”Drood” – Dan Simmons
Den 9 juni 1865 är Charles Dickens inblandad i en tågolycka i Staplehurst, där tio personer omkommer och ett fyrtiotal skadas. Exakt fem år senare, på årsdagen av olyckan som skulle komma att plåga honom under återstoden av hans liv, avlider han, 58 år gammal och mitt uppe i arbetet med ”The Mystery of Edwin Drood”.
Där har vi utgångspunkten för Dan Simmons megategelsten ”Drood”, som rör sig mellan metafiktiv dokumentärroman, historisk roman och skräck. Med Dickens’ vän och författarkollega Wilkie Collins (”The Woman in White”, ”The Moonstone”) som ledsagare för Simmons läsaren allt djupare in i en – åtminstone för oss anglofiler och viktorianafetischister – oemotståndlig värld av underjordiska tunnlar, opiumhålor, mesmerism och ond, bråd död. Frågorna hopar sig: vad hände egentligen Charles Dickens under tågolyckan? Vem – eller vad - är den mystiske Drood som Dickens hävdar dök upp vid olycksplatsen och varför är Dickens så besatt av honom? Håller Englands mest folkkära författare på att bli galen?
Det är som skräckroman och stämningsmarkör ”Drood” fungerar allra bäst. När Dickens och Collins beger sig ner i Londons stinkande tunnlar, rakt in i ”that black-biled bowel of London that the writer always called ‘my Babylon’ or ‘The Great Oven’”, och möts av förvildade kloakbarn, spöklika opiumslavar och mystiska underjordiska salar kan man nästan känna kloakstanken i näsborrarna, så livfullt och ingående gestaltat är det. Passagerna om Collins’ och Dickens’ respektive författarskap och tillblivandet av ”The Moonstone” och ”The Mystery of Edwin Drood” är också oerhört läsvärda och får mig att vilja låsa in mig i biblioteket och hetsläsa deras samlade produktion tills våren kommer/jag blir galen och börjar tro att jag lever i 1860-talets London. Att använda den laudanumberoende Collins som berättarjag är ett genidrag eftersom det skapar en genomgående ambivalens i berättelsen. Går det verkligen att lita på honom, eller är hans ”vittnesmål” inget annat än en narkomans delirier? Jag älskar opålitliga berättare och älskar följaktligen Wilkie Collins, trots att Dan Simmons knappast framställer honom i god dager. Överlag älskar jag att Simmons, trots gedigna kunskaper i ämnet, tycks strunta blankt i sant och falskt, fakta och fiktion – han vill bara leverera en så tät, ruggig och stämningsfull berättelse som möjligt. Det lyckas han verkligen med.
Vad han inte riktigt lyckas med är att återskapa det sena 1800-talets språkbruk och stilistik. Gott så; hellre konsekvent än att ta sig vatten över huvudet och riskera att låta pompös och anakronistisk. Paralleller till en magnifikt utförd neoviktoriansk roman som jag läste strax före ”Drood” är dock oundvikliga. Medan A.S. Byatt i ”Possession” behärskar den viktorianska världen och dess språkbruk så totalt att jag inte ens reflekterade över att den 1800-talspoesi hon spränger in i sin nutidsberättelse kunde vara - och är! – skriven av Byatt själv känns Simmons mer distanserad, mer uppenbart samtida trots all ljuvlig viktorianaporr. Med detta sagt råder det ingen tvekan om att ”Drood” är måsteläsning för alla oss som får ståpäls av blotta tanken på dimmiga gränder, 1800-talsromaner, höga Jack the Ripper-liknande hattar och viktoriansk dubbelmoral. De 774 sidorna vänds, trots värkande handleder, som av sig själva, det är snyggt – om än inte A.S Byatt-snyggt – utfört och uppslukande till tusen. Som bonus resulterar läsningen, så som nästan all litteratur värd namnet, i en lång ”att läsa”-lista. Högst upp på min ligger, förutom verk av Charles Dickens och Wilkie Collins, Dan Simmons episka kallbrand- och kannibalismskräckis ”The Terror” (2007) som det indirekt refereras till i ett av de inledande kapitlena. Meta meta meta!
Alla
Sedär, Själv har jag inte tagit mig igenom The Terror (ännu). Den ligger på listan över böcker som skall läsas. Sambon har dock med förtjusning läst, kanske bör jag ge honom Drood härnäst?
Dan Simmons verkar riktigt bra och påläst. Har tidigare läst hans Ilium, som jag rekommenderar varmt här: http://moourl.com/ilium
L: Tycker absolut du ska sätta Drood i händerna på honom härnäst! Och visst är det sympatiskt att det är så många litterära referenser i Simmons romaner? Han känns väldigt påläst, som sagt.
Själv är jag extremt sugen på Summer of Night (Nattsommar på svenska) som jämförts med Stephen Kings Det, plus uppföljaren A Winter Haunting. Känns som om jag hittat en ny favoritförfattare! :)
Drood hamnar på min lista över böcker jag ska köpa nästa gång jag åker till England (bara 3 veckor kvar nu …). Jag skrev nästan min C-uppsats i engelska om Wilkie Collins Woman in White.
Men det jag egentligen ville, var att fråga dig Helena om du har läst Anne Perry? Särskilt böckerna om Monk tycker jag är bra viktoriana. Eller tyckte, för 10 år sen när jag läste dem, jag ska precis börja läsa om dem och hoppas de är lika bra som jag minns dem.
Åh, härligt!
Ja i Ilium är det ju otroligt många litterära referenser. Väldigt roligt för en litt.vet som jag själv.
Jag tackar för goda tips!
Den verkar ju grym! Jag har inte läst så värst mycket viktoriana, men ju mer jag läser om ämnet desto mer övertygad blir jag om att det är nåt för mig. Är Drood en bra bok som introduktion? Den verkar ju nice. Och vad finns det för andra sköna författare och böcker?
Puss och kram!
Se där! Nu har du fått mig på kroken igen. Nu jäklar ska jag göra slag isaken efter att ha stått och fingrat på karln i Pocket Shop löjligt många gånger.
Nej, jag tyckte The Terror var superseg, gav upp efter en femtedel av boken (den var ju tjock också). Jättebesviken. Men det här verkar bättre. Jag har precis lyckats korpa åt mig Mysteriet Edwin Drood ur en kompis bokhylla, så det passar väl bra att läsa dem ihop.
Eva-L: Har inte läst något av Anne Perry, men jag ska definitivt kolla upp Monkböckerna. Tack för tipset!
Mads: Börja med Drood, och läs gärna Michel Fabers The Crimson Petal and the White också. En lååång (det verkar vara något slags genomgående tema i dessa neoviktorianska böcker) och totalt uppslukande berättelse om prostituerade Sugar i 1800-talets smutsiga, stinkande, dubbelmoraliska London. Mark Frosts The List of 7 är också riktigt, riktigt läsvärd.
Anna GC: Aha, så du gillade inte alls The Terror? Jag har ju inte läst den än men tycker att ämnet låter minst sagt lovande. Återkommer med rapport. Och det blir ju perfekt att tandemläsa Drood med Mysteriet Edwin Drood!
Tack för tipsen! Jag ska kolla upp Michel Faber också. Och ja, jag kommer börja med Drood. Verkar ju hur bra som helst, det här!
Till den som vill ha det riktigt ruggigt i Victorias London kan jag rekommendera Clare Clarks ‘The Great Stink’ som tar läsaren med till de mörkaste bakgatorna och ända ner i kloakerna. Extra effektfullt om man lider av råttfobi, jag lovar. I recensionerna nämns Dickens, Byatt, Ackroyd och Carr.
HB, såg inte din kommentar förrän nu men det där låter ju fantastiskt! Jag har läst en roman av Clare Clark, ”The Nature of Monsters”, även den med ett stinkande, mörkt och förrädiskt London som fond, och den gav mersmak. Ska definitivt kolla upp ”The Great Stink”!