”Dagbok 1973-1982″ – Joyce Carol Oates

18 maj 2009

Måndag. Gråväder och dimma. Stämmer det att Emily Dickinsons sista ord var ”Låt oss gå in, dimman kommer”? (Det har i alla fall Chris Carter och ”Millennium” fått mig att tro.)

Börjar läsa Joyce Carol Oates dagbok. Väldigt mycket Dickinson redan i förordet. Rätt väntat.

Vad har jag egentligen väntat mig av Oates (hårt redigerade) dagböcker? En förlängning av (förklaring till?) tsunamin av ordmassor hon sköljt över oss de senaste fyrtio åren, kanske. En ”sann” bild av kvinnan bakom myten Joyce Carol Oates, The Dark Lady of American Letters? Nja, inte ens dagboksskriverskan Oates är särskilt verksam i sanningssägarbranschen även om glimtar av privatpersonen Oates (den blida universitetsläraren och påfallande lyckligt gifta Joyce Smith) dyker upp då och då. Jag föredrar dock när hon skriver om sin författarpersona, ”Joyce Carol Oates”, som hon beskriver just så, med citattecken, som vore hennes författarskap en chimär – en villfarelse – ett noga orkestrerat skämt. Som tur är skriver hon mycket om ”Joyce Carol Oates”.

Vad jag hittar redan tidigt in i läsningen: samma tydligt igenkännbara språk som i skönlitteraturen. (Är detta verkligen inte skönlitteratur, tänker jag ibland?) Utropstecknen, tankestrecken, rytmen, det tyglat hänförda. En kvinna man högaktar men inte vågar älska, eftersom man misstänker – och får bekräftat i en dagboksanteckning – att hon avskyr själva ordet ”älska”. Kanske till och med företeelsen?

19 maj 2009

”Jag är latare under denna period av mitt liv än vad jag kan minnas att jag varit på länge”, skriver Oates den 1 maj 1976. Hennes uppfattning om lathet? En påbörjad novell och tre färdigskrivna dikter. Inom loppet av… en dag? Hon specificerar inte, men jag skulle inte bli förvånad; senare i dagboken börjar jag förstå att hon skriver färdigt en novell på en dag och en normallång roman på ett par månader. Kom igen när du blivit ett med din okammade morgonrockspersona, sovit till lunchtid och konsekvent valt tupplurar (pluralis) framför fysisk och mental aktivitet under mer än ett par dagar. DÅ kan du få prata lättja med mig, Joyce!

(Har hon en okammad morgonrockspersona, Joyce? För hennes skull hoppas jag det, men jag tvivlar.)

Dagboken som vittnesmål till en omänsklig arbetsmoral. När hon i februari 1976 blir sjuk för första gången på nio år missar hon inte en enda dag av undervisning. Hon missar heller inte tillfället att notera detta i dagboken. Lite senare tappar hon helt och hållet aptiten – som, gissar man även om det står mindre om ätande än man kanske kunnat tro av hennes romaner, inte var särskilt stor till att börja med – och skyller på Truman Capotes undermåliga prosa och uppblåsta ego. Herregud, att ha Joyce Carol Oates som mamma!… men hon fick aldrig några barn. Lyckligtvis, för tänk på allt som hade förblivit oskrivet då. Tänk på barnen…!

Ändå: den 22 mars 1976 skriver Oates apropå Sylvia Plaths i hennes ögon obegripliga barnlängtan:

Att skaffa barn är trots allt inte något man gör för sin egen utvecklings skull eller som ett bevis på att man (i andras ögon) är normal – det är något man gör för barnens skull
(s.  123)

Om bara fler föräldrar kunde vara så klarsynta!

20 maj 2009

Mer resonerande kring ”Joyce Carol Oates” versus ”Joyce Smith”. Mkt intressant. Man får intrycket av att Oates under sjuttiotalet fortfarande njuter av den yttre världen, av att ”bara” vara Joyce Smith och undervisa, påta i trädgården, gå på middagsbjudningar och klappa katterna (när hon tar sig an två övergivna kattungar gråter jag en skvätt). Helt bekväm är hon dock inte i sin mer extroverta persona; hon måste ständigt ursäkta sig, alternativt förbryllas över att hon defacto njuter av det hon kallar yttervärlden.

Vid flera tillfällen nämner hon att hon skäms över att erkänna för folk exakt hur allvarligt hon ser på sitt skrivande. Den duktiga flickan som kamouflerar, slätar över, förenklar. ”Den här gamla trasan?” goes litteratur.

Jag både känner igen mig och tackar min lyckliga stjärna (morgonstjärnan, kanske?) för att identifikationen är långtifrån total.

21 maj 2009

Att läsa hur en av de intelligentaste kvinnor människor jag vet nämner ”feminism” och ”idioti” i samma mening – och till råga på allt använder detta det dödströttaste av antifeministargument, ”de är bittra, avundsjuka och ensamma” – är att få en käftsmäll. Slaget mildras en aning av vetskapen om att Oates vad jag förstår ändrat ståndpunkt i frågan, men ändå, akta så du inte bryter höftbenet när du trillar från piedestalen, Joyce! Minns med fasa hur jag äcklat slutade läsa en biografi över Agatha Christie när hon tillskrevs citatet ”Men have better brains than women, don’t they?”.

[...]

Vaknade tidigt i morse – A och barnen sov fortfarande – och ägnade en timme åt frenetiskt skrivande i sängen. JCO-sjukan smittar av sig, tydligen. Gud så patetisk jag är. Överväger att äta Oates standardfrukost – äpple och keso, intages vid tvåtiden efter många timmars intensivt skrivande…! – som ett slags hommage men frossar i rostat bröd med ost och marmelad istället. En halv croissant till efterrätt. Mmm, croissant.

[...]

Läser ut dagboken med sovande bebis vid bröstet. 560 sidor oateska tankar på fyra dagar (bikt: jag skummade lite ibland). Feministpåhoppen (pluralis, även om vänskapen med Susan Sontag, precis som Sara Stridsberg påpekar, nog gjorde gott) är fortfarande en stor, röd plump i marginalen, men helhetsintrycket blir ändå bra. Så bra, faktiskt, att jag inte skulle ha något emot att åka till universitetet i Syracuse och läsa de övriga 4000 sidorna. Jag hemsöks nämligen av känslan av att jag inte kommit ett dugg närmare människan Joyce Carol Oates (eller ska det vara Joyce Smith?), att dagboken i slutändan är en rasande snyggt skriven fiktion. ”Joyce Carol Oates” i dagboksförfattar-mode, en litterär persona att sälla till de redan existerande. Kanske är det Oates själv som planterar den misstanken i mitt huvud då hon skriver att ”Den här dagboken är så långt jag kan tänka mig att gå när det gäller att ‘blotta’ mitt innersta”.

Att skriva dagbok med integriteten i behåll: en omöjlighet, trodde jag innan jag läste JCOs. Tänker på mina kladdigt överspända tonårsdagböcker och ler. Så skönt, ändå, att tillåta sig själv att vara mänsklig!