Fredagsfrågan v 19: En bok du verkligen avskyr
Jessica
”Min stora kärlek” av Sarah Dunn är nog den bok som jag hatat mest högljutt. Den fanns med på senaste bokbytet och jag ägnade flera minuter åt att varna alla närvarande om hur dålig den är.
Helena
”Avsky” är ett så oerhört starkt ord för mig och inget jag associerar med läsning. Visst, jag kan irritera mig på dålig språkbehandling och platt gestaltning etc, men den enda bok jag verkligen kan säga väcker avsky hos mig är ”Mein Kampf”.
Johanna K
Avsky och avsky, men stackars ”Dödgrävarens dotter” hade jag som måsteläsning och den var en miljard sidor lång, jag hatade de första sidorna som gick ut på att huvudpersonen gick längs ett vattendrag med en förföljare (en miljon sidor bara det) och well, nu väcks ingenting positivt inom mig när jag tänker tillbaka på den.
Johanna L
Jag gillar verkligen inte de här dråpliga chicklit-iga böckerna som mest går ut på att kvinnor gör bort sig lite och det ska vara tokrolig igenkänning som man kan skratta åt. Well, jag skrattar inte. Jag blir irriterad. (Insert valfri titel.)
Johanna Ö
Eftersom jag kämpar mig igenom böcker som jag inte gillar blir det sällan så att jag avskyr något – i en hel bok hittar man oftast något bra som gör det svårt att helhjärtat ogilla. Men jag medger att jag hade vissa problem med Tony Olssons ”Chockvågor”. Det hade jag.
Finns det någon bok du verkligen avskyr? Svara i kommentarerna!
Alla
”Inte utan min dotter” har jag alltid avskytt. Den hyllades enhäldigt av moraliskt indignerade högstadieklasskompisar. När jag läste den kändes det bara fel, fel, fel men jag hade inte kunskap och terminologi att konstruktivt förklara varför annat än att man nog kunde förstå att toapapperslösningen inte var den enda varianten på toan i ett land som inte hade så mycket skog (författaren beklagade sig över att behöva använda vattenslang). För att slippa skam över att ha den i bokhyllan gav jag bort den till min mormor, väl medveten om att hon aldrig läste något annat än Nils Ferlin och Året runt.
Jag avskydde kanske inte ”Fräsch, frisk och spontan” av Mons Kallentoft, men jag var sjukt irriterad över vartenda ord i den. Är glad över att den var kort.
Annars är avsky något jag mest känt över karaktärerna i en bok, som för de inte så sympatiska karaktärerna i American Psycho och Tärningsspelaren. Den enda negativa känslan som böcker i sig framkallar hos mig är irritation eller tristess.
La Cucina – jag avskyr den verkligen. Köpte den på bokrean för några år sedan, efter att en bekant uttryckt att hon förstått livets storhet och matens erotiska dragningskraft efter att ha läst den, men den är så enormt konstlad och liksom tvångsmässigt ”lustfylld” att jag började irritera mig redan i början. Dessutom äter jag inte köttfärssås ens om den serveras på tallrik, så jag är inte direkt sugen på att äta den från någon älskades kropp heller… Jag ger La Cucina onda ögat när jag passerar bokhyllan.
Instämmer med ”asalun” att Inte utan min dotter hör till det värsta.
Marklunds Gömda kvalar in i samma kategori.
Av den första har jag köpt åtskilliga på loppis för att sedan kasta
dem bland mina egna hushållssopor.
Andlig nedsmutsning finns också i chick litt genren, men där får
någon annan städa …
Coelho ”Alkemisten”.
Nu i efterhand förstår jag inte varför jag läste ut den ändå… Tråkig, klyschig och på tok för didaktisk (ganska nedvärderande mot alla som läser, tycker jag). Symboliken så himla uppenbar att det är svårt att kalla det för symboliken…
Jag instämmer helt. Jag fattade inte heller grejen med Alkemisten. Gillar överhuvudtaget ingen av Coelhos böcker. Blir liksom störd på ”hur-man-ska-leva-för-att-bli-lycklig-och-det-är-det-enda-sättet-böcker. Ren antipati.
Heh, jag fick för mig häromdan att jag kanske borde läsa Paulo Coelhos böcker, bara för att se hur dåligt det egentligen kunde vara… hittade första kapitlet i ”Pilgrimsresan”(?) på Bokus.se, läste fem-sex sidor och sen orkade jag inte mer. Vilken smörja.
Två böcker som jag starkt ogillar är ”Ondskans leende” av Marianne Fredriksson och ”Elva minuter” av Paulo Coelho.
”På det fjärde ska det ske” av Kajsa Ingemarsson. För att det är en bok skriven på alla fördomar och klichéer som finns om hur det är att jobba inom filmvärlden. Jag som gör det i verkligheten retar mig verkligen jättemycket på den och blev så arg att jag inte ens ville ge bort den efteråt.
(Min kompis som jobbat många år i restaurangbranschen reagerade exakt likadant på ”små citroner gula”…)
På det fjärde ska det ske av Kajsa Ingemansson. En av de få böcker jag faktiskt aldrig läst klart. Livet är för kort för såna böcker.
Jag instämmer med föregående talare: Kajsa Ingemarssons ”Små Citroner Gula”. Ett hån mot mänsklig intelligens.
Senaste boken jag hatade riktigt ordentligt var nog Ray Kluuns ”Änklingen”. Sexistisk, idiotisk, banal smörja. Annars brukar jag försöka hålla mig borta från böcker jag tror att jag skulle hata.
Vill man läsa toksågningar av böcker man älskar att hata så rekommenderar jag
http://nico.blogg.se/
Gömda av Marklund i så fall. Jag tyckte att den var obehaglig. Klarar inte av Alvtegen heller. Jag har läst en av hennes böcker och jag kände mig illa till mods flera dagar efteråt. Inte så att de är dåliga, men inget för mig.
Jag kämpade mig genom hela Milleniumtrilogin trots att jag avskydde den (för att kunna uttala mig om den). Författaren har lyckats ge sin hjältinna ett par olika mycket allvarliga psykiska störningar som inte förekommer samtidigt. Psykologisk trovärdighet = 0. Lägg därtill uselt skildrade sexscener, gärna av analsadistiska övergrepp. Dessutom berättas om varenda liten bifigurs sexuella läggning, trots att detta inte är relevant för storyn. När fantasin tryter och handlingen närmast blir parodisk äntrar Paulo Roberto scenen. Synd att slösa bort förmågan att skriva med ett lockande driv på sådan smörja.
Tack för att du ger mig nya argument för att INTE läsa Stieg Larsson! =)
Tisdagarna med Morrie av Mitch Albom. Hatar. Jag tror att en orsak till att jag avskyr den så starkt är att så många andra gillar den så mycket. Jag blir liksom förbannad av att folk går på den lätta. ”Åh, vad fint; han är döende i världens mest plågsamma sjukdom men är glad ändå! Vad skönt att han dör snällt och utan att klaga, då behöver inte resten av oss ha så mycket dödsångest.” Vad är det för fel med att tycka att det suger att dö?
Vad intressant att du såg boken på det sättet. Jag hade nog mitt fokus på berättarjaget, och hans sätt att komma till insikt om carpe diem ;-)
Leif GW Persson’s ”En annan tid, ett annat liv”. Den enda bok jag inte klarat av att läsa ut. Och då ska det tilläggas att jag utan problem läste Illiaden&Odyssén på Hexameter. OCH att jag studerar kriminologi. Näe, fy för GW.
Förutsägbar elitist som jag är avskyr jag alla böcker som blir succéer trots att de är skräp, som de av Dan Brown, Stig Larsson, Jan Guillou och så vidare.
Fel larsson.
Den senaste boken jag avskydde var ”Janis den magnifika” av Johanna Nilsson. Förmodligen för att jag hade hoppats hoppats och ännu mer hoppats, för att sedan bara bli besviken besviknare och besviknast. Usch!
Astrid Lindgrens Vi på saltkråkan.
Även om det finns många lindgrenar som kan slåss om platsen.
William Goldings bok ”Flugornas herre” läste jag med stor avsky i skolan.
Äntligen är jag inte ensam om att tycka illa om dennna bok, YES!!
Den absolut sämsta bok jag någonsin läst är Emma Hambergs Mossvikenfruar. Men jag kan inte säga att jag avskyr den för det var nästan roande hur jäkla dålig den var. Så roande faktiskt att jag tvingade min kompis att också läsa så vi kunde skratta åt den ihop. Avskydde gjorde jag däremot Kluuns Änklingen. Inte för att det var dålig men för hur den fick mig att reagera. Jag verkligen h a t a r huvudpersonen. När jag tänker på saken är det lättare att lista litterära karaktärer man avskyr. Som Mikael Blomqvist till exempel. Annars håller jag nog med Helena. Svårt att avsky böcker. Är den inte bra slutar jag sonika att läsa och så tänker jag inte mer på det. Åh, fast nu kom jag på en bok jag avskyr bara för det. Ursäkta mitt evinnerliga svammel här. Men jag läste en så förskräcklig bok när jag väntade barn där jag fick läsa att bara för att man råkar vara gravid eller nyförlöst betyder inte det att man inte har samma skyldighet att göra sig attraktiv för sin man och fortsätta raka benen och sminka sig och hej och hå. Jag kunde inte ens nå mina ben…Den boken avskyr jag för dess kvinnosyn! Och här kan jag gå på i eveigheter så jag slutar istället helt abrupt.
Äntligen ännu en fråga jag får svara Shantaram på igen! Fast nu har jag sågat den så mycket att jag nästan är lite nyfiken på att läsa klart den – för det har jag inte. Men det är alltså hela förhärligandet av huvudpersonen som framställs som gud: botar kolera, lär sig språk, skapar fred och frihet bla bla bla. Störtlöjligt.
Måste säga att Tärningsspelaren av Luke Reinhart inte fallit i god jord hos mig heller. Avskyr? Jo, snudd på. Kanske för att det där med ansvar är en rätt fin grej och hela boken går ut på att inte ta ansvar ”Jag våldtog för att tärningen sa åt mig” – kom igeeeeen!
Och så ovan nämnda Tisdagarna med Morrie av exakt de skäl som anges ovan.
Åh, jag kom på en till: Den nionde insikten. Fast där gillade jag de åtta första om jag inte minns fel (det var fasligt längesen och jag bodde den sommaren hos min filosofilärare i en värmländsk skog och vi utnyttjade tiden till att typ prata med träden och dricka rövin, good times, så boken var rätt då). MEN: den allra sista – alltså den nionde – insikten gick ut på att allt i livet ska vara gratis utom kunskap! Voj voj, det föll inte i god jord. Det borde ju vara snudd på tvärt om.
Passionata av Ernst Brunner och Blecktrumman av Günther Grass är riktigt dåliga böcker.
Men what? Blecktrumman är ju fan-tast-isk! Tycker jag då.
Det är väl lite som att svära i kyskan att klanka ner på en nobelpristagare, men jag hade så fruktansvärt svårt för huvudpersonen.
Jag tycker inte om ”Breaking Dawn”, avskyr inte den…men den är definitivt inte bra. Den var så förutsägbar :( Listade ut slutet innan jag kommit igenom hälften.
Kommer inte på fler faktiskt, vilket jag antar är positivt :) Åhh, förresten jag tål verkligen inte Nora Roberts böcker! Speciellt inte de där i ”key trilogy”.
Ah, Carina Rydbergs ”Den som vässar vargars tänder” ligger bra till på min botten-lista… Det är nog den värsta bok jag faktiskt har läst ut. Är annars väldigt bra på att lägga bort böcker jag inte gillar.
Jag vill helst inte uttala mig om böcker som jag inte läst (ut), och även om jag inte har många principer i mitt liv, så följer jag ändå den att inte läsa ut böcker som jag inte tycker om.
Men av de böcker jag läst ut, så hör nog Camilla Läckbergs till de jag verkligen tycker sämst om.
Tror faktiskt inte att jag avskyr någon bok, men jag undrar över förlagsvärlden som släpper igenom så mycket som verkar obearbetat och ofärdigt. Många av våra svenska deckarförfattare bod´rde kanske få lite mer redaktörshjälp innan böckerna ges ut.
På det fjärde ska det ske som flera nämner ovan är en av de sämsta böcker jag läst, men avsky är ett alltför starkt ord för att beteckna den. En bok som jag inte orkade igenom för att jag tyckte den var URTRÅKIG är Illusionisten, men alla andra verkar tycka att den är toppen …
Nej, jag avskyr inte någon bok. Funderade ett bra tag på om det var någon som fick mig att koka men icke. Däremot har jag blivit förbannad och irriterad på ett flertal, däribland Tärningsspelaren. Sedan så finns det en del ”chick lits” och sci fi böcker som har sådana fåniga mans-/kvinno/barnporträtt att jag muttrat rejält och förpassat dessa till pappersåtervinning (så att pappret kan användas till något betydligt bättre).
Carina Rydbers ”Den som vässar vargars tänder”. Det brutalaste, mest sadistiska jag någonsin läst. Och så Anne Rices The Claiming of Sleeping beauty. Värre hjärndöd smörja får man leta efter.
Kyrkan ska det så klart vara. Pinsamt med svensklärare som inte kan stava…
Prousts ältande i hundratusen delar. Ha!
Dött lopp mellan Martina Lowdens ”Allt”, Sissela Lindbloms ”De skamlösa” och Mara Lees ”Ladies”.
Kunde inte hålla med mer angående ”Allt” – har nog aldrig läst en mer poänglös och tråkig roman.
Däremot tyckte jag Ladies var rätt bra iaf till en början – slutet dock nära på katastofalt.
Pärlan av Steinbeck om jag inte minns fel. Den enda påtvingade skolläsning som jag inte uppskattade.
På drift, Jack Kerouac.
”Pojken som kallades det.” Kanske lite för uppenbart, men ni får ha i åtanke att jag hade den som obligatorisk litteratur i gymnasiet – och alla älskade den!
Otroligt oskickligt skildrade tortyrscener av ett stackars barn upprepas gång på gång, liksom orden ”nu trodde jag inte att det kunde bli värre..”.
För att inte tala om moralkakan i epilogen – hujedamig!
Hemingways ”Farväl till vapnen”. Kommer knappt ihåg varför längre, förutom den vansinnigt fåniga kvinnliga huvudpersonen, men bara jag blir påmind om den känner jag mig irriterad.
Men allt som är i stil med ”Fear and loathing in Las Vegas”. Kan för mitt liv inte förstå att inte alla mänskor på jorden ser igenom detta tomma skryt som fylls på dessa sidor. Marcus Birro tillkommer i denna kategorin.