upplösningen så går Album att köpa i en bokhandel, Pocketshop eller Pressbyrå nära dig.

Reader meet author – eller?

På sistone har jag tänkt en del på förhållandet mellan författare och läsare. Finns, för att travestera Donna Tartt, det själsliga klicket, den där märgdjupa känslan av samhörighet, utanför litteraturen? Jag trodde att det gjorde det. Efter att ha sprungit i högklackat runt en sjö i Thurrock, Essex i jakt på tjugo sekunder Stephen King är jag inte längre lika säker.

Vi backar till 2006. Blöt, tröstlös senhöst. Stephen King har precis gett ut Lisey’s Story, en sorgsen och förvånansvärt oskräckig berättelse om änkan till en bästsäljarförfattare. Genast börjar spekulationerna kring huruvida romanen går att läsa som ett slags självbiografiskt färgad memento mori, ett sätt för King att bearbeta sin nära-döden-upplevelse 1999, då han var millimetrar från att dö i en bilolycka. Mannen bakom ratten, Bryan Smith, var enligt King själv som tagen ur en Stephen King-roman och blev senare en karaktär i dennes Det mörka tornet-serie. Livet som imiterar konsten som imiterar livet. Helt logiskt i Stephen King-land. Att fiktionalisera sitt liv så som King valt att göra kan förstås tolkas på olika sätt – som ett postmodernt projekt där barriärerna mellan sant och falskt, fakta och fiktion bryts ner, som ett möjligt tecken på storhetsvansinne… I fallet Stephen King tror jag personligen att hans sammankopplande mellan det privata jaget, författarjaget och det fiktiva jaget paradoxalt nog är ett sätt att skapa kontroll. Det han inte skriver om är strictly off-limits medan de privata erfarenheter som vävs in i fiktionerna kontrolleras och förvrängs av King själv.

Ett faktum är i alla fall att King sällan ställer upp på offentliga framträdanden. Så när jag den där tröstlösa senhösten 2006 fick reda på att han skulle genomföra en handfull boksigneringar i London i samband med Lisey’s Story-lanseringen bokade jag in mig på första bästa British Airways-avgång. För att göra min resa så episk som möjligt bestämde jag mig för att besöka den allra sista boksigneringen, som skulle äga rum i en Tescobutik långt ute i Essex. Ville jag visa mig värdig? Kunna anföra alla tågbyten, det tappra/korkade i att stå och hacka tänder på en tom järnvägsstation, som ett skäl till varför just jag var ett bättre fan än de som nöjt sig med att ta sig till Borders i centrala London? Inte vet jag. Jag vet bara att jag hade löjligt upptrissade förväntningar. Klart att Steve – för givetvis skulle jag bli Steve med honom – skulle märka att jag var annorlunda! Klart att han omedelbart, ordlöst, skulle inse att jag förstod hans böcker på ett djupare plan än de andra i signeringskön! Parallellerna med min New Kids on the Block-fas på mellanstadiet var tydliga.

Redan här borde jag ha stannat upp en sekund och dragit mig till minnes den gång då jag bokstavligen sprang in i Paul Auster på Hedengrens bokhandel. Jag vände på klacken utan ett ord, livrädd för att förstöra min romantiserade bild av Auster och den metafiktiva värld som han, inte helt olikt King, byggt upp kring sig själv och sitt skrivande. Innerst inne är jag ingen författargroupie. Jag känner aldrig så starkt för ett författarskap som när jag är bekvämt tillbakalutad i läsfåtöljen och har aldrig så tydligt upplevt diskrepansen mellan den fiktivt betonade läsfåtöljsvänskapen och den bistra verkligheten som när jag, med lera ända upp på strumpbyxorna efter den där högklackade språngmarschen, äntligen stod öga mot öga med Stephen King.

I’m your number one fan…