Halvtid med Karinhall
Faktum är att det har gått lite trögt med ”Jägarna på Karinhall” den senaste tiden. Jag har också fuskat och läst lite annat emellan. Jag tycker det är tråkigt, för boken är BRA, men jag är rädd att jag var så trött i början att jag snart får börja om, för att få sammanhanget tillbaka och lusten för boken. Ni vet när man märker att man läst lite för länge med ögonen stängda? Så har det varit ibland.
Tycker att det är en mycket mustig berättelse i alla fall, och det är förstås intressant, att koppla ihop händelser och ordval i den här boken med den äldre, stilige och sirlige Carl-Henning Wijkmark från ”Stundande natten”. Jag nästan rodnar ibland!
”Jägarna på Karinhall” kom ut innan jag föddes, har för mig 1972, och är hans debut. Det är långt ifrån den person som jag nu känner CHW som, en äldre herre, knivskarp men ytterst elegant och världsvan. Karinhall är så yxig – missförstå mig inte nu, inte yxig som i att han inte skriver f a n t a s t i s k t, utan yxig för att Carl-Henning har önskat att den ska vara det. Skicklighet alltså.
Fasen, nu blev jag lässugen ändå. Men får vänta tills sänggåendet, nu blir det nämligen bio och middag. Jag har dejt med en snygg kille som också skriver böcker. Slurp.
Alla
hejsan! jag har glömt bort titeln och författaren till en barnbok jag tyckte om när jag var liten och tänkte att ni kanske vet. Den handlade om en tjej och en kille som var sjuka, de hade röda hund och var hemma från skolan och hade tråkigt så börjar dom rita. Dom riter en massa konstiga figurer bl.a. en bängel som är en blandning av en bebis och ängel, så gör dom en röd hund av sina röda prickar, och de gör deras föräldrar till nått konstigt också..en känguru-pappa har jag för mej. Har ni någon aning?
mvh/Lina
Hej Lina,
Det måste vara P. C Jersild’s (illustrationenr av Lepp, Mati) du menar. Har getts ut både som ‘Röda hund’ 1988 och som ‘Alice och Nisse får röda hund’ 2002!
Hälsningar,
Annette
Å, tack tack! Min favvo bok när jag var liten, hoppas jag tycker den är lika bra nu!
MUSTIG var minsann en klockren beskrivning av Karinhall! Jag började också läsa den för några veckor sedan men Kommer. Inte. Igenom. Den. Så fort jag faktiskt plockar upp boken och läser kommer jag på att den är fantastiskt välskriven och dessutom väldigt underhållande, men det går..tja.. trögt, helt enkelt. Återkom gärna när du har läst lite till och säg om den är värd att fortsätta med ;)
Utan tvekan en lysande bok, men jag föredrar ändå den senare Wijkmark. Det lite kortare formatet passar honom perfekt och jag vågar nog påstå att både ”Stundande natten” och ”Du som ej finns” tillhör det bästa jag har läst av samtida svensk litteratur.
Går man från de böckerna till ”Jägarna på Karinhall” kan mustigheten bli ett hinder. ;-)