Böcker på scen
Idag är det scenhöst och DN Kultur innehåller mest teater. Jag är inte så teaterintresserad, men bläddrar ändå. Och det jag ser är boken! För precis som boken länge varit en tacksam källa för Hollywoods filmmakare, kommer fler och fler nutida romaner också upp på teaterscenerna. Jag läser om Agneta Ekmanner och Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” – den vill jag se tänker jag – och jag läser om Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” och Alakoskis ”Svinalängorna”. Alla uppförs de på teaterscener runt om i landet.
Jag tycker det är en intressant utveckling, och också ett fint betyg för litteraturen. Att den ger så mycket till andra kulturformer.
Men jag blir också nyfiken på varför vi går mot den här utvecklingen? Kan inte minnas att jag sett det lika tydligt tidigare år, men där kan jag ha fel förstås, rätta mig gärna om det är så att nutida romaner ofta går och blir teaterpjäser (och ja, jag såg seriehunden Rocky på Backstage när det begav sig). Det kanske bara är jag som inte uppmärksammat teaterrepertoaren? I sådana fall blir det väl högt betyg till Scenhöst, som ändå fick mig att bläddra igenom och läsa artiklarna.
Och nu är ju alla de titlarna jag räknar upp ovan, mer eller mindre självbiografiska romaner (eller åtminstone med stänk, som för Alakoski) – är det lättare att göra teater av sådan litteratur?
Alla
åh du måste gå och se ”ett år av magiskt tänkande” med Agneta Ekmanner, bland det bästa jag har sett. Tyckte boken växte något otroligt i hennes gestaltning och då är jag en sån som i princip alltid väljer ren text framför annan form. gå och se!
Såg bitterfittan i våras på stadsteatern, mästaren och margarita, doktor glas, den allvarsamma leken (fast de är ju inte nutida romaner). Vet att ”drömfakulteten” gjordes rätt nyligen. Så kanske är det ganska vanligt ändå? men du borde börja gå mer på teater, det är så härligt när man får det som vana (och undviker konstig prettoteater förstås).
Den utvecklingen beror nog främst på att:
1. Teatrarna har inte längre råd att betala författare att skriva dramatik (och ingen annan betalar dem heller att skriva dramatik)
2. Det är mycket lättare för teatrarna att locka besökare med välkända pjäser som folk redan känner till, vi ser ju samma sak inom filmen, där de inte våga satsa på orginalmanus.
Jag ser inte att det är något nytt men kanske teatrarna visas upp mer i media och använder samma reklam metoder som filmen och böckerna har haft tidigare. Brist på pengar till reklam inom teaterkulturen skulle jag tro att det hat att göra med. Men des vara eller icke vara kanske kräver det på ett annat sätt i dag.
Själv tycker jag att teaterformen för att lyfta fram literaturen är att gå ett steg längre allts tvärt om än vad filmen brukar göra. Såråket och gestaltningen förstärker i många fall literaturen. Så även där är det skillnad från filmens värld då ja i alla fall helst inte ha läst boken först om jag ska njuta av filmen. I teatern är det skönt att ha boken i ryggen och få den att utvecklas istället.
Roman eller biografier? Framställandet i sig är det väl ingen skillnad på att framföra men jag har alltid själ haft lättare att ta till mig och bli berörd så fort man vet att det är en biografi eller byggt på en sann historie. Så reagerar fler som jag så är den literaturen mer tacksam att ta imot för åskådaren.
Bara lite av mina tankar kring detta, kan det ligga något i det?
Ursäkta men jag se nu att det blev en del skrivfel/missar, kan vara rent slarv men jag är också dyslektiker och har svårt med sådana här kommentarsfält där rättstavningsprogram inte finns. Hoppas det finns förstålese för sådana som jag ;-)
I Örebro visas ”I skuggan av San Siro”, en pjäs efter boken med samma namn, som Martin Bengtsson har skrivit.