Helenas 00-tal

Är jag korrekt informerad? Det är alltså dags att blicka tillbaka över det svunna decenniet? Redan? säger jag, som i så många avseenden fortfarande lever kvar på 90-talet och har jättesvårt att anlägga något slags övergripande perspektiv över ett årtionde som ännu känns nytt. Mentalt står jag liksom fortfarande på ett svettigt dansgolv iförd randig tröja och dansar till Pulp medan videon där hemma spelar in veckans avsnitt av ”Arkiv X”…

Men okej då: om jag får tillåtas bli lite personlig ett ögonblick så har 00-talet, sett från min egen horisont, inneburit många förändringar. Förändringar som, nu  när jag tänker på det, rimligen borde ta närmare ett decennium i anspråk. I december 2000 hade jag precis flyttat in i min första lägenhet, en liten etta på Söder. Jag var singel, väldigt svarthårig och mer inne på Sylvia Plath och Joy Division än vad som kan anses vara riktigt sunt. I december 2009 är jag gift tvåbarnsmor, inte alls särskilt svarthårig och fastän mina gamla doom & gloom-hjältar fortfarande har en särskild plats i mitt gamla gothhjärta så ser jag inte längre svårmodet som ett självändamål – något som också lett till förändrade läsvanor. Till exempel tror jag inte att mitt 2000-jag, om Curtis Sittenfeld redan hunnit debutera då, skulle ha med ”Prep” på listan. Varför? Den har (felaktigt, förvisso) kategoriserats som chicklit i vissa kretsar och kramats sönder av bland andra Ebba von Sydow. Den väldigt svarthåriga 2000-Helena skulle hellre dö en plågsam död i tertiär syfilis än ha samma favoritbok som Ebba von S, medan den inte fullt så svarthåriga 2009-Helena bara rycker på axlarna och säger ”the more, the merrier”. Jag antar att det är den avgörande skillnaden mellan Helena anno 2000 och Helena anno 2009: jag har slutat bry mig så mycket om vad andra ska tycka om min läsning, om fint och fult, högt och lågt. Har, antar jag, blivit en mer självsäker läsare – gillar jag det så är det bra läsning för mig, oavsett genre.

Och så var det den där jävla listan, ja. Länge funderade jag på att lista något väldigt specifikt, typ de bästa skräckromanerna utgivna 2006. På så sätt skulle jag komma förbi den bästaångest som mina bokhorekolleger redan nämnt i sina inlägg. Sedan insåg jag att det skulle vara lite fegt. Nog för att jag säkert läst minst tio bra skräckromaner från 2006 (Stephen Kings ”Lisey’s Story” är en) men hur mycket skulle en sådan lista säga om min läsutveckling på 00-talet, egentligen? Jag tänker inte använda ordet ”bäst” eftersom det blir så ohyggligt definitivt, men oss emellan: min rubrik är nog inte särskilt mycket mer än en gardering. Ni kan, om ni så vill, byta ut den mot ”Bäst under 00-talet”. Eller? Nej! Tänk om det visar sig att jag missat att lista en avgörande läsupplevelse. The horror! Nej, det blir en feggardering trots allt, men det finns ju alltid möjligheten att tolka rubriken på olika sätt…

Ytterligare ångest: listklaustrofobin. När vi diskuterade vårt 00-tema på ett bokhoremöte var det en av bokhororna, jag minns inte vem men det var INTE jag, som tyckte att en topp 5 skulle vara lättare än en topp 10. Själv skulle jag gladeligen författa en topp 100 över 00-talets bästa böcker. Så mycket lättare än att begränsa sig till ynka tio (10!) böcker. Men nej, jag tänker inte utsätta er för en topp 100, eller ens en topp 50, utan nöja mig med att lista…

10 tiopoängare utgivna under 00-talet som jag vill läsa om på 10-talet

1. ”Blonde” – Joyce Carol Oates (2001)

När 00-talet började hade jag bara läst en enda roman av Joyce Carol Oates. En bisarr tanke, men there you go. Därefter har det blivit många, många fler men fortfarande är hennes lekfulla dokumentärroman om Marilyn Monroe oöverträffad. Förstaplaceringen är given (om vi nu talar om en bästalista).

2. ”The Crimson Petal and the White” – Michel Faber (2002)

Postmodern skildring av prostitution och dubbelmoral i det viktorianska London. Mörka gränder, dunkla begär och fantastisk språkbehandling. ”Sugar”, som den heter på svenska, blev startskottet för en intensiv läsperiod då jag slukade allt jag kunde hitta som utspelade sig i 1800-talets England. Den har fortfarande inte riktigt ebbat ut, den där läsperioden.

3. ”Middlesex” – Jeffrey Eugenides (2002)

Börjar fantastiskt (”I was born twice: first, as a baby girl, on a remarkably smogless Detroit day in January of 1960; and then again, as a teenage boy, in an emergency room near Petoskey, Michigan, in August of 1974.”) och fortsätter minst lika bra. Det var nu nästan åtta år sedan jag läste ”Middlesex”, men Eugenides berättelse om intersexuella Cal hemsöker mig fortfarande. Synd att man får vänta så länge på nytt material bara; det börjar nästan bli Donna Tartt-varning på hans utgivningstakt.

4. ”Öde” – Christine Falkenland (2003)

Får symbolisera hela författarskapet Christine Falkenland, som – förlåt att jag tjatar! – är en av mina bästa litterära upptäckter under 00-talet.

5. ”Svart dam” – Maria Fagerberg (2003)

29-åriga Nina, doktorand, fru och småbarnsmamma, ligger döende på ett sjukhus – där har vi förutsättningarna för Maria Fagerbergs karga och drabbande debut. Den korthuggna, sparsmakade prosan gör det ofattbara greppbart… och fruktansvärt smärtsamt. Tyvärr har Fagerbergs senare verk inte varit i närheten av ”Svart dam”, men jag fortsätter att hoppas.

6. ”Den amerikanska flickan” – Monika Fagerholm (2005)

Få kan som Monika Fagerholm bygga upp ett alldeles unikt universum där det traditionella, linjära berättandet ersätts av något större, mer magiskt. För den är magisk, fagerholmskan, och kanske är det här, i den första berättelsen om den amerikanska flickan som dog av kärlek vid Bule träsket 1969, som den framstår i sin allra mest magiska form.

7. ”Låt den rätte komma in” – John Ajvide Lindqvist (2004)

Inte bara decenniets bästa svenska skräckroman, utan en av decenniets bästa svenska romaner över huvud taget. Punkt. Visst är det märkligt att vi bara haft en John Ajvide Lindqvist i fem år? Om vi tittar lite noggrannare på litteraturhistorien så var han ju inte, som media vill få oss att tro, vår första svenska skräckförfattare – men nog fyllde han, och fyller, ett tomrum. Nu hoppas jag att hans triumftåg in på kultursidorna banar väg för många andra svenska skräckförfattare.

8.  ”The Lovely Bones” – Alice Sebold  (2002)

Om jag hade gjort en likadan lista som JoL över favoriter som debuterat under 00-talet skulle Alice Sebold vara självskriven. Alla hennes tre böcker – två romaner och en självbiografi – är sinnessjukt läsvärda, med stilistisk finess och en perfekt avvägd blandning av mörker och hopp. Det ska bli spännande att följa henne in i 10-talet – och se om Peter Jacksons filmatisering gör ”The Lovely Bones” rättvisa.

9. ”We Need To Talk About Kevin” – Lionel Shriver (2003)

Ja, vi behöver alla prata om Kevin. Det är plågsam läsning, men ändå njutbart eftersom Lionel Shriver är en så skicklig berättare. 00-talets mest angelägna bok? Helt klart medaljplats i alla fall. ”The Post-Birthday World” är inte dum den heller.

10. ”Prep” – Curtis Sittenfeld (2005)

Egentligen är väl ”American Wife” en större läsupplevelse, men den intensiva vitamininjektion jag fick av ”Prep” håller fortfarande. Skarpögt med skyhög igenkänningsfaktor. Sittenfeld ger en röst till alla som varken hörde hemma i nördgänget eller innegänget, och det älskar jag henne för.

Så ser mitt 00-tal ut just idag, men jag tror nog att det är titlar jag kommer att kunna leva med även imorgon, nästa vecka och om tio år. De här tio böckerna formligen flög ut ur huvudet och upp på tangenterna; listan skrevs med ryggmärgen så fort jag släppte topp tio-ångesten.  När jag tittar på min lista känns den väldigt självklar, vilket jag hoppas inte är synonymt med tråkig. Snarare tänker jag att det har med böckernas natur att göra: visst känns flera av titlarna redan nu som moderna klassiker?

PS: 2002 och 2003 var riktiga guldår för Helenaböcker! Förutom de titlar som nått topp 10 gavs även Siri Hustvedts ”What I Loved”, Jenny Diskis ”Stranger on a Train”, Carol Goodmans ”The Lake of Dead Languages”, Paul Austers ”Oracle Night” och Margaret Atwoods ”Oryx and Crake” ut under dessa två år. Bland mycket annat.