Jag har läst ganska många dystopier på sistone, som jag redan konstaterat. Ni tror att det är pappalitteraturen som regerar 2009, men jag vill upplysa er om att när vi minns inledningen av 2000-talet om femtio år kommer vi att röras över 2000-talsmänniskans oro inför framtiden. I framtiden kommer människan att vara cynisk och vi kommer att vara indelade i A- och B-människor (vi har inte lämnat 60-talets svävande bilar helt – 2009 föreställer vi oss dock svävande brädor eller andra, mer diffust beskrivna, svävande farkoster).
De senaste åren har ett par dystra framtidsskildringar per år smugit sig in i förlagskatalogerna, gärna förklädda i ungdomsboksskrud.
Härommånaden läste jag ”Oönskad” som handlade om att man i en obestämd framtid tillverkat en medicin som gjorde att man kunde leva för evigt och eftersom alla kunde leva så länge behövdes inga nya barn, för då skulle ju jorden bli överbefolkad. Ungar var således just oönskade.
”Enhet” har lite s
amma tema, men man har vänt på problemet. Där är tanterna oönskade. Barnlösa kvinnor över 50 år har ingen riktig funktion i samhället, utan får åka till en vansinnigt avkopplande resort, där de sedan fungerar som donatorer åt de oumbärliga mödrarna och fäderna ute i samhället. De får ställa upp på alla möjliga experiment och de flesta knallar omkring på reservbanksenheten med bara en njure. Efter några år läggs man in för slutdonation och då plockar de bort de mesta som de kan använda på kroppen.
Vår hjältinna heter Dorrit, en kvinna som är van att klara sig själv (men som ändå kan njuta av det tabubelagda att låta en man laga hennes bil i utbyte mot att hon tillagar hans mat och tvättar hans kalsonger). På Dorrits 50-årsdag blir hon hämtad och körd till reservbanksenheten för biologiskt material. Där blir hon snabbt vän med flera andra umbärliga, hon träffar till och med en man. Dorrit måste vänja sig vid att se sina vänner snurriga av medicinska utprovningar, hon måste vänja sig vid att de plötsligt inte längre sitter vid frukostbordet (slutdonation), eftersom Dorrit är i så god fysisk form själv har hon förhållandevis ”tur” när det kommer till experimenten som hon utsätts för.
”Enhet” är inget språkligt fyrverkeri, inget litet mästerverk, men en mycket intressant framtidsskildring och en viktig tidsmarkör. Absolut läsvärd, rekommenderas till läsecirkeln. I ”Enhet” hittar jag passager som man kan diskutera i timmar och till syvende och sist finner jag det avväpnande och befriande hur Ninni Holmqvist bygger upp en historia, hur hon har någonting att berätta, i dessa tider då majoriteten enbart lyssnar till provokationer eller på den som skriker högst.
8 kommentarer
Spännande att du ser en dystopitrend, det blir i mina ögon ofta bra litteratur och film av framtidsdystopier, och jag tar gärna del av fler.
För några år sedan kom Never let me go av Kazuo Ishiguro, en strålande bok (som glimrar både språkligt och innehållsmässigt) och som att döma av din beskrivning talar med Ninni Holmqvists Enhet.
Åh, den här boken läste jag också för ett par år sedan. Jag tyckte den var riktigt bra, faktiskt. Inget mästerverk, men den tog upp ämnet på ett bra sätt, och fungerade samtidigt ypperligt som en spännande roman. Jag googlade runt när jag hade läst boken, för jag ville veta vad andra tyckte, men nätet var sorgligt tomt på kommentarer då. Så kul att du lyfter fram boken; förhoppningsvis upptäcker många den!
Jag har också läst boken för ett tag sedan. Minns att jag tyckte om den, och att jag tyckte att det fanns mycket att fundera över i den. Jag har skrivit om den på min blogg, för den som vill kolla.
Tack för din något kortfattade kommentar om Holmqvist. En fråga har jag. Är det du eller författare H som står bakom innebörden i citatet? Se särskilt ”tabubelagda”.
”som ändå kan njuta av det tabubelagda att låta en man laga hennes bil i utbyte mot att hon tillagar hans mat och tvättar hans kalsonger”
Allan i Dalen: Som jag tolkar Holmqvist är det i den framtid där hennes historia är förlagd, väldigt tabubelagt med de ”klassiska könsrollerna”, att mannen står för billagning, vedhuggning och så vidare, medan kvinnan lagar mat och stryker tvätt. Åtminstone som jag uppfattar Dorrit så har hon en faiblesse för att tillfredsställa sin älskare utanför enheten och det kan hon inte riktigt stå för. Det är inte helt okej i hennes samhälle.
Johanna K:
Är det att betrakta som en utopi eller en dystopi beträffande könsrollerna?
Dystopi, tycker jag. Författaren Ninni Holmqvist har varit och berättat om boken på vårt bibliotek, det var många i publiken som hade frågor om den. Boken är klart läsvärd, är det inte delvis redan så här med könsroller och nyttan av vara en ”fullvärdig” människa?
Jag gillade boken jättemycket och såg idag (17 mars 2011) i Svensk Bokhandel att den ska filmatiseras av Billie August!! Roligt!!