”Någon sorts frid”-läsningen tar en sorts paus « Bokhora

Bokhora.se

13/08 2009
7:00

9789146219880Jag är på sidan 121 i Åsa Träffs och Camilla Grebes deckardebut ”Någon sorts frid”, men nu tar jag en paus på obestämd tid.
Främsta anledningen?
Den kursiva mördaren.
Jajamensan.
Jag orkar inte med det greppet en gång till.

Det hade säkert känts annorlunda om jag på dessa 121 sidor hittat massa annat jag gillar, men det är bara en helt vanlig, enligt standard 1A, svensk deckare om en terapeut som bor i ett ensligt hus ute på Värmdö. Hade kunnat vara skrivet av vilken svensk deckarförfattare som helst. Gillar ni såna (Läckberg, Jungstedt, Kallentoft och gänget) så pröva den här. För mig blev det en för mycket i samband med denna kursiverade mördare. Ännu en gång.
Kan vi inte ta en paus med såna och med pseudonymer?

15 kommentarer

15 kommentarer till ”Någon sorts frid”-läsningen tar en sorts paus

  1. Nej, vad trist. Jag såg lite fram emot att läsa den här, främst pga av bloggen. Fast jag kanske gillar den bättre, även om jag skyr både Läckberg och Kallentoft. (konstigt omslag förresten)

  2. Hej bokhora!

    Vad trist att du inte gillar vår bok för vi gillar verkligen er blogg. Vi har ältat detta med den kursiva mördaren i det oändliga men till slut bestämt oss för att låta honom finnas kvar. Ibland kan också kursiva mördare tillföra något.
    Men, vi undrar ändå, är det inte 1A för recensenter att läsa ut boken man förväntas recensera? Vi tycker du ska göra någon sorts nystart med Någon sorts frid, ge den någon sorts chans helt enkelt.

    • Som Johanna Ö poängterade här lite längre ner så klassade jag inte det här inlägget som en recension. Det känns orättvist att skriva en sån på bara 1/3-del läst av boken.
      Jag tycker ändå att 1/3 är en hyfsat bra chans att ge, och har den inte gripit mig vid det här laget… Jag är inte rätt läsare för er helt enkelt, men er bok hittar säkert andra och rätt-are!

  3. Oj, ord och inga visor, men jag håller med om att många av de svenska deckarna är väl lika. Det var ett tag sedan ”den kursive mördaren” var ett nytt grepp även om det ibland tillför något.

  4. Jag förstår verkligen inte varför duktiga författare ger sig på att skriva deckare. Deckaren som genre har blivit oerhört trist och stereotyp, ett grenverk av mördare och ledtrådar där författaren hänger upp en nödtorftig kärleks- eller relationsintrig, bara för att kunna kalla romanen ”mer än en deckare”. Bah! Ska man skriva en deckare får man satan ta mig utmana normerna lite, köra på lite småvägar i stället för den spikraka, tråkiga motorväg som Jungstedt, Läckberg, Marklund asfalterat i åratal.

    Jag tycker att Åsa & Camilla ska tänka över vad de skrev ovan. Tycker de inte att 121 sidor räcker för att skapa ett intresse i en bok? Ifall boken på 121 sidor inte skapat ett intresse och kanske inte ens nuddat vid marker utanför standard 1A, mellanmjölk och Lätt & Lagom-mallen, då är boken inte bra. Inte alls bra.

  5. Napoleon Bonaparte

    Jag är verkligen ingen vän av den typiska svenska deckaren. Den tråkar mig till döds, vilket i och för sig kan ha mindre att göra med intrig och mer att göra med att de oftast är skrivna för kvinnor. Och naturligtvis läser jag inte heller vidare i en bok som inte gripit tag om mig efter 121 sidor. Jag brukar lägga dem ifrån mig och bränna dem i trädgården. Senaste titeln som hamnade på lövhögen var Brott och straff, som sedan tonårsläsningen blivit hopplöst föråldrad och nu endast är av kulturhistoriskt intresse. Men bevarande av kulturhistoria får biblioteken stå för. In i elden med den! Doktor Glas får stå kvar i hyllan.
    Hursomhelst, har du inte missförstått författarnas poäng, Peter? Finns det något mer tröttsamt än när svenskar ska leka brittiska biorecensenter. Det är alltför lätt att plocka billiga poänger genom att såga med svepande gester. ”Jag gick efter inledningstexterna. Vilken smörrrja!” Men det är också sådana grepp som skiljer Bokhora från en professionell kulturredaktion. Och som gör att jag själv inte bör sitta i någon i dag. På den tiden jag jobbade som recensent teg vi ihjäl det vi själva tyckte var skit. Att fuska med recensioner av sånt vi inte haft lust eller tid att sätta oss in i straffar sig nämligen alltid i längden visar erfarenheten. Man blir alltid genomskådad till slut.

  6. Napoleon: Detta är ingen recension – du ser att denna bloggpost är kategoriserad som läsning och deckare. Inte recension. För att recensera en bok krävs nog att man läser den från pärm till pärm, precis som du beskriver det. Och som vi gör när vi skriver bloggposter i kategorin recension. Problemet är nog snarare att många som du, placerar bokhora i recensentfacket – det är långt ifrån det enda, om något, vi är. Själv vänder jag mig alltid ifrån begreppet recensent, jag tycker inte att jag sysslar med recensioner.

    Så det är nog inte någon brittisk biorecensent in spe vi ser här, utan en läsare som lägger ifrån sig en bok hon inte tyckte var nåt vidare.

    Däremot ÄLSKAR jag den svenska deckaren! Men så är jag ju kvinna också. Just den här har jag dock inte läst och kommer nog inte göra heller. Kursiverade mördare är nämligen ett stort hatobjekt även för mig.

  7. Napoleon B: Jag håller med dig på en del punkter, på en del andra gör jag det inte. Att fuska med recensioner och uttala sig om texter man inte ordentligt penetrerat är naturligtvis inte bra, heller inte rättvist mot författarna. Men som Johanna här ovan poängterar handlar det ju inte om en recension, det handlar om en läsupplevelse som bokhoran helt enkelt inte gillade. Trots det underströk hon att det säkert finns läsare som hade uppskattat boken. Hon sågade inte alls den på brittiskt biorecensentmanér, utan uttryckte sig endast milt och klädsamt ogillande till läsupplevelsen. Vad det verkar så hade varken du, Nappe B, eller jag, uttryckt oss lika vänligt negativt.

    Vidare tycker jag att det är märkligt att du kallar Brott och Straff föråldrad, och likställer den med virke till ett bokbål, särskilt som du själv kallar dig för Napoleon. Du verkar ju snarast ha nappat på Raskolnikovs teori om ”övermänniskan”, han som har rätt att döda för att ta mänskligheten framåt och som tar just Napoleon Bonaparte som exempel. Var detta bara slarv från din sida eller var det en blinkning till oss som läst Brott och straff och Doktor Glas? I så fall kan du se detta inlägg som ett fladdrande av ögonfransar, ett kastande av hår fram och tillbaka och som ett flirtigt, avväpnande ”kom och kramas”.

  8. Jag ska inom snar framtid läsa boken! Blir andra deckaren jag ger mig i kast med och det ska bli mycket nöje att bita i denna.

  9. Hmm….jag har aldrig stott pa begreppet ”kursiverad mordare” forut, vad syftar det pa?

    • Det är kursiverade avsnitt där mördaren, som är okänd för läsarna och jagas i alla andra avsnitt av boken, kommer till tals. Sen i slutet avslöjas det ju vem han/hon är och då kan man gå tillbaka och tänka aha! om alla ledtrådar som egentligen fanns i de kursiva texterna, men som man såklart inte fattade.

      • Aha! Tack for forklaringen, da forstar jag!

        Och det ar valdigt vanligt, helt sant. Och ibland bra, ibland mindre bra.

  10. Men oj vad mysko. Igår gav nämligen jag också upp läsningen av Någon sorts frid. Höll dock ut till sidan 132. Sen blev det för mycket. Det finns så många böcker att läsa och så lite tid, så det gäller att prioritera rätt.

  11. Håller med om att det inte är någon riktig höjdare, men
    den är i en klart högre liga än Läckberg och Jungstedt.
    Godkänd är mitt betyg (extra plus för alla Bowie-referenser….).

  12. Jag tycker denna bok var en av de bättre och mest spännande deckare jag läst på väldigt länge. Den första halvan var kanske lite långdragen, men sedan lyckades författarna skruva upp spänningen så att det inte gick att sluta läsa. Men boken är nog inte så lämplig för mörkrädda personer…

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida