”Babian” gör mig novellmätt

Sen sist har jag bland annat läst ut Naja Marie Aidts novellsamling ”Babian”. Där trängs 15 noveller som alla på ett eller annat sätt raserar en idyll.

Kan man tala om att man känner novellmättnad? Jag gör det. På kort tid har jag läst en rad kvinnliga novellister. Jag har gått mot mitt eget påstående att man gör bäst i att inte läsa en novellsamling från pärm till pärm och därför finner jag till en början ”Babian” som schabloniserande. Jag är lite trött på vändningarna, på att allt måste skruvas ett varv extra, jag är trött på juckande underliv mot fårarslen, mammor som dödar sina barn eller kvinnor som har förhållanden med sina fäder. Kan jag be att få lite vardag här, tack!

Det finns vardag på sina ställen i ”Babian” (som den om paret som har varit skilda i sju år med fortfarande är vänner – men den har jag lite svårt att förstå). Vissa noveller tycker jag riktigt mycket om. Jag tycker om ”De stora trädens gröna mörker”, ”Avbrott” (om en kvinna som flyttar in hos en man utan hans medgivande – under min bokcirkels samtal om ”Babian” lär jag mig att det finns en ”Little Britain”-sketch på temat – måste kolla in) och ”Hon gråter inte”. Jag tycker verkligen inte om inledningsnovellen ”Cykeltur”, men jag tycker att avslutningsnovelen ”Myggbett” är fyndig. Inte minst för att den förklarar novellsamlingens titel.

Det är väl klart att man ska kolla upp ”Babian”. Naja Marie Aidt är en skicklig skribent och någon säger att det här är ett ganska danskt sätt att skriva. Intressant isåfall. Då vill jag läsa mer. Någon säger att jag borde läsa ”Foxy Lady I-V”, så den är på vänt till min brevlåda. Bara jag slipper läsa noveller på ett tag. Jag är lite mätt just nu. Trots att jag älskar formatet. Igen: det är inte ni, det är jag.