”Aldrig som de andra” – Peter Arrhenius

Vi hade barn&ung-tävlingar för några veckor sen och då fanns Peter Arrhenius bok ”Aldrig som de andra” med i ett av paketen. Nu har jag också läst den, och jag måste börja med en brasklapp att jag alltid känner mig lite osäker på böcker för den här åldersgruppen, 9-12. Hur är de här 9-12-åringarna? Hur mycket fattar de? Tweensen. Inga småbarn, men heller inga angstande fullfjädrade tonåringar.
Det är alltid lite svårare att läsa böcker när man inte känner att man har så bra koll på mottagarna, menar jag.

Arrhenius bok börjar iallafall väldigt lockande. ”William Gustafsson hade aldrig sett en död person tidigare. En riktigt död person alltså.” William och hans klasskompisar i 6:an får hjälpa till att gå skallgång efter en försvunnnen och dement tant från ett ålderdomshem i närheten. De hittar henne inte. Dagen efter ser William henne på en bänk och börjar prata med henne. Sen upptäcker han en löpsedel, hon har ju hittats död i skogen. Hm…?
Det blir en småspännande och mysig historia (inte kalla kårar eller läskig kallsvett, men lite lagom) om denna kvinna, Stina, som är död men som William både kan se och prata med. Och givetvis hans undersökningar om hur detta kan gå till. En annan del handlar om hans jobbiga liv i klassen – mobbad och ensam, alla tycker han är läskig och knäpp, och han flyr ofta undan till ett ödetorp han fixat i ordning i skogen. Där finns en annan udda figur, Annie, som till hans lättnad verkar vara lika ensam hon.

Jag gillar historien. Det är väldigt balanserat; lite spök, lite realism, lite mobbing, lite glädje. För mig känns den mysrysig. Lagom mysrysig, speciellt för såna (jag) som inte är superförtjusta i övernaturliga världar.  Plus för att det aldrig blir förutsägbart heller, ända in i slutet är det spänning.
Vad tycker en äkta 9-åring om den?