Startskottet har gått för min cirkel om Janna Thorströms ”Buktalaren”. Cirkeln hoppar ni på här. No strings attached. Eller jo, ni måste ju ha läst boken förstås och varför inte? ”Buktalaren” tecknar ett kortfattat porträtt av ett gäng kvinnor på ett behandlingscenter i Indien, samt männen omkring dem. Emilia, i centrum, är 26 år och konstnär. Men kroniska tarmbesvär, ett avslutat förhållande och en kreativitet som gått i stå, reser hon till Indien. Här träffar hon en mängd kvinnor i olika stadier av sitt liv. Ja, en mängd är de. Jag har hängt upp mig på det i bokcirkeln och jag kan inte låta bli att nämna det här. På bara 157 sidor får vi lära känna minst tio personer, ja, de är säkert fler. Ibland blir det krångligt att hålla reda på vem som är vem, eftersom vi ofta möter dem i samma situationer, i samma miljö: massagebritsen. Bäst får vi såklart lära känna Emma, som växt upp med en manodepressiv far hemma i Noux i Finland. Familjen lever sitt liv efter fadern, som en klocka, en far som trots den beskrivna frånvaron i barndomen är väldigt närvarande i boken.

Jag kan inte heller låta bli att dra paralleller till de backpackerskildringar som jag läste i samband med att  Alexander Garlands ”The Beach” kom i pocket (innan filmen!). Jag minns att det var fler, men den enda titeln som jag minns utan att googla är William Sutcliffes ”En tripp till Indien”. Att läsa ”Buktalaren” är således att återse en gammal bekant. Jag tror dock att Thorströms skildring kommer att kunna stå emot tidens tand bättre än ”En tripp till Indien” hade gjort, när jag läste om den häromåret.

Hursomhelst, vi diskuterar vidare i bokcirkeln. I samtalet med andra växer alltid intrycket av en bok.

Och skulle ni, mot all förmodan, inte vilja läsa ”Buktalaren” diskuterar Helena ”Se till mig som liten är” av Kaj Korkea-Aho i december.

Johanna Karlsson