”Audrey’s Door” – Sarah Langan

Sarah Langan kan sin skräckhistoria. I inledningen till sin tredje bok ”Audrey’s Door”, en modern tolkning av det klassiska haunted house-temat, tackar Langan de författare, regissörer och verk som inspirerat henne under arbetet med boken: Shirley Jacksons ”The Haunting of Hill House”, Stephen Kings ”The Shining”, Ira Levins ”Rosemary’s Baby”, Roland Topors ”The Tenant”, Roman Polanskis filmer och, slutligen, en fackbok om New York Citys historia. Entusiasmen inför den genre hon valt att verka inom är förstås sympatisk, och har på ett fördelaktigt sätt genomsyrat hennes tidigare två skräckromaner, men faktum är att Langan gör sig själv en otjänst genom sin dedikation. För även om ”Audrey’s Door” är välskriven, innovativ och – långtifrån en självklarhet i skräcksammanhang, tyvärr – genuint skrämmande så är det ingen ny ”The Shining” eller ”The Haunting of Hill House” Langan skrivit. Jag tvivlar på att kommande generationer av skräckentusiaster kommer att referera till ”Audrey’s Door” när de talar stilbildande spökhusskildringar.

Med detta sagt finns det mycket att gilla med ”Audrey’s Door”. Berättelsen om den unga arkitekten Audrey Lucas som tror sig ha hittat drömboendet i gamla anrika (och blodstänkta) The Breviary men snart upptäcker att lägenheter i New York inte är så billiga utan anledning håller hela vägen – och lyfts flera snäpp av det faktum att Sarah Langan inte bara kan skrämmas, utan även skapa trovärdiga psykologiska porträtt. Den skräckbetonade berättelsen, som blir riktigt otäck mot slutet, vävs ihop med Audreys uppväxt med en psykiskt sjuk mamma och hennes egen OCD så att gränsen mellan det psykologiskt betingade och det övernaturliga är långtifrån självklar. Liksom Stephen King, en författare som Langan ständigt jämförs med (kanske inte så konstigt när hennes två första skräckromaner utspelat sig i småstäder i Maine…), är hon lika mycket realist och människokännare som skräckmästare. Det är en vinnande blandning, och då Langan bara tycks bli bättre och bättre för varje bok finns det all anledning att hålla henne under uppsikt. Hon kanske inte blir någon skräcklegend för kommande generationer, men hon är helt klart en lovande ung skräcktalang. Pluspoäng för att hon låter karaktären Evvie Waugh, en av Audreys alla läskiga pensionärsgrannar, läsa ”Decline and Fall” i badkaret.

Besök gärna bokens ambitiösa hemsida efter att ni läst färdigt, men ta ”faktan” om The Breviary och Chaotic Naturalism med en nypa salt (tänk ”Blair Witch Project”). Själv gick jag glatt i fällan tills jag testade att googla, vilket antagligen säger lika mycket om min godtrogenhet som Langans berättartalang…

Läs även min recension av Sarah Langans andra bok, ”Virus” (brittisk titel för ”The Missing”. Jag skulle kunna gå in närmare på exakt vilket oskick det är att döpa om titlar och praktiskt taget uppmuntra till felköp, men det är ett ämne för ett helt inlägg, inte en parantes).