Äntligen färdig med ”Tommyland”

Hm ja, det var lite bortkastad tid nästan, känns det som. ”Tommyland” alltså. Jag läser som sagt otroligt mycket i rockbiografigenren, men det här var för babbligt, spretigt och hans snopp var för jävla snacksalig. Jag kände hur jag förvandlades till Lorena Bobbitt under läsningen, tänkte för mig själv en enda replik till från Mr Dick och snipp snapp snut så är sagan slut.

På något vis tyckte jag det var synd, för det fanns så mycket glimtar, små revor där man kunde skymta saker som kunde blivit så intressanta men som fumlas bort. Ju mer jag tänker på det tror jag att det handlar om att de har gapat för stort på för liten yta. Boken är tunn, de hinner inte mer än glida över händelser som borde ha större betydelse för personen Tommy Lee. Och det är nog första ggn som jag, i en biografi, efterlyser det där inledningstugget ”hans farfar var emigrant från Polen blabla”. Jag fick ingen bakgrund! Nej, just så. Det stör mig nog mer än snoppdialogerna. Vi dök rakt in, babbligt och snacksaligt och dampigt. Det funkar med snickelisnackbiografi när en så fantastisk personlighet som Carl Johan De Geer skriver sina biografier, men jag är tvekish till om Tommy Lee kommer upp i samma nivå alltså. ”Tommyland” var inte för mig. I kommentarerna till förra ”Tommyland”-inlägget efterlystes lite musik- (kanske mer specifikt rock-) biografier, nedan tipsar jag så om bättre grejor, några av mina favvos i genren:

• ”Open up and bleed” – Iggy Pop
• ”Scar Tissue” – Anthony Kiedis
• ”Heavier than heaven” – Kurt Cobain
• ”Extreme – My autobiography” – Sharon Osborne (öht är Osbornebios roliga, vem av dem det än handlar om)

Och faktiskt svenska Bedårande barn av sin tid om Nocie. David Bogerius har även skrivit om Backyard Babies, vilket väl är mer likt övriga titlar ovan, så den vill jag också läsa.

”Please kill me” är ingen bio men läsvärt ändå, om punkens historia. Rolig att ha som bakgrund om man ger sig in i det träsket sen (det tycker jag man kan göra).