Ingen kommer undan politiken

Till slut blev det inte mindre än tre politikböcker under förra veckans resande (totalt blev det sju böcker) och jag tycker det är skitspännande! Verkligen. Ibland har nästan de här böckerna fått mig att vilja engagera mig politiskt – jag har aldrig gjort det, jag tror mycket för att det inte riktigt var möjligt på min uppväxtort när jag var i den mest påverkbara åldern – och de har definitivt fått mig att vilja veta mer om Sveriges politik.

”Reinfeldt ensamvargen” tyckte jag var väldigt välskriven och saklig. Det var ganska mycket som jag inte hade koll på, som var nytt för mig vad gäller politikern Fredrik Reinfeldt. Men så har journalisten Anita Kratz hållt på med den här boken i 16 år också. Tålamod och fingertoppskänsla har hon visat. Och så har hon ju förstås fått hjälp av att politiken och strategin har riktats om via Nya Moderaterna – just de avsnitten som handlar om hur de vänder inriktning fastnade jag för och diskuterade en hel del hemma, med både mammor och pappor och Danielar.

”I väntan på Mona Sahlin” har jag redan nämnt lite kort vad jag tyckte om och intrycket bestod faktiskt boken igenom. Jag ska ge er ett typstycke så att ni förstår:

Hon har en högt utvecklad intuitiv intelligens. Hon är bra på att känna av stämningar och förstå vad människor vill och förväntar sig. Som en följd absorberar hon mycket snabbt och har förmågan att genast se vad som är klon och det väsentliga i en diskussion eller en sakfråga.

Det är alltså inte någon intervjuperson som säger detta, utan författaren själv. Stora skillnader i hur Kratz och Isaksson relaterar till huvudpersonerna i sina böcker, det må jag säga!

Hade också gärna sett att han lyft på lite fler stenar i Sahlinaffären, för de avsnitten var spännande. Och då menar jag de stenar som handlar om vem i det egna partiet som så grundligt svek Mona Sahlin och tipsade medierna om hennes kontokort.

Avslutade politikerveckan genom att läsa Eva Franchells ”Väninnan” som ju kommit i pocket. Den tyckte jag nästan var bäst, eftersom jag fick bäst och tror jag, ärligast, inblick i hur det verkligen är att jobba politiskt. Eva var med när Anna Lindh mördades. Inte som Annas anställda, utan just som Annas väninna. Men Eva jobbade för regeringen och hade även varit Annas pressekreterare under lång tid. Det politiska livet beskriver hon bra och fängslande. Personen Anna Lindh tycker jag hamnar lite i skymundan och det känns faktiskt skönt. Att det inte är en snaskroman på det sättet.

Jag gillar politikerböcker! Inser jag nu. Sedan tidigare har jag förstås läst Nuder och Persson bl a och gjort ett litet Obamarama via hans egna och andras böcker i ämnet.