Fredagsfrågan v 3: Mest irriterande boken
Jessica
Nu senast blev jag irriterad på Henrik Langes ”80 romaner för dig som har bråttom” därför att den spoilade utan att vara nog fyndig. Men i allmänhet irriterar jag mig annars på evighetslånga miljöbeskrivningar och ”mustigt” språk och böcker som ska ge ”insikt”.
Helena
Jag sparkar in lite öppna dörrar dårå om det är lugnt: all chicklit med fnissiga, shoppinggalna mähän till ”hjältinnor”. JA, det finns (lysande) undantag, men osjälvständiga nippertippor som gör bort sig litegranna känns såååå passé, så onödigt. Jag blir bara trött.
Johanna K
Jag blev ju ganska irriterad på Larssons långa haranger om Salanders inköpslistor. Sådant där vardagsbestyr får mig bara att bläddra förbi. Dessutom brukar jag bli irriterad på alla kvinnliga mähän i böcker, som hänger kvar vid jobbiga karlar, även om jag inte kommer på något riktigt bra exempel nu.
Johanna L
Hanna Wallstens ”Vi skulle älska om vi bara kunde” var otroligt irriterande, för att en kvinnlig huvudperson var ett sånt tvättäkta MÄHÄ. Se JoK ovan! Man kan inte vara så osjälvständig och oförmögen som hon. Jag får blodtryck bara jag tänker på henne.
Johanna Ö
Nu hoppas jag att Stora Joh har blodtryck även utan Hanna Wallsten, men på ungefär samma sätt brukar jag reagera när män i böcker lutar sig tillbaka och råkar sig hända (typ så att kvinnorna får fixa allting) som i Frode Gryttens ”Sommaren är inte att lita på”. Även fast jag gillade boken i övrigt.
Finns det någon bok du blivit riktigt irriterad på? Svara i kommentarerna!
Alla
Kallentofts ”Fräsch, frisk och spontan” irriterade mig enormt för att jag inte kunde chockas och uppröras av handlingen trots att jag förstod att det var det som var meningen.
Bibliotekskatten!! Av Vicki Myron. Tänkte att den skulle vara en mysig må-bra bok men nej. Så dålig. Mest för att berättaren var just så irriterande.
”Ondskans leende” av Marianne Fredriksson är överlägset den mest irriterande roman jag läst. Intrigen, dialogen..nej fy alltså. Hört att hennes tidigare dock är betydligt bättre. Därefter kommer Sprängaren, Studio Sex, Gömda och det säger jag inte med anledning av pågående debatt utan det har jag tyckt länge (sen jag läste dem). Främsta orsaken: irriterande huvudkaraktärer. Den vita massajen = samma sak.
Jag blir rent ut sagt förbannad på alla böcker som använder våldtäkt som ett sätt att ”sätta kvinnor på plats” (de flesta, för det är väldigt sällan motiverat med en våldtäkt. Typ aldrig). Det är ett så billigt sätt att visa att nån är ond – och är det en kvinnlig huvudperson så kan man ge sig fan på att hon kommer att våldtas eller utsättas för våldtäktsförsök i vissa typer av böcker (t.ex. historiska romaner, ganska många deckare, thrillers etc.)
Hur många våldtäkter på män skildras i litterära sammanhang? Jag kan bara komma på en (av de jag har läst), och då är det övergrepp på barn det rör sig om (Stephen Kings ”Bibliotekspolisen”).
Exempel på böcker där detta förekommer som jag blivit vansinnig på: Ian Pears ”Den fjärde sanningen” (klarade jag inte ens av att läsa ut), Ariana Franklins ”Dödens mästarinna”, valfri bok av Clive Cussler där Summer Pitt finns med…
Det skulle vara Låt den rätte komma in, en bok jag ville tycka om men som förstördes för mig av de hoppande perspektiven. Ekorren, liksom…
Jag störde mig enormt på Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam. Alldeles för puttrig historia i min smak, dessutom avslutade hon nästan varje mening med… (Sedan sa han så… Hon stängde dörren… Han gick förbi henne… Himlen var blå… ). GAAAAH!
Dessutom var jag rätt irriterad på Rhineharts Dice Man i slutet, det kliade i hela mig och jag ville bara skrika ”släng tärningsjävlarna och ta ett eget beslut, karlslok”. My god, jag blir irriterad igen bara av att tänka på honom.
Det märks att ni inte gillar mähän! Jag tyckte inte om Monika Fagerholms Diva som blev så kultförklarad.
Ja Ellinor, exakt så tyckte jag om Tärningsspelaren också! Men tyvärr tror jag det var meningen att man skulle bli provocerad på just det sättet, så då blev jag irriterad på mig själv att jag föll för det. Fast jag var också irriterad på hans mähä till fru som hela tiden stöttade en sån sociopat till man.
Jag brukar undvika böcker som gör mig irriterad.
Men illa skrivna böcker blir jag för det mesta förbannad på. Som alla Unni Drougges, eller den där Liza Marklund-boken som gick som följetong i DN för någon sommar sen (och som jag därför inte kunde låta bli att läsa, trots att jag avskydde den). Så fruktansvärt banalt, med klumpiga metaforer och fyrkantiga dialoger. Blä.
Jag blev oerhört rriterad på ”Flyga drake” och ville bara skaka huvudpersonen och tala om för honom att han var en egoistisk tölp och att han skulle ta tag i sitt liv!
Överlag blir jag írriterad på karaktärer som uppfattar sig som orättvist behandlade/offer trots att de är priviligerade/lyckliga/omtyckta, typ (vågar knappt skriva detta) Harry Potter.
Jag svarar som Sussi (alltså vågar knappt skriva detta) men jag måste säga Twilight. En bok som inte intresserar mig nämnvärt och så detta evinnerliga tjat på nästan varenda en bokblogg man stöter på.
Men av böcker jag har läst… måste jag säga att Alice i Underlandet blev lite påfrestande emellanåt med alla ramsor som inte hade någon som helst mening, bara ren rappakalja. Och så böcker med långa miljöbeskrivningar och… ja, deckare.
Vilken bra blogg!
Jag läser ”Kungen av Europa” av Jan Kjaerstad och blir irriterad av två anledningar. Dels för att den är alldeles knökfull av olika historiska, kulturella och populärkulturella referenser att man bara storknar. Den andra anledningen är att att han försöker beskriva hur allt i livet hänger ihop genom olika mönster och företeelser, men istället för att dramatisera detta så skriver han allt i klartext vilket gör att texten känns platt. Och ändå fortsätter jag läsa…
Jag blev/är rätt irriterad på Prep av Curtis Sittenfeld. Jag hajjar liksom inte grejen.
Lee går omkring i skolan och gör ingenting och tiden går och hon mår dåligt fast egentligen inte eller kanske ändå och så vill hon platsa, men tror inte att hon gör det fast kanske för alla verkar ju gilla henne … och jag bara hajjar inte. Vad är poängen?
Jag har försökt läsa den i typ ett år nu, men jag kommer ingen vart. Har till och med tagit med den, och bara den, på tåg och flyg för att tvinga mig att läsa. Men det slutar bara med att jag läser innehållsförteckningen på läsken istället. Den är så sjukt tråkig och lyckas aldrig fånga mig. Handlignen är ointressant, språket är inte särskilt fängslande och det enda jag lyckats få ut av den är att det verkar vara ganska långtråkigt att gå på internatskola.
Håller med om Tärningsspelaren!
Annars finns det sååå många böcker som irriterar på olika sätt. Mest kanske ”Ladies” (Vackra människor dyrkas inte på det sättet och ingen blir kåt och måste springa in på toa och onanera för att hon sett en diabild på kleinblått…Hoppas jag.) Sedan – återigen Mons Kallentoft, men jag har bara (försökt) läsa Sommardöden. OHYGGLIGT dåligt språk och tala om hoppande perspektiv… Hu!
Åh Lulen, jag förstår vad du menar, även om jag faktiskt gillade den rättså mycket.
Allt av Jan Guillou och ”Allt” av Martina Lowden.
Johanna K:
eftersom du gillade så frågar jag. Vad är det du gillade? finns det liksom nån tolkning som jag missar som bara skulle öppna upp boken och göra att den helt plötsligt fick nytt liv? Vad är det som gör att man tycker om den liksom?
Paperback lover: ja men jag hade alldeles glömt frun (det var rätt länge sedan jag läste den), herregud! Och börjar inte boken med att tärningarna säger åt honom att gå in och ha sex med granntjejen, oavsett om hon vill eller inte?
Ylva: det verkar vara många som avskydde Ladies, själv gillade jag den :)
Shantaram! OMG så påfrestande med jaget som typ kommer ut från fängelset och lär sig ett nytt språk, botar kolera, blir mafiosohangaround, räddar världen, finner bot mot aids, lär sig ett språk till, hittar en dinosaurie, hittar bot mot fattigdom, svält, torka och klimatförstörelsen. (Jag orkade bara halva men jag förutsätter att han kommer genomföra även de senare exemplen). Äv Larssons böcker är lite så: Salander kan ALLT och den där Blomkvist som inte skildras som speciellt speciell får alla kvinnor. Alltså: självförhärligande av huvudkarakrärerna gör mig lite kräkfärdig och där vinner Shantaram.
Tärningsspelaren är en väldigt bra bok. Att bli irriterad över att han inte väljer själv är som att bli irriterad på Nalle Puh är korkad.
Foucaults pendel av Umberto Eco minns jag att jag blev väldigt irriterad på mot (icke)slutet av boken. Eco var ett one-hit-wonder.
Att Nalle Puh är korkad- ska det stå.
”Shopaholic abroad” av Sophie Kinsella. Sjukt störande huvudperson, hon har ju ingen som helst ansvarskänsla eller sunt förnuft.
Man kan väl bli irriterad på att Nalle Puh är korkad? Att bli irriterad har inte särskilt mycket med logiskt och rationellt tänkande att göra.
Man kan givetvis bli irriterad på att Nalle Puh är korkad eller att Ior är dyster men det är knappast ett argument emot A. A. Milnes bok.
Själva poängen i den humoristiska klassikern Tärningsspelaren är att han väljer att inte välja. Då irriteras man av premissen i sej vilket gör det lite underligt att läsa boken till en början (att man kan bli irriterad på kvinnoporträtten i boken är mer lättförståeligt).
Sussi: Ja! Jag håller med. Harry Potter uppför sig verkligen som ett j*vla offer hela tiden. Det är ännu värre i filmerna, tycker jag.
”Allt” av Martina Lowden. Jag vet att jag borde älska den, men ett par hundra sidor in känns det som att jag läser en osammanhängande blogg. Jag hoppas det går över.
För mig är det dött lopp mellan Mara Lees Ladies och De skamlösa av Sisela Lindblom. Jag läste förvisso inte ut den senare, då den var nästintill oläslig.
Therés: Det går inte över. Det blir värre.
Maloga, jag håller helt med dig! Jag läste ut ”De skamlösa”, men det beror enbart på att jag är väldigt envis. Den var hopplöst oläslig till slutet:
Mig irriterar det vanvettigt att romaner med korkade handlingar, psykologiskt osannolika huvudpersoner, och ett medvetet spelande på sexuella/sadistiska böjelser/fasor ska bli så upphaussade och lästa. Millenium-trilogin står överst på den listan.
Jag skulle också kunna låta tärningen göra små val åt mig, men alla roas inte av att läsa om att låta tärningen välja vem som ska dödas. Det är ju upp till var o en att få bli irriterad på vad som helst. Argument om att Nalle Puh är korkad håller inte.
Håller med Jessica om Langeboken. Ska man ta sig an ett sådant projekt får man ju se till att ha lite grandezza och udd. Mycket platt, mycket tråkigt, mycket oförtjänt hyllat.
Min senaste lästa bok Filmklubben av David Gilmour
helt ok i övrigt men faktafel irriterar mig synnerhet när det gäller en landsman.
Att kalla Max von Sydow för en amatör(sic) som ersättare för Marlon Brando och dessutom påstå att han var präst i verkligheten är lågt…..
Da-Vincikoden! Sista tredjedelen var så vanvettigt dålig att jag var helt galen av irritation. Särskilt irriterande med tanke på att första två tredjedelarna var jättebra så jag var helt fångad. Alltså kände jag mig totallurad när boken totalt spårade ur sen. Nu bojkottar jag den författaren för tid och evighet.
True Romance av Helen Zahavi. Jag var förbannad genom hela boken och slutet fick mig att slänga iväg den tvärs över rummet. Jag vet inte om ”irriterande” är rätt ord i o f s. ”Mest upprörande” kanske.
Tillsammans är man mindre ensam ligger annars högt upp på listan också.
Petter: Du har naturligtvis helt rätt, gillar man inte tanken med boken (Tärningsspelaren) bör man naturligtvis inte läsa den. Jag fick tips om den ( ”öööh, det är världens häftigaste bok”) och hade ingen aning om att den handlade om en idiot. Hade jag vetat det hade jag inte läst den. Och in i det sista hoppades jag att han skulle växa upp och börja ta ansvar…
Tänker jag efter tycker jag att L Rhinehardt själv också är ganska irriterande. Himmel, varför bryr jag mig om att skriva det här – det gör mig bara irriterad…hehe!
Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson. Ingen handling, inga karaktärer, inget språk. Ingenting. Jag kommer ihåg att jag hela tiden väntade på att det skulle bli bättre, att det måste bli bättre eftersom den låg på alla försäljningslistor, men nej. Jag blev grymt besviken och får nästan puls när jag tänker på hur dålig den var. : )
Måste vara någon BOATS-bok där man som vuxen berättar om sin svåra barndom med psykisk och/eller fysisk misshandel, hm. De som jag har läst faller nästan allihop in under kategorin ”Irriterande böcker”.
Kalla mig okänslig, men efter 50-70 sidor av konstant misshandel så börjar jag bli frustrerad över att ingenting annat händer.
Bra exempel på kvinnligt mähä som inte lämnar jobbig man, tycker jag är Moa Herngrens ”Allt är bara bra, tack”. Den boken har förföljt mig sen jag läste den, jag blir lite arg varje gång jag tänker på den. Hur många varningssignaler behöver man, liksom? Jag fattar att boken ska beskriva hur en person trubbas av och accepterar mer och mer, men Herngrens förklaringsgrund känns ganska vek. Hon tar inte mycket personligt ansvar för sitt handlande, det är nog det som irriterar mig…
Jag irriteras mest av alla upp-haussade svenska deckare- Liza Marklunds alster t ex. Jag störs väldigt av alla författare som har attityden ”allt ljus på mig”.
Jag blev sjukt irriterad på Paolo Coehlos ”Vid floden Piedras satte jag mig ner och grät” som bara handlar om en massa katolska män som springer omkring och firar den obefläckade avelsen (yikes!) och en ganska sekulariserad kvinna som kommer till insikt om vilket tomt liv hon levt genom att distansiera sig från religionen. Det är den enda Coehlo jag har läst, och det inspirerade inte direkt till vidare läsning. Över huvud taget är det jävligt störigt med författare som trycker ner stora ”insikter” och ”livssanningar” i halsen på en, en annan författare som gör det ibland är Marianne Fredriksson.
Det är inte den sämsta boken jag har läst, men andra boken i översättningen av Katherine Kerrs Deverry-serie var så stilistiskt undermålig att jag kastade den genom hela vardagsrummet och hårt in i väggen mitt i en mening när jag var femton.
//JJ
Petter: Man kan väl bli irriterad på en bok även om man gillar grundtanken eller ideén med den?
Jag stör mig asmycket på Håkan Nesser. Fast han var supersynpatisk när jag träffade honom på riktigt. Men det är nån ton i hans böcker som luktar riktigt sunkig kvinnobild tycker jag. Konstigt när han inte var sån själv. Eller det är han förresten säkert, inuti.
Sen avskydde jag en bok som hette typ ”The Jane Austen bookclub” eller nåt sånt. Som skulle försöka va lite charmig och intellektuell med ”vanliga” människor. vedervärdig.
Paperback lover: I verkliga livet vore kanske att låta slumpen bestämma frukostval bättre än att om man ska mörda eller inte. Att de går för långt i boken tycker jag personligen om. Det finns en anledning till att vi inte låter tärningar styra vårt liv.
Ylva: Upphaussning av en bok är ofta en anledning till att man blir irriterad på den.
Ellinor: Det kan man. Just här verkade dock grundpremissen irritera er.
Jag menade inte att man inte hade rätt att irriteras på huvudpersonens beteende. Bara att hävda att boken har sina poänger.
Förföraren av Jan Kjaerstad, det var den ständigt återkommande magiska penisen som satte stopp för mitt trilogiläsande!
Åh, underbart att äntligen läsa att någon stör sig på SHANTARAM på exakt samma sätt som jag, tack Jessica på Sapere aude (nu måste jag genast lägga till dig i min Bloglineslista)!
Det började som en notering på att-läsa-listan på grund av en Indienreseplan. Ett år senare har jag nu, med hjälp av ett för denna bok mycket användbart Lastline-bokmärke, pressat mig igenom snart 700 sidor av självgodhet klätt i de mest pinsamma metaforer, och det känns alldeles för sent att lägga ner. Sida för sida har jag ändå utvecklat ett läsdrivande HAT till huvudpersonen. Jag säger bara: Det gör aldrig ont när han lider. Och sen bara vet jag att det kommer sluta med någon ”mäktig visdom” om 250 sidor.
Yeah, ”Små Citroner Gula”. Så grymt irriterande dålig – i synnerhet avsnittet med middagsrecensenten som tar upp en så stor del av boken och som var så förutsägbart att det nästan förolämpar läsaren.
Jag är också inne på mähälinjen. Håller på med ”Den stängda dörren” och håller på att krevera för att Frederikke är så OTROLIGT passiv.
Deckargenren som frossar i att ha livet av människor på äckligaste möjliga sätt. usch. varför ska man läsa sånt?
Bitterfittan: här finns chansen till en vettig feministisk bästsäljare – men så är den fylld av hobbyanalyser och fokuserar på vem-diskar-oftast…suck..
Den vidunderliga kärlekens historia: jag FATTAR INTE den kärlekshistorien? Varför vill män alltid skriva skönheten & odjuret- historier?
bokirritation är roligt :-)
Shantaram! Nu läste jag bara 300 sidor innan det blev för mycket, men då hade jag redan fått se de mest fantastiskt vidriga liknelserna (av typen ”Hennes ögon var som den nyväckta våren blablablabla), en massa dåligt hobbyfilosoferande och en allmän självgod ton (karln, som ska vara författaren själv mer eller mindre kan tydligen göra vad som helst).
Boken är okej som reseskildring, jag blev verkligen sugen på att se Indien, men det har man fattat efter mindre än 100 sidor, så resterande 800 bara plåga.
Intressant – och lite upplyftande – att så många stör sig på Shantaram. Då kanske jag kan sluta ha dåligt samvete över att den stått orörd och tjockat sig i min bokhylla ända sedan jag köpte den på bokrean förra året…
PS: Christine Falkenland läste aldrig ut Shantaram, berättade hon när jag träffade henne på bokmässan. Det, tillsammans med era invändningar, gör att jag känner mig rätt säker på att den inte är värd mödan.
Kicki & Lasse av Peter Kihlgård. Jag blir så fruktansvärt irriterad när jag tänker på den boken. Den var så dålig och obehaglig. Språket var obehagligt och hela innehållet kändes tillgjort och äckligt på något sätt! Varför vill man läsa om sånt här? Eller vill man det? Det gav mig absolut ingenting och det hela kändes mest som ett misslyckat försök av författaren att vara pretentiös. Och jag blir så irriterad på att jag la ner så mycket tid på att ge boken en chans. Mitt största bottennapp!
Jag blir mest irriterad på stilistiken i böcker. När jag inte fixar hur författarna skriver. Alltså när karaktärerna pratar klicheártad och man bara känner att det här inte är äkta. Bättre kan jag inte förklara det. Exempelvis är Camilla Läckbergs böcker (jag har läst 3) och tjuvarnas marknad av Jan Guillou.
Jag har inga specifika exempel, men det jag stör mig mest på är hafsiga översättningar.