”Glitterscenen” – Monika Fagerholm

Efter flera år av senareläggningar, revideringar och frågetecken är den äntligen här, ”Glitterscenen”. Det är knappt så man vågar tro det. Som vi längtat! Somliga av oss så mycket att vi inte vågar börja läsa, varför recensionsplikten faller på mig.

Även jag var rädd för att åter besöka Trakten, på nytt få höra den gamla berättelsen om den amerikanska flickan som dog av kärlek vid Bule träsket 1969 (fast berättad ur ett nytt perspektiv, med nya huvudpersoner – även om gamla bekanta dyker upp lite varstans). Min rädsla beror dels på det uppenbara: jag tyckte så oerhört mycket om ”Den amerikanska flickan”, förhoppningar som trissas upp till månen och tillbaka, hur ska del två kunna leva upp till sin föregångare…? Och så vidare, och så vidare. Men också på grund av alla uppskjutningar, alla körer av ”men kanske nästa år… nehej, inte nu heller!” som gav ”Glitterscenen” ett mytologiskt skimmer innan Monika Fagerholm ens hunnit skriva den version som nu ligger i boklådor runtom i Sverige och Finland. Och dessutom, en tredje orsak: det var fyra år sedan jag senast läste ”Den amerikanska flickan”. Fyra år, hundratals böcker och flera livsomvälvande händelser sedan. Jag är inte samma Helena idag som den Helena som läste ”Den amerikanska flickan”. Är jag fortfarande flytande i fagerholmska, eller kommer hennes språk te sig konstlat, krumbuktigt baraföratt?

Frågan är befogad, för ett obestridligt faktum är att Fagerholms romaner utspelar sig i ett helt unikt litterärt universum – på gott och ont. Ett universum av kiosker, dyiga marker, läppglanskladdiga läppar, hisnande kärlek och ond, bråd död. Och så fagerholmskan! Halsbrytande vig, trotsande alla konventioner om ordföljd och språklig variation. Jag vet många som inte kan med fagerholmskan, och lika många som sätter fagerholmskan högst upp på glittriga piedestalen och menar att den saknar motstycke i nutidsprosan. Kanhända är Monika Fagerholm, än mer än Björn Ranelid, en författare man antingen älskar eller hatar. Vad jag anser har ni nog redan gissat.

Team Fagerholm all the way här alltså, men det innebär inte att ”Glitterscenen” + jag = kärlek vid första ögonkastet. Nej, helt lätt är den inte, fagerholmskan. I början upplever jag ett visst motstånd, orden trilskas, sätter sig på tvären. Ordföljden är inte riktigt vad man brukar finna i modern prosa, och liksom folkvisorna som Doris sjunger på det gamla knastriga kassettbandet präglas ”Glitterscenen” av upprepningar (”folkvisan har många verser, händer samma sak i varje, om och om igen, i tid och rum. Ett annorlunda sätt att se på tiden”), ständigt återkommande refränger, mantran. Jag behöver återbekanta mig med fagerholmskan, få bort rosten och hitta flytet. Det tar ett par sidor, men sedan blir fagerholmskan normen; nu är det dagligprosan som känns konstig. Jag läser ogärna dagstidningar parallellt med ”Glitterscenen”. Så torrt, stelbent, trist, tråkigt… och pretty fucking far från underbart.

Gillar man Monika Fagerholm, gillar man ”Glitterscenen”, det är sensmoralen i den här recensionen. Gillar man inte Monika Fagerholm, ja, då gillar man förmodligen inte heller ”Glitterscenen”. Klart som korvspad. Men om man gillar Fagerholm, då är det väldigt lätt att börja använda ä-ordet när allt det man gillar älskar med det fagerholmska återkommer här. Som att färgerna går i bubbelgumsrosa och nattsvart, och att det alltid finns musik i luften. Min ”Twin Peaks”-allusion är ingen slump, och det tror jag heller inte att David Lynch-citatet i romanens början är. Laura Palmers spöke svävar över den amerikanska flickan och hennes olyckssystrar, och visst finns det fler beröringspunkter mellan Fagerholm och Lynch: i småstadsskildringen, i den bjärta kontrasten mellan det äppelpajssoligt campiga och det kolsvarta, i sättet de använder sig av musik som stämningsmarkör… Listan kan göras lång. Alldeles säkert är det släktskapet med Lynch som lockar för mig.

Men också: de totalt självlysande romanfigurerna, larger than life, egensinniga, rentav lite kucko de flesta av dem, och omöjliga att glömma. Som Maj-Gun med Ava Gardner-masken och Replikboken. (Vi som följt Monikas kamp med ”Glitterscenen” undrar förstås om inte skildringen av Maj-Guns romanprojekt har vissa självbiografiska inslag. Läs till exempel sidan 214 så förstår ni vad jag menar.)

Kontentan av allt detta? Johanna, du kommer INTE att bli besviken!

PS: Imorgon drar bokcirkeln om ”Glitterscenen” igång på Söderströms hemsida. Om jag är korrekt underrättad kommer Monika själv att deltaga i diskussionen. Missa inte!