Älskade lilla farmor

Hörni! Man MÅSTE ju läsa Merete Mazzarella om sin farmorsroll och relationen till sina barnbarn. Verkligen MÅSTE. Jag blev helt såld på ”När vi spelade Afrikas stjärna”, av flera skäl. Dels förstås för MM:s intressanta personlighet, men kanske ännu mer för att det är bra, om man som jag, finns i en familj där det är krångligt med farmorsrollen.

Det där med att mormödrar är mjuka och farmödrar lite smalare och hårda? Merete skriver så bra. Jag har tänkt mycket på hur min farmor har agerat genom åren, just utifrån som Merete beskriver sin situation. Det är modigt. Av Merete alltså, inte av mig. Det är inte heller alltid lätt att vara farmor.

Fast nog undrar jag ändå, hur togs den emot av ex-svärdottern? Eller rättare sagt, hon kanske inte har läst den, amerikanska som hon ju är. Och som vanligt med det utelämnande som skrivs, det är ju oftast (om man skriver på rätt sätt och inte i något slags hämndbegär, utan för att försöka FÖRSTÅ) mest utelämnande för författaren själv. Men eftersom vi alla är huvudpersoner i våra egna liv så ser vi bara det som handlar om oss och så tänker vi att vad ska folk säga? Och glömmer bort att det är andra människor som blottas på ett värre sätt. Om man nu ska jämföra.

Jag tror faktiskt, ja faktiskt, att jag ska rekommendera den till modern. Det kan vara bra att läsa om farmorsvåndor för många. Sönerna, svärdöttrarna, barnbarnen. Förutom farmor själv.

Sedan tycker jag om finlandssvenska. Det gör jag allt. Det här med att man hör en melodi under hela läsningen.

Det var en fin aprilling, kanske den allra bästa läsningen just den månaden.