”Bönbok för en vän” – Joan Didion

Jag släpar med mig Joan Didion genom ett solvarmt Stockholm. På en tunnelbana ut till ett helglojt villaområde i Mälarhöjden, på en pratig uteservering på Söder, en obäddad säng i Vasastan, en väl använd picknickfilt i Hagaparken.

Överallt följer de med mig, Charlotte Douglas och Grace Strasser-Mendana i Joan Didions ”Bönbok för en vän”. Det är ju så med Joan Didions kvinnor, det är så med Joan Didion själv. Man kan inte slita sig från dem, trots att de själva är så lättrörliga, distanserade. De berör så jävla mycket ändå. Fastän de inte deltar i samtalet utan rör sig i utkanten utav det. Tysta betraktare. Som Joan Didion i sina reportage, som Charlotte under sina middagar i den lilla centralamerikanska staten Boca Grande.

Grace och Charlotte är vänner, så mycket väninnor denna typ av kvinnor nu har. Graces familj styr och ställer i det fiktiva landet Boca Grande, en äkta bananrepublik som byter presidenter som mäklare byter skjortor. Charlottes närvaro i Boca Grande är oklar, hela Charlottes historia är oklar och framförallt föränderlig. Det enda vi med säkerhet vet är att Charlottes dotter varit delaktig i någon form av terroristdåd. Grace är berättarrösten, Charlotte är centralgestalten. Så som det är med kvinnor som Charlotte. De blir medelpunkt trots att, eller kanske just därför att, de drar sig undan, visar omvärlden att den inte är viktig. Precis som katter söker sig till människor som inte gillar djur, på samma sätt dras vi till de här kvinnorna. Jag kämpar för att nå fram till henne hela boken igenom, det blir liksom en fight att få veta något, tro sig lära känna henne. Det är inte oangenämt trots att det är svårt. Grace försöker berätta Charlottes historia men jag tror att Grace egentligen vet lika lite som jag om vad som är sant, vad som har hänt och inte. Det är en äkta Joan Didion-historia med massor av känslor som bubblar på armlängs avstånd.

I Boca Grande är revolutionen aldrig långt borta. Den enda som är långt borta är Charlotte.