Bokhora.se

14/08 2009
10:00

37963199”Generation loss” är en teknisk term för den kvalitetsförsämring som kan uppstå när en bild överförs till ett annat format. Det är även titeln på en roman av Elizabeth Hand, och fram till det att Hand beskriver fenomenet ett par kapitel in är jag övertygad om att titeln ska uttalas med emfas på sista ordet. Som i Generation Förlust, den förlorade generationen; en deppigare variation på Gen X och Gen Y och Gen Now och allt vad de heter.

Om det fanns en Generation Loss skulle Hands huvudperson, fotografen Cass Neary, vara en utmärkt representant. Hon hade sin storhetstid i begynnelsen av New Yorks punkscen, då hon blev ett namn i NY:s undergroundscen med sina mörka, upprörande bilder av döda och trasiga människor. Sedan dess har hon fört ett slags skuggtillvaro, packat upp böcker i lagerrummet på Strand Bookstore, knarkat, supit och knullat runt i ett halvhjärtat försök att fylla tomrummen. Så kontaktar en gammal vän henne med ett jobbuppdrag: han vill att Cass ska söka upp en legendarisk fotograf, som sedan många år tillbaka för en eremittillvaro på en ö vid Maines kust, och intervjua henne för en tidning. Cass tackar motvilligt ja, och när hon kommer till ön – skeptisk, påtänd och helt felklädd för den bistra vintersäsongen – gör hon flera oroande upptäckter. För det första tycks ingen känna till den intervju som hennes kompis hävdar att han ordnat, och för det andra – än mer oroande – är antalet försvunna personer och husdjur orimligt stort på den lilla ön. Ömsom mån om att ta sig hem till NYC igen, ömsom fascinerad (”that bleak shit you like? This is it.”) dras Cass allt djupare in i öns mysterier.

Det mångbottnade kring berättelsens titel är på något sätt symptomatiskt för ”Generation Loss” i stort. Genremässigt spretar det åt alla möjliga håll – litterär roman möter deckargåta möter excentrisk småstadsskildring med ”Twin Peaks”-vibbar möter Stephen King (som faktiskt nämns i förbifarten) – och det är just svårigheten att genrebestämma Elizabeth Hand som gör henne så intressant. Hon är en makalöst skicklig stilist, punkigt poetisk, och Cass är den perfekta antihjälten. Ändå lägger jag ifrån mig ”Generation Loss” med känslan av att jag ännu inte läst det bästa av Elizabeth Hand. Om det finns mer idealiska omständigheter under vilka man kan upptäcka ett nytt, spännande författarskap kan inte jag komma på dem.

Kortversionen: läs! Det är suggestivt, snyggt och sugande med en närmast  ”När lammen tystnar”-läskig upplösning. Rena lördagsgodiset för mörkerälskare.

7 kommentarer

7 kommentarer till ”Generation Loss” – Elizabeth Hand

  1. Elizabeth Hand är grejt. Waking the Moon, The Glimmering, Mortal Love är alla riktigt bra romaner förutom Generation Loss. Och massor med bra noveller. Det är något i tonen, anslaget som är lite rufft, lite counter culture. Sen skriver hon movie-tie-in-romaner för brödfödan, allt ifrån boken efter 12 apornas armé till boba-fett-böcker för barn. En riktigt konstnär. Läs också Lewis Shiner, en man i samma anda tycker jag.

  2. Den här måste jag ju beställa, förstår jag! Tack för tipset! :)

  3. Det här låter som en riktigt Helenabok ;), ska beställas!

  4. Blir också omåttligt sugen.

  5. […] förväntningar. Jag har hört så mycket positivt om den från tipsare jag verkligen litar på (Helena, Bokstävlarna och Glory box exempelvis) och Cass Neary har blivit ett begrepp när diskussioner om […]

  6. […] Ni som läst mig på Bokhora och Dark Places under en längre tid vet ju sedan gammalt att mitt mörkerhjärta slår extra hårt […]

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida