Allting är så konstigt nuförtiden – Karin Flygare

Direkt jag hade läst Karin Flygares debut ”Allting är så konstigt nuförtiden” skickades den vidare till min mamma. Jag känner igen en hel del saker från mormors sista tid i livet. Min beundran för mamma och moster Kickan blir än större. För här sätts vanmakten, tröttheten och sorgen på pränt så att ingen kan undgå att förstå att åldrande föräldrar börjar bli bland det tyngsta du får vara med om i ditt liv som vuxen.

Men allra mest kanske pappa borde läsa. Jag försökte förmå honom till det, men är osäker på om jag lyckades. Pappa har båda sina föräldrar kvar i livet och de börjar så sakteliga hamna ungefär där Birgittas mamma hamnar i början av boken – man glömmer saker, man vet inte riktigt vad det är för tid, kanske är det för länge sedan som är nu, idag. Man hämtar tidningen flera gånger, eller sätter sig på den där trasiga stolen för tredje gången samma dag, så att man ramlar och får svårt att komma upp. Man åker vilse i tunnelbanan som Birgittas mamma, eller glömmer pyjamasen på när man går till Konsum.

Men man vill inte bo på hem. Man vill bara bo hemma. Fast det går ju inte!

Nästan varenda rad gör ont att läsa i boken. Som när Birgitta får brev hem om att kommunen utsett en god man åt hennes mamma. Antagligen för att Birgitta krånglar och är besvärlig, i kontakten med myndigheterna. Det förekommer på riktigt också, vet jag.

Det är besvärligt. En besvärlig tid. Men jag tror man kan förbereda sig och få tröst i Karins bok. Jag fick det i alla fall, men jag är en generation bort från de gamla, så det är inte precis samma sak som att behöva agera mamma åt sin mamma. Och mina egna föräldrar har väl åtminstone 30, kanske 40, år kvar tills det är deras tur.