Äsch! Det bara regnar här. Jag hamnade i soffan med del ett i en serie på fyra böcker om en tjej som flyttar till en liten, dimmig håla i nordvästra USA och blir kär i en kille med mörka hemligheter.
Ja, jag vet. Jag blev varnad, men ärligt talat blir jag lite provocerad av varningarna. Och efter en diskussion med en 10-åring om sommarens läsning (han har lånat två böcker på biblioteket med mig – de ska han läsa, om han hinner) har jag funderat en hel del på hur man faktiskt ska få barn och ungdomar att inse att det finns bra och spännande böcker. ”Det är så tråkigt att läsa”, klagade 10-åringen. ”Vad trist att du tycker det”, svarade jag. ”Tänk om det är så att du helt enkelt inte läst någon riktigt spännande bok?”. Litegrand såg han ut som om jag gett honom ett alternativ att tro på jultomten.
Jag är väldigt kluven i min inställning till vad jag tycker att mina elever ska läsa. Jag tycker ju att det är bra att de läser. Jag vill ogärna att de ska sluta med det när jag slutar vara deras fröken. Och om det krävs att de börjar med Martin Widmarks Nelly Rapp-böcker för att jag senare ska kunna servera dem mer tuggmotstånd så tycker jag att det är helt okej.
Ur den synvinkeln tycker jag att ”Om jag kunde drömma” är briljant. Jag hade älskat den i tonåren, även om inte jag är typen som behövde mutas med praliner för att läsa. Sen är jag såklart skeptisk till hur bra den funkar för att få 15-åriga killar att läsa, men jag kan mycket väl vara fördomfull. Jag skulle hjärtans gärna vilja att den där trenden att unga killar läser så lite vänder (även om de senaste undersökningarna visar att glappet mellan killar och tjejer när det kommer till läsning har slutat öka, det vill säga unga killar läser inte mindre och mindre längre, även om de fortfarande inte läser mycket – enligt statistiken).
För övrigt har jag läst långt sämre böcker än det här. Som den här till exempel. Det är dock en vuxenbok (men bli inte nyfikna och läs den pågrund av det).
Jag vet att Bokhora har många lärare som läser och jag är så nyfiken: hur får ni era elever att läsa? Hur ser ni på bra och dålig litteratur? Finns det några goda exempel på hur man ökat läsintresset på en skola? Svara i kommentarerna!
64 kommentarer
Vad roligt att du tar upp detta! Jag ser fram emot att läsa inläggen! Själv arbetar jag på gymnasiet och är själv en storläsare. Jag tycker att det är allra viktigast att eleverna läser inte vad de läser. Oftast använder jag mig av ”bokprat” för att väcka intresse för böcker. Då berättar jag om böcker som jag läst och tyckt om. Även eleverna boktipsar varandra. Eftersom jag själv älskar att läsa lyckas jag ganska ofta smitta av mig på eleverna.
På skolan där jag arbetar har vi i år ”ökad läslust bland skolans elever” som ett av skolans priorierade mål. Alla arbetslag har i uppgift att utifrån sin elevgrupp finna sätt att stimulera till läsning i skolvardagen och på fritiden. Vi har dessutom lästemadagar för eleverna och studiedagar för lärarna om läsningens betydelse. Ett viktigt mål har varit att göra alla lärare (inte bara svensklärarna) delaktiga i elevernas läsutveckling.
Jag har i mitt litteraturpedagogiska halvtidsarbete träffat många lärare och elever på olika grundskolor runt om i Sverige och kan konstatera att skillnaderna mellan olika klasser är enorm när det gäller läsning – särskilt begrundande läsning – av skön- och facklitteratur.
Det finns klasser där eleverna inte har en aning om vad en ”tröskelbok” är för något utan sitter och harvar med ungefär samma låneböcker år efter år. Läraren är glad bara de läser och är TYSTA. De eleverna lär sig inte något om hur man kan diskutera litterära upplevelser och de har aldrig fått träna på att se sammanhang mellan olika kulturuttryck.
Att det, trots detta, finns en och annan i dessa klasser som tycker om att läsa – är ett underverk!
I andra klassrum på grundskolan har jag fått lyssna till argumenterande boksamtal mellan 12-åringar som varit mer avancerade (och roliga!) än vad en del av mina studenter på universitetet kan prestera.
Fajtiskt är min erfarenhet att det aldrig tidigare har funnits så många lässvaga elever – och aldrig så många lässtarka. (Nu diskuterar jag inte elementär lästräning – det kan jag så llitet om – utan förmågan att läsa kritiskt, associativt och analyserande och att kunna diskutera läserfarenheter med kamrater och lärare.
Vad som är viktigt i läsprocessen – enligt min efarenhet – är
att arbeta tematiskt hela tiden i grundskolan – från förskolan t o m åk 9.
(I förskolan arbetar man redan så.)
”Fri läsning” är på väldigt många håll samma sak som ”slapp läsning”.
Och på allt för många håll är det den enda formen av lästräning …..
De teman som elever och lärare tänker arbeta med bör planeras i god tid, så att bibliotekarien hinner att, tillsammans med eleverna, plocka fram de böcker, filmer, artiklar, konstverk, musik ….. som behövs som underlag för tematisk läsning/analys/ diskussion.
Att högläsningsboken anknyter till det aktuella temat är en självklarhet,
Önskemål:
1. Att kravet på de som studerar på universitetet att få G i ämnet svenska ska bli högre – så att inte universitetsslärare får höra att vi kör institutionens ekonomi i botten när vi godkänner svaga studenter. De som drabbas av detta att allt för många okunniga godkänns är ju de svensklärarens blivande elever.
2. Att blivande bibliotekarier får träna sig i litteraturkunskap/genrekunskap/litteratursamtal/kultursamtal i sin utbildning. Nu får de INGET av dessa (i alla fall inte på de utbildningar där jag varit lärare och handledare).
Det finns, tro det eller ej, utbildade bibliotekarier som inte känner till BTJs hjälpmedel!
3. Att en stor del (helst den största delen) av läromedelsanslaget går till skolbiblioteket.
4. Samarbete mellan folkbibliotekarier och skolbibliotekarier så att de fackutbildade bibliotekarierna vet vad folkbiblioteket har ansvar för och vad skolbiblioteket har ansvar för.
5. Kontinuerlig fortbildning av skolbibliotekarien/en lärare på skolan.
6. Att eleverna under alla 10 åren i skolan schemalagt arbetar, i samarbete med skolbibliotekarien, med hyllstädning, bokuppställning, bokpresentationer, bloggskrivande, skyltning, äldre läser för yngre
o s v.
Hej!
Det här är kanske inte helt rätt forum för det här, för jag skulle vilja omformulera frågan lite: Hur får man som förälder sitt barn att komma igång och tycka om läsning?
Jag har en snart åttaårig son som inte riktigt har kommit över tröskeln med läsning. Han uppfyller målen för första klass, men tycker att det är tråkigt och har inte motivationen att träna läsning efter skoltid. Vilket betyder att han läser skyltar och liknande, men inte böcker. Han vill helst att jag läser högt för honom och jag försöker få honom att testa själv, men det är lönlöst.
Jag och min sambo älskar att läsa, det finns hyllmeter efter hyllmeter av böcker i vårt hem och vi försöker visa på det positiva och lustfyllda med att läsa böcker av olika slag.
Själv både köper och lånar jag böcker av varierande sort till sonen (och till hans lillasyster). Och det som han nu faktiskt har implementerat är att gå till biblioteket och släpa hem högvis med böcker – dock läser han inga utan bläddrar i dem på sin höjd.
Har ni erfarenheter eller förslag? Har jag startat i fel ände eller …?
Hej Marie! Låt honom hitta lusten att läsa själv. Vill han läsa Kalle Anka Pocket eller manga så låt det vara så. Jag tror att ungar kommer igång med läsningen om de får välja läsningen själva. Det är ju jättebra att han bläddrar. Sedan tror jag att högläsning är superbra. Kan också rekommendera Barnens bokklubb som har ett bra utbud.
Vi har varvat serier, böcker, film och högläsning i vår familj,
Lycka till!/Mimmi
Mitt enkla tips: Lägg för all del inte av med högläsningen bara för att han kan läsa själv! Tids nog hittar ni någon bok som är så himla spännande att han bara inte KAN vänta på att du ska ha tid att läsa nästa kapitel för honom!
Har du testat att han läser gåtor för dig vid ex. sänggåendet, roliga och tokiga som man får skratta mycket åt. Det gjorde min systerson till en början när han skulle lästräna. Nu läser han själv en stund varje kväll sen ett år tillbaka.
Jag hatar gåtböcker. Sonen älskar dem och har fullkomligt plågat resten av familjen med gåtor morgon middag kväll. Numera (snart 8 år) läser han så mycket att problemet inte är att få honom att läsa själv, utan att hitta tillräckligt tjocka och spännande böcker som inte har för vuxna teman. Twighligth är lite tidigt till en 7-åring även om han säkert skulle klara språket :)
Paula! Jag kan förstå att det är svårt att hitta tillräckligt utmanande böcker till en sjuåring som är så bra på att läsa. Det beror väl på riktigt HUR BRA han är på att läsa (och förstås vad han är intresserad av). Jag vet en flicka i samma ålder som just nu plöjer Harry Potter (och i liknande genre finns ju även Narnia-böckerna och Bilbo). Detssutom finns klassiker som Oliver Twist, Skattkammarön, Jorden runt på 80 dagar, Tom Sawyer/Huckbleberry Finn, Onkel Toms stuga. Kan inte komma på fler böcker nu, men nog måste väl bibliotekarierna kunna hjälpa er?
När jag var sju plundrade jag glatt mina föräldrars bokhyllor utan nämnvärda begränsingar, inklusive vuxenlitteraturen. Jag är djupt skeptisk till att man skall behöva vara rädd för vuxna teman av andra anledningar än att de kan verka tråkiga.
*
//JJ
Georg och universums hemlighet av Lucy Hawking rekommenderar jag varmt.
Hej Marie!
Jag kanner igen mig lite i din sons sits,for mig tog det ett bra tag komma over troskeln, inte forens jag var runt tio lossnade det och sedan dess har jag last som en besatt!
Men vad min mamma gjorde var att hon lat mig lana vilka bocker jag ville (stackars mamma, det blev hur manga hastbocker som helst!) pa biblioteket och sedan sa lag vi i sangen eller soffan och at ballerinakex och laste varannan sida! vi gjorde sa under en ganska lang period och hann med manga bocker och till slut lossnade det – jag hade bocker jag ville avsluta och mamma hade inte tid, da var det ju bara att gora det sjalv!
En lekmannasynpunkt:
Jag vet varför jag älskar att läsa böcker (till skillnad från mina 6 syskon). Kunde läsa (dvs hade knäckt koden) när jag började skolan vilket snabbt upptäcktes av min lärare. Jag fick då på egen hand läsa böckerna i klassbiblioteket. När de tagit slut – skickade hon iväg mig till skolbiblioteket. Det var som en skattkammare, jag hade inte förstått att det fanns så många böcker. Så jag satt i biblioteket större delen av 1a klass medan de andra tragglade. Läste allt möjligt som verkade kul – Saga-biblioteket(!) minns jag så väl. En hel del bläddrade jag nog bara igenom – om det verkade tråkigt. Annat lästes grundligt. Jag har en känsla av att om jag hade tvingats sitta i klassrummet och lyssna på hur alla stavade sig fram så hade nog läslusten dödats rätt effektivt.
Jag tror inte heller att det spelar så stor roll vad man läser – har själv periodvis både som ung och vuxen läst allehanda ganska stereotypa serier. Slöläsning har sin givna plats! Läser man mycket inser man själv så småningom att det är tråkigt att BARA läsa sånt. Det är inte så dumt om det finns någon som kan hjälpa en att hitta något mer svårtuggat när det är dags för det. Men att styra för mycket blir bara töntigt och trist – när alla i klassen skulle läsa ”Skattkammarön” och sen skriva något om den dog min läslust tvärt. Jag kom aldrig igenom den. Pliktläsning är aldrig kul!
Jag är 14 år och jag vet att de flesta i min klass inte uppskattar läsningen i skolan över huvud taget. Det tycker jag är så tråkigt. När man läser så upplever ju man någon annans känslor mm.
Det mina kompisar klagar på är att det antingen är killböcker (tjejerna tycker det) och tvärt om gäller för killarna. Det som skulle göra att de skulle läsa mer är nog om läraren väljer en bok för tjejerna och en bok för killarna. Alltså en tjej- och en killbok. Det skulle göra det hela lite roligare.
Jag arbetar på ett naturbruksgymnasium och visst har vi elever som tycker om och läser mycket, men vi har framförallt många elever som absolut aldrig har läst en hel bok och inte vill börja med det nu heller.
Jag tycker mig se att framförallt för killarna som går jordbruk representerar läsning någonting kvinnligt, och därmed väljer de bort det omedelbart oavsett hur ”killig” boken är. Sen märker jag också att om jag frågar killarna om de brukar läsa, så svarar de nej. Men fortsätter jag och nystar lite till kommer de fram att de visst läser, men inte det som de tror att jag menar när jag frågar. De tolkar automatiskt min fråga snävare än den är menad. För jag tror att jag som lärare måste fånga upp dem där de faktist är med sin läsning och uppmuntra och utmana därifrån. Himlans intressant det här! /Therese
På lågstadiet så högläste alltid läraren ur första boken i en serie (t.ex. ”Tsatsiki och morsan” av Moni Nilsson-Brännström) och sedan så fick man läsa de resterande böckerna själv om man ville – och vi började på en ny högläsningsbok från en annan serie (eller ibland fristående). Detta gjorde att nästan hela min klass läste alla fyra Tsatsiki-böckerna under tvåan och trean. Jag fick fjärde boken i födelsedagspresent och efter det blev jag vääldigt populär då alla ville låna den.
Den tekniken kanske går att använda på högstadie/mellanstadieelever också? Att klassen läser första boken i en serie som ”gemensam bok” (ej högläsning för högstadiet) och sedan så får man läsa fortsättningen själv? Om jag inte minns fel så tror jag att de körde med den tekniken på min högstadieskola, för vi fick läsa ”Imorgon när kriget kom”, ”Över näktergalens golv” och första boken i en ungdomsserie som jag tyvärr har glömt namnet på – men den var i alla fall ingen höjdare.
Jag är visserligen inte lärare, men jag är mamma. Till två tonåringar som aldrig läst särskilt mycket, trots att jag själv kan sitta med näsan i en bok halva dygnet om tillfälle ges.
För att få dem att läsa mer har hag försökt att få dem att läsa böcker inom genrer de normalt brukar vilja se filmer, tex har sonen läst de första 2 böckerna om Eragon, och dottern valde att läsa Twilightsagan efter att ha sett filmen och hört mig säga ett flertal gånger att böckerna är mycket bättre än filmen.
Ja, för jag har läst dem! Jag började för att jag var nyfiken på vad all hype handlade om, något som totalt går utanpå min vanliga välja-bok-metod, och jag fastnade kapitalt för denna kärlekssaga!
Men kärnan i min kommentar är den, att jag har fåttt mina barn att läsa lite mer.
Läste Saras kommentar och tänkte – varför inte högläsning för högstadiet? Egentligen?
Hittade ett bloginlägg som jag tror på – om att ta humorn till hjälp:
http://blogs.babycenter.com/momformation/2008/09/10/tickle-their-funny-bones-and-encourage-reading/
Läsning av skönlitteratur måste vara en daglig aktivitet som eleverna får lov att välja. Läraren måste ständigt aktualisera genom att högläsa för eleverna, modella eget läsintresse, och problematisera läsning. Det är så viktigt att elever utvecklar ett aktivt förhållande till det som skrivs, och det krävs såväl ödmjukhet inför uppdraget att undervisa så att alla elever får tillgång till mångfalden som ges ut för barn och unga. Jag menar att högläsningen är kungsvägen till boken och den högläsningen måste läraren stå för. Och det medvetet, ofta och ur olika texter. Allt gott önskar jag er, Anne-Marie
Vi har precis köpt in Hungerspelen av Suzanne Collins till vår gymnasieskola, efter att jag hade testat den på några elever som hatade böcker! Samtliga tyckte att det var den bästa bok de någonsin läst. Jag vågar nästan lova att alla elever kommer att gilla den.
Är boken bara tillräckligt spännande så kommer den att gå hem hos eleverna, och sedan får vi väl höja svårighetsgraden successivt, men först måste de få självförtroendet och läsvanan.
jag tror det är viktigt att inte all läsnming måste redovisas. Slentrianmässiga bokrecensioner enligt mall är rätt bra metod att göra läsningen till en plåga.
Dessutom vet jag människor som fortfarande efter trettio år minns hur det sved när läraren mötte deras glädje över at ha läst en hel bok med att fnysa över valet. där blev det viktigare att läsa rätt böcker än att en läsovillig eoch lässvag elev faktiskt läst en hel bok o gillat det (fram till lärarens reaktion)
skall bli intressant att följa det här
Min kompis som är lärare gav eleverna i uppgift att skriva en A4 om vad de skulle vilja läsa, vad de gillar och inte gillar, och sedan satt vi och matchade ihop dem med böcker. Varje elev fick en egen bok, ingen läste samma. Vet inte hur väl det föll ut, men vi hade väldigt kul när vi skulle hitta rätt bok för varje elev. Jag hade älskat att bli ihopparad med en bok när jag själv gick i skolan.
Att para ihop läsaren med rätt bok är idén bakom Jag är Boken: ett läsinspirerande personlighetspyssel för unga. Det är en metod som jag använder. Där får respondenten/eleven fylla i ett enkelt formulär, och får sedan ett svar som består av en kort kommentar till det skrivna (som bejakar och bekräftar), samt tre personliga boktips. Jag tror att böckerna öppnas med större nyfikenhet på detta vis, eftersom de är utvalda just för dig.
jag säger som janne björklund;
Genom Disciplin
Genom Kvarsittning
Genom Aga
Intressant. Jag tror på att som pedagog vara modell själv, jag läser och sedan berättar jag det för eleverna om det jag läst, Parasit av Scott Westerfield blev utlånad på två röda…Det brukar alltid vara någon som sedan berättar att de läst boken. För mig får den privata läsningen vara hur den vill, bara den existerar. Jag arbetar mycket utifrån att läsa böcker gemensamt med en klass. De har gemensamma läsmål och sedan pratar vi om det de läst. Försöker också ta in andra saker som anknyter till boken (artiklar, film mm) och vi gestalter bokens personer på olika sätt, t.ex med rollspel, jag-är-dikter osv. Inledningen på detta arbete är A & O, Nästan all min planeringstid ligger i att väcka intresset från första början, Jag inleder Flugornas Herre med en snutt av serien Lost, Vi pratar ledarskap och överlevnad innan vi ens nämner boken i fråga. Att väcka intresset tror jag helt enkelt bygger på att eleverna känner att varje gång du ger de en bok i handen har de fått en gåva. Sedan når du lite olika individer olika varje gång. Så är det bara. Alla mina elever säger att böckerna vi läser tillsammans växer av att de fått diskutera och jobbat utifrån de under läsningen.
Tips till år 7: Min bror Benjamin av Ingrid Carlgren.
Ja, Lindas idéer är just sådana idéer som fungerar!
Vara en läsare själv och berätta om det, temaläsning, rollspel, högläsning, associativa upplevelser till det lästa via andra medier, förkunskaper inför läsningen, samtal under och efter läsupplevelsen ….
TACK för den glimten in i ditt kreativa klassrum!
Linda arbetar tydligen i åk 7 (lyckliga elever!), men så här kan man arbeta hela skoltiden från förskoleklass t o m 9;an och gärna också på gymnasiet.
Min litteraturpedagogiska erfarenhet är densamma som Lindas. Om man är en hängiven läsare själv och älskar att diskutera med ungdomar, så blir eleverna duktigare och duktigare att läsa/lyssna/tänka/samtala/skriva.
Och gladare blir alla!
Scott Westerfieds böcker är härliga diskussionsböcker! Liksom t ex Hungerspelen.
Linda och andra intresserade svensklärare på Hög och Gy, är ni intresserade av en studiedag i höst?
Preliminär rubrik på en sådan dag:
UNGA BÖCKER/UNGA FÖRFATTARE – OCH EN OCH ANNAN GAMMA GODING
Jag arbetar som skolbibliotekarie på två skolor (sexårs till nian). Det finns inget helsäkert sätt att nå alla men jag anser att man måste vara öppen att testa nya sätt, för man når bara några genom ett sätt. Bokprat är bra, men gör det roligt. Att läsa böcker kan locka många, speciellt när man avslutar precis när det är som mest spännande. Många ointresserade (alltså inte lässvaga) högstadieelever har jag fångat genom att chockerande energiskt rekommendera böcker. Chockeffekten fungerar många gånger. Annars gäller det att hitta rätt bok till rätt person. Riktiga bra tips är ”Gregs bravader” av Jeff Kinney för killar med humor, och ”Johnny Delgado – privatdetektiv” av Kevin Brooks för spänningsfantaster. Med ”Livet på en kylskåpsdörr” av Alice Kuipers lyckas jag för det mesta hitta tjejernas läslust. ATT AVSLUTA EN BOK är en stor grej. Börja smått. Aidan Chambers klagar på ”läsa lätt”-trenden (troligen eftersom hans egna böcker är så tjocka) och menar att det är bättre med en bra bok, även om den är tjock, än en halvbra tunn. Nej, anser jag. Det är bättre med en bra tunn bok.
Glöm inte, Frid, det gör du säkert inte, att samarbeta med lärarna i förberedelsen för och uppföljningen av dina ”bokprat”.
Varför är det så viktigt för dig att eleverna ska läsa just skönlitteratur i prosans form?
Som skolbibliotekarie har du ju lika stort ansvar för facklitteratur i form av böcker, tidskrifter, artiklar, bloggar m m? Alltför ofta kopplas ”läslust” i skolvärlden ihop nästan enbart med läsning av böcker på avdelningarna Hcg, uHc, uHce.
Tematiska bokprat vinner ofta på att bokprataren kombinerar alla slags media.
De som hädar att just läsningen av skönlitteratur ger kunskaper i empati o s v har en poäng (som jag delar med vissa invändningar) , men i så fall ska ju böckerna också vara något mer än bara lättlästa bladvändare.
Halvbra skönlitteratur är inget vi ska hindra ungdomarna från att hitta och läsa – men vår uppgift som läs- , kunskaps- och tanke-stimulerande pedagoger (lärare och bibliotekarier) är större än så.
Hary Kullman, författare bl a till den fantastiska boken STRISHÄSTEN har sagt:
BÖCKER SKA BRINNA ELLER FÖRSVINNA.
Hej!
Kanske lite fel av mig att lägga en kommentar…
Ville bara säga att i min klass (5an) har jag sett stor skillnad.
Killarna har börjat läsa enklare böcker (typ Pettson o Findus) och sedan övergått till svårare, och svårare böcker!
Det är jättekul, för nu läser de ganska svåra ungdomsböcker.
PS. Om jag kunde drömma och de andra böckerna är UNDERBARA! .DS
Hej Hanna!
Jag tycker att det är jättekul att även elever kommenterar. Oftast är det bara vi vuxna som diskuterar hur ni barn och ungdomar ska läsa, jag tycker att det är BRA att vi diskuterar tillsammans.
Fortsätt, både att kommentera och att läsa ;-)
Jag kommer just från ett ämnesmöte med svensklärargruppen där vi diskuterat just läsningen och hur vi ska jobba med den. På min skola (F-9) har man frigjort tid till schemalagd läsning, som alltså ligger utanför de ordinarie svensklektionerna. I de lägre åldarna läser de 30 min varje morgon, medan de äldre läser två gånger 50 minuter i veckan. Inte optimalt med så långa pass, men så ser det ut ”av schematekniska skäl”.
På skolan jobbar vi tematiskt, med två ämnesövergripande teman per termin. Av den anledningen försöker vi anpassa de böcker vi läser gemensamt till det aktuella temat. Tanken är god, men verkligheten ser tyvärr annorlunda ut. Dels är det svårt att hitta böcker som både passar temat och kan fungera i helklass, dels måste man som lärare mer eller mindre acceptera de uppsättningar som redan finns och arbeta med dem. Dessa klassuppsättningar präglas till stor del av klassiker och annan litteratur som anses vara ”god”. De riktigt starka eleverna klarar att läsa dessa böcker med lätthet och en och en annan har även en viss behållning av läsningen. Men de andra, de som aldrig läser frivilligt, ruttnar på läsningen som alltså sker under tvång mer eller mindre. Och ja, så är det även då jag försöker jobba med rollspel, diskussioner och andra inslag som kan fördjupa förståelsen och väcka intresse.
I den åttan jag jobbat med under en termin fínns det mååånga svaga läsare och andra som bara är ointresserade. Av den anledningen har jag idag på mötet tagit strid för att vi ska köpa in ett rejält gäng av Twilightserien, eftersom den fungerar som öppnare och redan är så populär. För dem som redan läst böckerna tänker jag bokprata kring Bram Stokers ”Dracula” (finns i Lättläst) och Anne Rice ”En vampyrs bekännelser”, eventuellt även Sookie Stackhouseserien ( även om översättningen lär vara kass ). Har någon fler förslag på vampyrböcker som kan passa i nian? Temat? Mat, såklart : )
Högst på min önskelista står en engagerad och påläst skolbiblotekarie, vilket skulle kunna lyfta hela verksamheten enormt. Idag sköts bibloteketet av en person som är totalt ointresserad av läsning, som har jobbet för att hon inte fungerar i sin vanliga lärartjänst.
Jag tror att Linda med flera har rätt i att bland det viktigaste är att vara en läsare själv. Och att då dela med sig av sin egen läsglädje, och kärlek till böckerna. Jag har tyvärr träffat på pedagoger som försöker väcka barns läslust för att det ska vara så. Inte för att de själva på minsta vis brinner för läsandet. Det är dömt att misslyckas. Dessutom tror jag att det är viktigt att barn uppmuntras och tillåts läsa det de är motiverade att läsa. Naturligtvis är det lättare och roligare att läsa om man bara måste få veta vad som händer på nästa sida, än att läsa en lagom lätt bok som kloka lärare anser vara rätt för just mig … Jag har en väninna vars son ville läsa Harry Potter i skolan, men han fick inte eftersom den var för svår för honom. I stället försågs han med vad han tyckte var en trist lättläst bok som han kom att hata intensivt, men ändå var tvungen att läsa. Det tog flera år för den killen att komma över den upplevelsen … I dag är han emellertid en entusiastisk bokslukare, men det ska sägas att det absolut inte är hans lärares förtjänst!
Hej,
jag jobbar på flera bibliotek i Stockholm och måste säga att jag håller med om vad som sägs om att barnen själva måste finna sin läslust, det är helt ok (och måste vara) att de läser ”dålig” litteratur om det är det de känner sig dragna till.
Det tråkiga är att utbudet av barnböcker varierar jättemycket från bibbla till bibbla, tex har Älvsjö ett jättebra utbud men Högdalens är inte alls lika bra, tycker jag iallafall. Desstuom är tillgången till barnboksbibliotekarier väldigt liten, efter att biblioteken har genomgått en omorganisation då även bokpraten har blivit färre.
Här om dagen kom en kille på tretton år och ville ha en bok ”som handlade om känslor” och han tyckte det var tråkigt att de flesta böcker som tar upp ett sådant tema är mer inriktade på tjejer, vilket jag håller med honom om. Men det är så otroligt kul när grabbar i den åldern visar ett litterärt intresse!
Emma:
Att barnen själva måste få ”finna sin läslust” utan att vi som vuxna medläsare berättar vad som har kommit ut av fantstiska barn- och ungdomsböcker de sista trettio åren – det är väl ungefär detsamma som den ”fria läsning” (emellanåt sammankopplad med trista s k recensioner) som är den absolut vanligaste läspedagogiken de sista tio åren. Och under den tiden har läsintresset MINSKAT markant – det finns ju t ex inte längre någon flickornas Slukarålder,
(Med slukaråldern avsåg man i slutet på 1900-talet den ålder före tonårstiden då många ungdomar, mest flickor, ”slukade” böcker.)
ÄR DET INTE DAGS ATT PRÖVA N^GOT NYTT?
Det finns väldigt många böcker som handlar om pojkar och länslor och som kan läsas av en trettonåringar. jag förstår inte problemet. Kunde inte du och den läslystne pojken ta hjälp av BTJs hjälpmedel?
Per Nilson, Peter Pohl, Mats Wahl, Douglas Foley, Robert Cormier, Lasse Ekholm, Moni Nilsson, Mattisa Göranson, Annika Holm, Max Lundgren, David Levithan – och massor, massor av svenska och utländska författare ( Hcg och uHc,uHce) skriver om känsliga killar:
VAR sökte du?
Jag är själv en elev, ska börja första året i gymnasiet till hösten.
Jag tror att det är väldigt viktigt att hitta rätt typ av bok till rätt person. Alla gillar ju inte samma typer av böcker. Låt mig ta mig själv som exempel. När jag gick i mellanstadiet lyssnade jag mest på tuggummipop, men sedan i sjuan tröttnade jag på det. Jag hittade dock inget som kunde ersätta den, eftersom jag bara fick höra mainstreammusik och den intresserade mig inte. Så därför gick jag och var helt ointresserad av musik ett tag. Men för inte så länge sedan fick jag upp ögonen för indiemusiken, och det gillade jag. Så nu är jag intresserad igen.
Visst, nu är ju detta musik, men jag tror att samma sak kan appliceras på böcker. Vissa har ganska nischad smak (som jag själv), och då kan det vara svårt att finna läslusten om man bara får läsa sådant som intresserar en. Då blir ointresserad av litteratur överhuvudtaget.
Gällande taktiken att ta till böcker i stil med Twilight… Visst, det kan ju funka, men det gäller att göra det rätt. Det finns ju böcker som är tilldragande och lättlästa men samtidigt välskrivet (t ex Eoin Colfers böcker; knappast särskilt litterära, men fortfarande välskrivna för ändamålet), men t ex Twilight är ju rent utav skräp. Och visst kan ju skitböcker funka som tröskelböcker, men sedan måste de ju få introduceras till mer välskriven litteratur. Det behöver inte vara tunga, litterära böcker, men böcker som är någorlunda bra skrivna. Nu menar jag inte att man inte ska få läsa skräp om man vill, för visst får man det, men jag tycker att det är viktigt att inte bara läsa skräp.
Kunniga bibliotekarier och lärare är förstås ett måste. De måste vara pålästa i så många genrer som möjligt, för att kunna uppnå det här med att hitta rätt bok till rätt person.
Oj, skrev fel – det ska stå ”sådant som inte intresserar en”.
Lärare som fnyser över bokvalet… det känner jag igen, från komvux där jag läste tredje årets gymnasiesvenska. Vi skulle presentera en författare, jag valde Ursula K. Le Guin och fick nästan inte ha henne för hon var ju genreförfattare inte ”riktig”. Sen kollade min lärare upp henne, då fick jag.
Vad lärare _inte_ ska göra är att berätta hur en skönlitterär bok ”ska” tolkas. Det har jag stött på på såväl gymnasienivå som på universitet (första årets engelska) och det är förödande. Varken i matte eller i litteratur ska ledstjärnan vara ”vilket svar vill läraren ha av mig?”
Ursule K LeGuin – varför skulle du inte få ”presentera” henne?
En internationellt prisbelönt författare som också nämns i Nobelprissammanhang!
Vad betyder begreppet ”genreförfattare”? Jag har aldrig hört det ordet tidigare.
Alla författare skriver väl inom någon genre?
Konstig lärare som fnös. Denna lärare måtte aldrig ha läst någon litteraturvetenskaplig kurs i barn- och ungdomslitteratur eller i SF/fantasy.
En erfarenhet som jag inte delar med dig är att det är för många lärare i svenska som vågar TOLKA en text. Min erfarenhet (som lärareutbildare och lärarefortbildare) är den rakt motsatta. Väldigt många pedagoger är livrädda för att analysera och tolka och uppmanar elever att berätta HANDLINGSFÖRLOPPET i lästa texter i den mån de överhuvudtaget arbetar med litterära texter i ämnet svenska. Kompletterat med några snabba omdömen om personerna. Och så litet värdeord först eller sist i redovisningen som ”jättebra”. ”kass”,”lättläst”, ”skittråkig”, ”trovärdig”…
Jag skulle önska att fler lärare vågade vara vettiga och sensibla lästolkare för att på så sätt kunna inspirerara sina elever till att också analysera och tolka text. Det är kul att jämföra och diskutera tolkningar – men till det behövs träning.
Den träningen bör börja anser jag, och de flesta andra litteraturpedagoger, i förskolan. Den fungerar inte om den börjar först i gymnasiet.
Håller helt och hållet med Lena angående Le Guin. Hur kan en lärare fnysa åt en prisbelönt författare? Flera gånger om dessutom. Finns bäl få kvinnor som haft så stor betydelse för science fiction(fantasy som hon? Och skulle det vara sämre att hon skrivit just sci-fi/fantasy? Var det det läraren menade med ”genreförfattare”? Konstig lärare, jag hade skällt ut honom/henne om jag varit där…
Lena, det svåra kanske är att få eleverna att försöka tolka böckerna. Då är det frestande att göra det åt dem, vilket riskerar att slå väldigt fel. (Läraren ifråga kände förstås inte till Le Guin, men drog åt sig öronen när jag sade att hon skrev SF/fantasy).
Läs ”Som en roman” av Daniel Pennac! En fantastisk liten bok om läslust.
Jag ville jag vore elev i IB.gymnasiet i Jönköping!
Och där fick skolans bloggande lärare som mina lärare. Jag gissar att Bernur och Walkingbass undervisar i svenska, engelska och musik.
När jag i augusti ska leda studiedagar för gymnaiselärare i svenska och gymnasiebibliotekarier kommer vi att låta oss inspireras av det
SOUNDTRACK
till IB-elevernas digra litteraturlista som de Bernur och Walkingbass satt samman.
Här några lockbeten (det finns många fler) –
tala om LÄSPEDAGOGIK/MUSIKPEDAGOGIK/LÄSLUST/MUSIKLUST!:
Processen Always on the run, Leny Krawitz
Doktor Glas Creep, Radiohead
Juloratoriet Jag vill slå dig med häpnad, Peter LeMarc
Händelser vid vatten River, Madeleine Peyroux
SÅ SKA DET LÅTA! i skolan
tycker
lena kjersén edman (som är imponerad och stimulerad)
Jag vill slå dig med häpnad (soundtrack till JULORATORIET)
har förstås inte den artist som jag av misstag skrev, utan istället
Bo Sundström.
Ytterligare tre soundträck till litterära klassiker bjuder jag – nej, ”Walkingbass” – på. Njut!
MADAME BOVARY Förälska mig, Peter Le Marc
FRÖDING What the Hell happened to Me, Bruce Hornsby
ETT DOCKHEM The Moon is a Harsh Mistress, Radka Toneff
Lugn, lugn med soundtracken nu! Kommentarstråden handlar om hur vi får ungdomar att läsa, inte långa låtlistor. Bra om vi håller oss till ämnena, blir så mycket enklare för läsarna att hitta då.
Hej Johanna Ö,
att få ungdomar att LÄSA intensivt och begrundande – det är ju just det som de här två IB-gymnasielärarna i Jönköping arbetar med. (Jag känner varken bloggaren/svenskläraren Bernur – även om han har varit student på min institution i Umeå – eller bloggaren/läraren Walkingbass.)
De två intresserar mig och många radikala lärare eftersom de har vågat arbeta ämnesöverskridande på gymnasienivå med ämnena svenska/musik – det är ovanligt!
Jag är lärarutbildare(=lektor) och lärarfortbildare i ämnet svenska och arbetar intensivt i både tal och skrift med att stimulera lärare på alla stadier att våga pröva nya metoder.
Inför terminstarten ska jag förstås föreläsa på olika skolor för lärare och bibliotekarier (obligatoriska studiedagar). Det ska bli så kul att kunna berätta för Bernurs och Walkingbass kollegor på gymansieskolor om de två jönköpinglärarnas musikaliska metod att närma sig texter och tolka litteratur.
(Även i grundskolan arbetar man alltför sällan ämnesöverskridande och det är alldeles för vanligt med s k fri läsning och med trista recensionsblamketter ……)
Vi litteraturpedagoger är inte bara teoretiker. Vi samlar alltid på nya pedagogiska praktiska erfarenheter – ovh förmedlar dem gärna vidare. Allt för att få barn och ungdomar att läsa och tänka!!!! (Vilket faktiskt inte är så svårt som det iband hävdas om det läspedagogiska arbetet börjar i förskolan och fortsätter hela skoltiden igenom . Samt, förstås, om läraren själv är en intresserad, reflekterande och meddelsam läsare.)
Lena – håller helt med om att det är intressant som du tar upp i din sista kommentar. Att lägga med långa låtlistor – not so much. Det är roligt med diskussion, vi på bokhora älskar när kommentarsfälten lever vidare och folk verkligen diskuterar ämnet. Men det är lätt att halka utanför och att räkna upp alla böcker/artister/låtar ser jag inte tillför något, ville bara påpeka detta i all stillsamhet så att vi inte fladdrar iväg. Bernurs och Walkingbass metod är jätteintressant och rolig att diskutera. Metoden med andra ord. Det andra är sådant man kan spara och skriva om på andra ställen än i kommentarsfält.
Och dessutom, när jag läser på lite om detta på Walkingbass blogg så tycks det mig som om det är ganska långt ifrån någon metod, att det i själva verket är några elever som en gång bett om ett soundtrack och ingenting de systematiskt arbetar med. Men det kan ju helt klart ändras.
Jag tycker det är lite farligt att kalla vissa böcker för ”skräpböcker” och ”skräplitteratur”, för vem bestämmer det egentligen? Det jag tycker är en väldigt bra bok tycker ju andra är skit. Så är det. Därför: låt eleverna få böcker som PASSAR dem till en början. Då växer läsintresset. Och DET borde vara det viktiga. Inte att läsa sk bra litteratur.
Hej Lina! I vår postmodrna tid så är det nog väldigt få inom skolvärlden eller biblioteksvärlden (jag är hemmastadd i bägge världarna) som använder begrepp som skräplitteratur. Är det inte en 1970-talsterm?
Ambitiösa bibliotekarier och lärare arbetar ivrigt med att hitta böcker som passar till varje läsare – och att eleverna ska få kännedom om fler författare och titlar än de ytterst ¨få som de flesta av de unga känner till..(Ett konkret exempel på en sådan viktig insats just denna senaste termin är att många lärare/bibliotekarier har boksamtalat med barn mellan 9 och 13 år om den helt geniala Peter Pan-belönade boken ”Jag är en halvtidsindian”, som har blivit väldigt populär. Nästan inga barn hade hittat den utan vuxnas hjälp.)
Tyvärr tror jag att du är allt för optimistisk när du hävdar att läsintresset växer av sig själv automatiskt om barn får läsa det de vill. Så är det inte. (Eller känner du till någon sådan forskning?)
Det behövs vuxenhjälp med det som kallas ”tröskleböcker”. Läsaren behöver hjälp med att gå från en läsnivå till en annan för att inte de unga läsarna ska sluta att läsa frivilligt. Det behövs medvetna pedagogiska insatser, sådana som signaturen LINDA (se ovan) berättar om, för att få fler elever i alla åldrar att vilja läsa och fortsätta att läsa.
Jag trodde förr att den stora orättvisan i livet (alltså när det gäller om man blir en lycklig livslång läsare eller inte) berodde på vilken familj man föddes in i. Men jag vet – genom många års pedagogisk erfarenhet – numera att ett litteraturpedagogiskt samarbete mellan lärare och bibliotekarier kan göra underverk!
Under det senaste läsåret har jag träffat masor av skolbarn mellan 6 och 16 år (och deras lärare) och sett vilka underverk som kan ske. I skolor där men har lästid/samtalstid/skrivtid men inte ”fri läsning” (då måga sitteroch pillar med telefonen…) eller oengagerade ”recensioner”.
Alla lärare i grundskolan borde få möjlighet att gå en kurs i barn- och ungdomslitteratur med litteraurpedagogik!
Självklart behövs det vuxenhjälp! Det har jag aldrig påstått annat. Men jag menar bara att många vuxna tyvärr ger elever för svåra och jobbiga böcker, bara för att det SKA läsas de böckerna. Och det VET jag, med tanke på att jag som är barnboksförfattare är ute mycket i skolorna och PRATAR med eleverna. Jag tycker precis som du att man ska utvecklas som läsare, men att börja läsa lika gärna kan handla om att läsa serier som att läsa böcker. glädjen måste finnas i början, annars blir allt bara jobbigt och tråkigt. Dessutom har jag en sambo, som innan han träffade mig, inte läste en bok och nästan aldrig gjprt förutom när han tvingades till det i skolan. Nu lyssnar han på ljudböcker varje dag i bilen till jobbet – istället för radion som innan. Och det tycket jag också visar på att rätt bok till rätt person = en bokläsare.
Hmmm, så länge sedan var det väl dessutom inte som den där sk kanonlistan (eller vad den nu heter) uppfördes? Och där var det väl bara ”bra” böcker som fanns med?
”Linda Johansson” är den kloka läraren Lindas namn – vilka bra idéer hon har! Lyckliga elever!
Det är inget fel på en kanon så länge man inte tvingar på andra den. För den som redan är en läsare är en kanon rolig som diskutionsstartare. Det kanske behövs en nybörjar-kanon med de böcker man som förälder eller lärare bör ha till hand för att locka läsovilliga barn?
Jag tror starkt på att ha böcker till hands, och sedan låta barnen välja själva vad de vill läsa! Det är inte alla barn som uppskattar att man väljer åt dem oavsett hur bra boken är… Gärna som någon nämnde ovan läsa första kapitlet högt innan man lämnar över boken. :)
Barnboksförfattaren Annika Holm och jag skrev förra sommaren (eller var det förrförra?) en bok som liknar den som du efterlyser.
Den är tänkt – bland annat – som en tipsbok för föräldrar, lärare, mostrar, farbröder och morfäder.
Den finns på ett bibliotek nära dig, Paula. Boken heter
”Barnbarnsböcker. Att läsa tillsammans.”
Så många kloka tankar! Jag orkar inte ens läsa alla, just nu.
Jag är lärare i en 3-4:a. En av mina metoder för att få barnen läsintresserade är att läsa mycket själv. Dels så läser jag de böcker som barnen läser och dels så läser jag böcker som jag vill att barnen också ska upptäcka. Barnen vet att jag läser ”deras” böcker. Bokslukarna säger ibland ”Den här boken måste du läsa Jenny!” Då gör jag det :-)
En annan metod är att se till att vi i klassen håller oss á jour med vad som händer i bokvärlden. Under läsåret pratar vi t ex om Augustpriset, ALMA och Bokjuryn. När vi var på bokprat med vår skolbibliotikarie i våras visade bibliotikarien en bok av Katherine Paterson. På bokens baksida fanns ALMAS symbol. Den kände en av mina elever igen och kommenterade; ”I år var det Palestina som fick Astrid Lindgrens pris”. Då blev fröken stolt.
Hej Lena, Johanna, med flera. Det stämmer att soundtracket till litteraturlistan (soundtracken, snarare) var en engångsföreteelse – vilket inte utesluter att det finns både metod och systematik i vår undervisning: he he … Jo, det går visst att använda musik, det tycker nog både Walking Bass (som är musiker) och jag, när man undervisar i svenska + engelska, men det känns så självklart att påpeka detta, eller det kanske inte är självklart?
Jo, tror nog det är vanligt hos många språklärare rent generellt. Åtminstone min åsikt kring de språk (ganska många) som jag läst (ganska länge). Däremot är det ju intressant att jobba ämnesöverskridande med dessa två, det har nog jag inte varit med om vad jag kan minnas. Men tyvärr berodde nog det mest på att musikundervisningen var lite skral till och från under uppväxten.
Men jag tycker det är en spännande idé som ni är på spåren där! Vore roligt om det kunde utvecklas förstås, och bli den där metoden som Lena lite väl drastiskt upphöjde det till.
I nästa vecka har lärarna i Sveriges skolor studiedagar. Jag har fröjden att som litteraturpedagog (eller författare, jag vet inte) få leda några i olika städer. Mest kommer jag att träffa gymnasiets lärare i svenska samt – hoppas jag – bibliotekarier för att gmensamt diskutera tematisk läsning samt begrundande läsning.
Denna gång ska jag testa med svensklärarna på gymnasiet om de törs pröva att
tillsammans med eleverna och musikkäraren göra ”soundtrack” till den skönlitteratur som de planerar att läsa under hösten.
Hur LÅTER Peter Pohls ”Janne min vän”? Eller ”Pappan och havet”?
För övrigt kommer dessa studiedagar mycket att utgå från idéer i boken ”Läslust och Läslist. Idéer för högstadiet och gymansieskolan.”
Tack Walking Bass och Bernur!
Jag jobbar på UR/Utbildningsradion, och vi har fått i uppdrag att göra program för lärare om litteratur.Det rör sig om precis den frågan som ni diskuterar. Hur väcker man, som lärare, lusten hos sina elever att läsa och skriva. Programmen ska försöka inspirera lärare att i sin tur inspirera sina elever. Om ni som skriver här, lärare, elever eller föräldrar har idéer kring detta hör av er. Antingen här på bloggen eller till age@ur.se
Hej,
Jag är sjväl 11 år gammal och gå i klass 5. Jag älskar att läsa, men jag läser mest på datorn, men så fik jag höra på en boksida att Twilight böckerna var jätte bra, så jag köpte Om jag kunde drömma, vilket jag INTE ångrar, det är en av de bästa böcker jag läst! Jag har läst ut boken på ca 2v, vilket jag tycer är bra eftersom jag har bara läst ca varanan dag:)
Jag blev helt berode av den, viket Helena Dahlberg (från bokhora.se) varnade oss läsare för… Men n u så har jag idag fått bok nummer 2, vilket jag är sååå glad över. Jag som annars brukar vara ”datanörden” som mäst
jobbar i Photoshop har nu blivit en äkta boknör *haha*. Jag tycker det värkar som att de flästa i min klass tycker det är lite överdrivet att ”älska” läsa, fast kanske just för jag brukar vara den ”udda” pticken i klassen, så det kanske bror på det. Men jag blev faktiskt förvånad över att en av tjejerna i min klass (vi är bara 12 stycken) ville låna boken :) Och eftersom jag är den typen som bara läser en bok en gång så fick hon det, jag brukar oftast lämmna bökerna ja ghar läst till skolansbibliotek, så det kanske finns möjlighet att läsa dem igen, för de slits inte direkt ut, det ärnämligen en F-5 (kanske F-6) skola.
Jag tycker det var en bra idé att elver skall få skriva en sida om vilken typ av böcker de vill läsa, vad de inte vill läsa et.c, tror jag skall föreslå det i min klass, i klassrådet.
Men var i övrigt riktigt intressant att läsa detta inlägg inklusive kommentarerna. Jag tror det gör nyttigt att både vuxna/lärare och barn/elever diskuterar tillsamans, så inte bara de vuxna bestämmer hur barnen ”tänker och vill”, så jag hoppas det var OK att jag kikade in här och kommenterade?
Bella! Du är jättevälkommen att diskutera böcker.
Bella, du och jag är på samma sida! Jag ÄLSKAR alla Stephenie Meyer böcker och är bara tio år!
Jag är kanske lite sen men nvm.
Jag har alltid slukat böcker. Sen jag lärde mig läsa har jag läst och läst och läst. Jag var den enda som slapp skriva bokrecensioner om alla böcker jag läste i högstadiet, min lärare fattade att det skulle döda min läslust totalt att skriva två recensioner i veckan istället för att kunna gå på nästa bok direkt. DET förstod hon, men inte så mycket mer. Jag har bara läst ungdomsböcker, den enda vuxenlitteratur jag har tagit mig igenom i mitt 20åriga liv är Dan Brown och Johanna Nilsson. Jag har inte tagit skada av det, jag har tvärtom ett bättre språk och språkkänsla än de flesta av mina kompisar (som läste vuxenböcker). Enda gångerna min läslust höll på att dö var när mina lärare försökte tvinga på mig böcker. Mest vuxenböcker ofc, men även ungdomsböcker… Hon försökte få mig läsa Sandor/Ida hela högstadiet, men jag vägrade. I nian gjorde hon den obligatorisk för alla så hon fick till slut sin vilja igenom.
Jag har ingen aning om hur man får barn att läsa, eftersom jag alltid har gjort det självmant. Mina småsyskon är tvärtom, för dem har det aldrig lossnat. Men jag tror ändå på att läsa litteratur man tycker om. Att få välja själv, HELT själv, att FÅ läsa Eddie-böckerna när man är 15, om det är det som krävs. Utan fördömmande kommentarer/blickar. All läsning är bra läsning, även om inte alla böcker är bra böcker. Ondskan, Ett ufo gör entré etc är säkert bra BÖCKER, men de är värdelösa ur uppmuntring-till-läsning-synpunkt. I det sammanhanget är de inte bättre än geografiboken, för de är bara ytterligare en sak man måste ta sig igenom för att få godkänt.
Och angående killas (icke-existerande) läslust… Finns det böcker för alla killar? Det känns som att det finns böcker för ALLA tjejer. Hästtjejer, populära tjejer, barnsliga, vuxna, mobbade, sportiga, nördiga, etc etc etc. Men när jag spanade hylla upp och hylla ner i skolbiblioteket så fanns det böcker om sport, och böcker om scifi/fantasy för/om killar. Det fanns inga böcker om killar som LÄSER böcker. De killar som läser är väl sällan de som spelar fotboll – så är de verkligen intresserade av att läsa OM fotboll? Det FINNS säkert böcker för killar som läser, om killar som läser, men min uppfattning är att de inte exponeras i NÄRHETEN lika mycket som böckerna för killar som inte läser, om killar som inte läser.
Apropå läsning… Det finns mängder av böcker för tjejer och nästan inget för killar, helt rätt! Ett gäng killar som jag hade i svenska häromåret tyckte att det borde finnas böcker om skotrar, epa-traktorer, mopeder, traktorer, m.m. alltså inte faktaböcker utan ”vanliga” böcker, som de sa. Min uppgift är nu att peppa författare att skriva sådana böcker eller skriva dem själv :) Killar skulle gärna läsa mera om det bara fanns intressanta böcker för dem!
Soundtrack till litteratur ???? Vad menas? Hur göra?