Fredagsfrågan v 4: ”Drömmen om en bok kan ibland vara starkare än mötet med den.”
I vårt måndagsmöte med Sara Stridsberg myntade hon ett citat som många bokälskare kan identifiera sig med: ”Drömmen om en bok kan ibland vara starkare än mötet med den.” Har du någon sådan bok?
Jessica
Neil Gaimans ”The Graveyard Book” gick jag och längtade efter så länge att jag faktiskt blev lite småbesviken när jag läste den fast den egentligen var riktigt bra.
Helena
Paul Austers senaste, ”Man in the Dark”! Peppen var monumental, förväntningarna skyhöga, och det började ju så bra. Såhär några månader senare inser jag att det var litteraturens svar på teflon. Bättre lycka nästa gång, Paul.
Johanna K
Det händer ju mig hela tiden. Men några exempel: ”Dagen efter” av Lionel Shriver, ”Norwegian Wood” av Haruki Murakami och ”Sjuårskrisen” av Josie Lloyd och Emlyn Rees.
Johanna L
Senast var det Toni Morrisons ”A mercy”. Bra, men inte extremt bra. Och jag vill alltid ha min Toni i extremformat.
Johanna Ö
Åh! Jag hajpar ofta böcker till månen och tillbaka innan jag har läst dem. Ibland infrias det, ibland inte. Som med Ulrika Kärnborgs ”Myrrha”. En bok jag antar hade varit helt okej om jag inte varit så ivrigt förväntansfull.
Nu är det din tur. Har du upplevt att drömmen om en bok var starkare än själva läsupplevelsen? Svara i kommentarerna!
Alla
Milan Kundera var ju rena skräpet, visade det sig.
Oh no, Erikt, där är jag nog en av hajparna där. Immortality är åh…! :-)
Men jag svarar som Johanna K här: det händer hela tiden. Shantaram (jag svarar Shantaram i alla era fredagsenkäter, har ni märkt det ;-)), Myrrha, Fågeln som vrider upp världen (obs älskade, men inte knocked off my feet-kärlek) och Blonde är nog de senaste jag hoppats alldeles för mycket på. Där hajpen varit så stor att det känts andäktigt i öppna första sidan-ögonblicket och sen bara: jaha? Shantaram och Blonde läste jag inte ens ut (och innan alla ropar nej!: jag ska ge Blonde ett försök till, nu med förväntningarna något lägre. Det tror jag vi båda tjänar på!).
Donna Tartts the little friend! Jag fullkomligt älskar den hemliga historien och förväntade mig en lika bra bok till. Nu är säkert the little friend också bra med rätt förväntningar, men jag blev så besviken att jag faktiskt inte har tagit mig igenom den än.
För min del har det en tendens att bli de där böckerna som jag väntar lite för länge med att faktiskt läsa. Praktexemplet nummer ett är nog Stephen Donaldsons ”The Chronicles of Thomas Covenant the Unbeliever”, som jag skrev om här: http://mycupoftea.blogsome.com/2008/03/30/stephen-donaldson-the-chronicles-of-thomas-covenant-the-unbeliever/
Donna Tartts ”The Little Friend” som Carina pratar om skulle nog också ha kunnat bli en sådan bok. Liksom hon älskade jag ”Den hemliga historien” och köpte ”The Little Friend” när den kom ut, men sedan blev det aldrig av att jag läste den, av någon anledning. Den står fortfarande och väntar på mig, men nu har jag hört så pass många säga att den inte levde upp till förväntningarna att mina egna förväntningar har hunnit skruvas ner igen.
Patricia Cornwells senaste om Kay Scarpetta, Book of the dead. Man blir så ledsen när nåt man sett fram emot inte håller måttet. Men jag har inte gjort slut med Cornwell ännu.
Den ovillige fundamentalisten trodde jag skulle ha lite annan handling, den var inte dålig, men heller inte WOW!
Stundande natten lämnade mig också rätt tom.
Vad får vi svara på nästa fredag? Vilken bok som överraskade oss positivt och som vi hade noll förväntningar på? :-)
Jag kanske inte hade drömt så mycket om den innan men jag blev besviken på ”I en annan del av Bromma” av Martina Haag. Första delen ”Underbar och älskad av alla” är jätterolig, del två är mest fånig.
Slakthus 5 av Kurt Vonnegut var en bok som jag hört/läst mycket intressant om, men som inte alls visade sig vara det jag hoppades. Som tur var hade jag bara betalat 3 kr för den på biblans utförsäljning.
Paperback Lover: Den frågan har vi faktiskt redan haft:
http://www.bokhora.se/blog/salong/fredagsfragan/2008/09/fredagsfragan-en-bok-som-overraskade-dig-positivt/
Ja du ser :-) Då får jag svara där istället!
Jag blev väldigt besviken på ”Special topics in calamity physics” av Marisha Pessl, eftersom jag hade så stora förväntningar. Visst, intressant idé men Pessl glömde ju helt bort själva storyn mitt i allt fluffande.
Jag tycker inte heller att ”Bitterfittan” levde upp till förväntningarna, jag hade förväntat mig någon slags uppgörelse med kärnfamiljen men tji fick jag, jag förstår inte varför folk tycker att den boken är radikal, den är ju raka motsatsen.
För mig tar det emot att läsa böcker som är överhajpade, så jag brukar utgå från att de inte är så bra som alla säger och på det viset kan jag läsa nästan förutsättningslöst. Det gäller faktiskt även böcker jag själv längtar efter – längst in tror jag inte att de är värda väntan och därför ligger förväntningarna lågt. Ofta blir jag positivt överraskad.
”Den hemliga historien” var klart bättre när den var hemlig.
Zadie Smiths ”Om skönhet”.
Adichies Half of a Yellow Sun. Den hade jag läst så mycket bra om och tyckte att ämnet var så intressant att jag också börjat föreställa mig en viss handling, språk och stil i boken. Inte konstigt kanske att jag blev besviken när den sedan inte höll måttet. För sådär jättebra tyckte jag inte att den var.
Åh, även jag måste säga ”The Little Friend”. Den hemliga historien betydde så mycket och den nya boken dröjde… När väl Little Friend kom var det enorm en besvikelse för mig (vilket kanske var lite orättfärdigt). Vet någon om Donna Tartt har någon ny bok på gång?
Ett relativt färskt exempel på detta inte helt ovanliga fenomen har för mig varit Vi, de drunknade av Carsten Jensen. På den fanatstiska kritiken och allt som sas som den, liksom baksidestexten, lät som om det var just en bok i min smak. Ack så besviken jag blev. Segt och träligt om människor som jag aldrig fick någon kontakt med. Gav besviken upp efter halva.
Galet många! Jag tenderar att själv hajpa upp varenda bok som står på tur… att man aldrig lär sig.
Men ja, tre praktexempel är Blonde (orkade inte läsa vidare efter 100 sidor eller så), Never let me go (som jag iofs gillade okej, men inte lika mycket som jag trodde) och Fördjupade studier i katastroffysik (dessa referenser till förgrymmelse, och jag tappade inspirationen)…
En del böcker av Anne Rice och Philippa Gregory.
Stefan Themersons Bayamus hade jag på listan över böcker att läsa i flera år. Jag hade läst ett utdrag ur boken samt hans kortroman Vov Vov eller Vem dödade Richard Wagner. En av mina favoriter.
Tyvärr var det utdrag jag läst bättre än resten av boken.
Hade jag inte läst utdraget hade jag nog tyckt bättre om boken. Å andra sidan var det ju anledningen till att jag läste den.
Nu kan jag uppskatta den.
Nja, ”The Garden of Last Days” av Andre Dubus III var det lite så med, fast det beror mest på att jag hade sjukt höga förväntningar. Den är bra, bara inte lika bra som ”Ett hus av sand och dimma”.
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda hade jag mycket höga förväntningar på efter att ha läst hennes Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans som jag bara tycker är helt underbar. Har inte kunnat förmå mig att läsa ut Tillsamman… Kanhända orättvist…
Markus Zusaks Boktjuven. Den tog mig fyra månader att läsa….Vacker men ooo så omständlig. *Suckar*
Stieg Larssons böcker, alla gånger. Helt okej deckare som hyllats galet mycket. Sen måste jag hålla med om Austers senaste, den halkade jag bara igenom, och den stannade inte kvar i sinnet alls egentligen.
Nicole Krauss Kärlekens historia. Jag tycker fortfarande att den var jättebra, men inte så fantastisk som jag hade väntat mig när jag läst recensionerna.
En hel del med tanke på hur många halvlästa böcker jag har i hyllorna.
Jag tänkte vara såpass tråkig att jag också säger ”The little friend” av Donna Tartt, av exakt samma skäl som ni andra har nämnt. Men också Nicole Krauss ”A history of love” som jag hade hört så mycket om och som ju var helt okej, men inget som grep tag i mig…
För min del är nog det senaste exemplet Kicki och Lasse av Peter Kihlgård. Jag har gillat flera av hans tidigare böcker och den här fick ju så fantastiska recensioner, men jag tyckte den var ointressant och oengagerande och obegriplig (jojo, jag förstod ju upplägget med den bakåtvända kronologin, men personerna och deras relation förstod jag överhuvudtaget inte).
Fördjupade studier i katastroffysik. Verkade så lovande. En ny ”Den hemliga historien”. Men jag greps inte alls. Har senare förstått att det kan ha berott på att jag läste deni översättning, mina vänner som läste på engelska tyckte alla om den. Får också lov att erkänna att jag blev ganska besviken på Allt är vind, särskilt efter SvD:s hyllande recension.
Håller med dig Cecilia. Kicki&Lasse var en riktig axelryckning. Kändes även väldigt gubbig, på ett sätt jag inte kan definiera. Måste även nämna Niklas Rådtröms En handfull regn. Blev inte gripen för fem öre. Läste dessa efter varandra. Så lite :Hejdå 2 veckor av tid jag kunde läst något intressant.
Nu senast: De tre senaste böckerna jag har läst. Det började med Nancy Hustons Livslinjer, som jag har velat läsa ända sedan jag läste en recension av franska originalet för ett par år sedan. Och den är väl… intressant, men inte wow. Nu misshandlade jag dessutom läsläget av den genom att glömma debn hos föräldrarna i mellandagarna, och när jag väl fick tillbaka den hade jag börjat läsa Vicki Myrons Bibliotekskatten Dewewy, som var betydligt mer pladdrig och slarvigt översatt än den var söt och hjärtevärmande. När Dewey var utläst borde jag ju ha avslutat Livslinjer, men då hade jag redan lånat Zusaks Boktjuven, som halva bloggosfären har hyllat hösten igenom. Gillar jag? Tja, den funkar som läsning, men jag har inte vett att instämma i lyckotjuten. Jag ville ha en bok som man knappt kan lägga ifrån mig. Istället blev Boktjuven en bok där jag hela tiden är lite distanserad, och väldigt ofta tänker på antal sidor i förhållande till förfallodagen.
Medan jag skrev det här kom jag på ett lite äldre exempel. I somras började jag läsa Yann Martels Berättelsen om Pi, som många har hyllat, däribland en av mina vänner. Jag började i somras, och jag tragglade i en månad (iofs en månad när jag jobbade väldigt mycket och samtidigt flyttade runt, men ändå). Har fortfarande inte läst ut den, men nu har jag laddat ner den i form av ljudbok och tänker leta upp det ställe där jag slutade för att sedan lyssna mig genom det som återstår. Banne mig, den här boken ska avslutas så att jag får ta bort den från nattduksbordet!
Åh, det är nog en del. ”Liftarens guide till galaxen” började väldigt bra, men ju mer jag läste desto mer tråkiga blev de överdrivna skämten och så vidare. Douglas Couplands ”Hej, Nostradamus!” var också en besvikelse, som lett till att jag inte läst fler Coupland-böcker. Men har ”A girlfriend in a coma” och ”Alla familjer är psykotiska” i bokhyllan nu!
”Vindens Skugga” av Carlos Ruis Zafon är en ganska märklig bok. Det tog mig ungefär två månade att läsa den. Hade höga förväntningar (främst efter att min mor lovordat den) men kunde bara inte läsa. Hade den på nattduksbordet i flera dagar utan att öppna den. När jag väl började läsa den förbannade jag mig själv för att jag inte läst innan – nu var den spännande och fantastisk, men jag hade glömt en hel del väsentligt. Får läsa om den någon gång!
Fler sådana böcker; ”Glaskupan” av Sylvia Plath (alldeles för deprimerande), ”Den som vässar vargars tänder” av Carina Rydberg (SJUKT ÅNGESTFYLLD), ”Naiv. Super.” av Erlend Loe (gillade den knappt), och ”Flyga drake” av Khaled Hosseini (fin, men inte SÅ fin jag trodde den skulle vara).