”Best Friends Forever” – Jennifer Weiner

De bästa chicklitromanerna är alltid de som känns som att prata med din bästa kompis, och precis så är det att läsa en bok av Jennifer Weiner. Hennes huvudpersoner är smarta, självständiga och allt annat än trådsmala, ljusår från de neurotiska, närmast Bridezilla-liknande skapelser med Sex and the City-komplex och övertrasserat konto som – tyvärr – kommit att bli comme il faut inom chicklit. Men också tredimensionella och djupt mänskliga, för under alla slagfärdigheter gömmer sig osäkerheter, utanförskap och problem som resonerar djupare än singeldesperation och skammen i att bli sedd offentligt i förra säsongens måstejeans. Kort sagt, jag gillar verkligen Jennifer Weiners hjältinnor.

Hennes senaste, Addie Downs, är inget undantag. ”Best Friends Forever”, Weiners sjätte roman, skildrar Addies vänskap med grannflickan Val, från det att Val och hennes unga hippiemamma flyttar in i grannhuset när flickorna är nio år gamla. I high school lyckas Val ta sig in i poppiskretsen medan Addie blir den feta hackkycklingen som får ägna helgmorgnarna åt att tvätta bort okvädesord på garageuppfarten, och efter en ödesdiger festkväll glider de ifrån varandra för alltid. I alla fall trodde Addie det – tills hennes exbästis en kväll många år senare står utanför hennes hus. ”Något riktigt hemskt har hänt. Kan du hjälpa mig?”

”Best Friends Forever” har, liksom ”Perfekta hemmafruar”, Weiners i mitt tycke svagaste roman, en deckaraktig biintrig som känns konstruerad och onödig – och Jen, vad har vi sagt om kursiveringar i samband med brott? Ändå köper jag det, eftersom Addies historia är så stark. När Weiner skriver om Addies destruktiva tröstätande och hjärtskärande ensamhet i föräldrahemmet hon aldrig lyckades lämna gör det ont i hela kroppen. När hon skriver om Val – smal, snygg, streberaktig och inte så lite osäker under den glossiga ytan – känns det ytligare, mindre angeläget, som om Weiner plötsligt skriver på autopilot istället för direkt från hjärtat. (Kanske därför att hon, liksom jag – och antagligen majoriteten av läsarna – har mer gemensamt med Addie?) Visst är det småkul att läsa om hur Val sjukskriver sig från jobbet som väderflicka efter skolåterträffen och anger ”carb face” som åkomma, men oftast väcker hon bara irritation hos mig, och frågor kring varför alla Weiners sympatiska hjältinnor måste ha ett neurotiskt, ytligt mähä till sidekick. Det är som om hon inte helt vågar bortse från chicklitklyschorna och låter väninnorna symbolisera det shopping- och botoxbetonade. Onödigt!

Egentligen skulle jag vilja se Jennifer Weiner skriva en ”vanlig roman” (aka roman-roman), utan de pliktskyldiga chicklitingredienserna. Hon har stoffet och handlaget – och har dessutom haft turen att läsa Creative Writing på Princeton med Joyce Carol Oates som lärare. Att sedan även den boken skulle marknadsföras som chicklit säger sig självt, men den smarta läsaren ser bortom de hiskeligt opassande omslagen och tar Weiner för vad hon defacto är: en duktig historieberättare, oavett genre. Jag längtar redan efter nästa bok.