Bokhora möter Junot Diaz, del 1

Junot Diaz har skrivit romanen ”Oscar Waos korta, förunderliga liv” som han vann Pulitzerpriset för 2008. Nu är han på en turné i Europa (Danmark, Sverige, Tyskland) för att promota den.
Jag fick till en riktig Junot-dag i fredags. Först intervju, och sen lyssnade jag på honom på Internationella författarscenen på kvällen. Och sen åkte jag hem lycklig! Man ska förstås försöka vara lite cool och saklig här, men gud vad jag gillar Junot Diaz! Så smart, så klok, så fantastiskt rolig att prata med. Om ni får chansen någon annan gång att lyssna på honom, ta den.
Intervjun med honom publiceras i två delar, så fortsättningen kommer senare i eftermiddag och handlar lite mer om hans Oscar Wao-roman.

Jag har hittills aldrig träffat en författare som inte gillar att läsa, men Junot Diaz tar verkligen priset i läsglädje. Det riktigt lyser i ögonen på honom när jag frågar om böcker han gillade när han var liten, vad han vill tipsa om nu. En äkta läsambassadör! Han berättar att han alltid varit sån, från det att han lärde sig när han var liten och gick till biblioteken i New Jersey och lånade ”ungefär allt”. Hans familj var inte läsare, men hans stora passion och ”förälskade” sätt att plöja travar fick hans lillebror och syster att så småningom bli nyfikna och intresserade.
Oscar Wao i Diaz roman är ju en extrem läsare han med, men Oscar är väldigt begränsad i sina genreval. Sci-fi, fantasy och serier är det enda som gäller. Junot Diaz är nu inte Oscar, och inte heller var han lika nördig som honom. Han läste verkligen allt mellan himmel och jord redan från början. Böcker för tjejer, för vuxna, historiskt, fakta. Rubb och stubb.
De två han nämner som sina absoluta barndomsfavoriter är ”Sky blazer” av Howard Brier som handlar om en testflygning från Nordamerika till Sydamerika, och ”Watership down” / ”Den långa flykten” av Richard Adams. Den läste han länge om minst en gång per år.

Viljan att läsa allt har hållit i sig. Han undviker westerns, historiska romaner och chick-lit, men i övrigt så verkar han vara en allätare. På planet hit hade han en historiebok om kriget mellan Suleiman och Charles den femte, och David Mitchells roman ”Number 9 dream”. Han släpade med sig flera tunga böcker till i packningen, tex Dickens ”Bleak house” och ”A team of rivals, the political genius of Abraham Lincoln” av Doris Kearn Goodman. Faktiskt så många att när han insåg hur bra engelskt utbud bokaffärerna här hade skickade han hem en del av reselektyren (den var ju såklart anpassad efter hur många dagar han skulle vara borta).

Förr i tiden hade han självklart läst in sig lite extra på länderna han skulle besöka, men under det senaste året efter Pulitzerpriset har han inte haft någon tid till det. ”Jag hinner ju inte ens tvätta mina kläder längre!” En svensk författare han ändå nämner är Sven Lindqvist. Diaz har läst allt som blivit översatt, och han tycker Lindqvist är fantastiskt bra.
Vi pratar också lite om hans diss av Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” i DN-intervjun. Han hade bett dem att inte skriva det, så han är lite missnöjd att det kom med. ”Det var en dålig översättning av boken bara, och jag vill poängtera att jag älskade filmen!”

Hur hittar han alla böcker då? Tips från människor han känner, recensioner ”ojoj, du anar inte hur mycket sånt jag läser”, och sist men inte minst genom att tillbringa timmar i bokaffärer. ”Jag gillar att dansa mer, men att gå i bokaffärer kommer som god tvåa. Helst en gång i veckan.” Två av hans favoritbokhandlar är City Lights i San Francisco, och Harvard books i Cambridge, Boston, där han bor halva året eftersom han undervisar på MIT. Resten av tiden är det NY som gäller. 

En annan känd författare som undervisat i Boston, och marathontränat längs Charles River är Haruki Murakami. Junot Diaz läste om hans ”Sputnik älskling” nyligen, och han berättar att Murakami var inbjuden till en middag på hans faktultet. Han var ”mycket divig, men mycket trevlig”. Jag förstår inte riktigt hur det går ihop, men Murakami hade tydligen massa krav som att absolut inte bli fotad, att ingen fick ha en bandspelare med sig in i rummet, men utöver det så var han då väldigt trevlig om än lite reserverad. Diaz älskar hans böcker, och de hårda kraven kan man väl kanske ursäkta med Murakamis enorma arbetsmoral och tränande, menar han. ”I jämförelse med Murakami så är vi ju alla slöfockar. Han har rätt att få ta sig själv på så stort allvar.”

Mer Diaz senare i eftermiddag alltså!