Istället för socker: mörkhjärtad novell-Oates
Det tog exakt en och en halv pastellfärgad sockerbomb innan jag började sukta motstånd, mörker och mening igen. Än så länge har inte min profetia om att ligga i fosterställning och hetsläsa Christine Falkenland slagit in; däremot har suget efter The Dark Lady of American Letters, min älskling über alla mörkerdamer, Joyce Carol Oates, blivit nästan ohanterbart stort. Vilken tur, då, att hennes nästintill dagsfärska novellsamling ”Dear Husband” är på väg hem till casa Dahlgren as we speak!
Att skriva om Joyce Carol Oates utan att nämna det där eviga ordet ”produktivitet” - ofta sammansatt med adjektiv som ”manisk” eller ”tvångsmässig” - är en omöjlighet, har jag märkt, så jag försöker inte ens den här gången. Själv ser jag inget problem med hennes ofattbara skrivtempo; det skulle möjligen vara att det är svårt att hänga med i utgivningstakten, särskilt om man vill läsa på originalspråk. I övrigt gillar jag att hennes författarskap är som ett gigantiskt, överdådigt smörgåsbord där alla tänkbara smaker finns representerade (ja, med undantag för det där pastelliga sockret jag just nu försöker få ut ur systemet…). Episka Oates, realisten och samhällsskildraren Oates, ungdoms-Oates, gotik-Oates, JCO som…, JCO presenterar… jag har så ofantligt svårt för att välja en favorit bland Oates alla olika litterära ansikten, men om jag tvingas välja blir det nog novell-Oates. Allra helst när hon riktigt borrar sig ner i mörka, dyiga marker och väver ihop novellkonsten med skräckens sensibilitet, som i ”Faithless: Tales of Transgression” eller varför inte förra vårens översatta novell-Oates, ”Vredens änglar”, som jag recenserade för knappt ett år sedan? I det stora romanformatet riskerar Oates att svälla upp, bli för ordrik (inte för att jag har något emot ordrika berättare, åh nej!) medan novellerna tvingar henne att bli mer koncis och sparsmakad. Tätare, mer suggestiv. ”Dear Husband” är ytterligare en novellsamling med mörka förtecken, och medan ”Vredens änglar” berörde moderskap och kvinnlighet är det familjekonstellationer, äkta makar, mödrar, mor- och farföräldrar som utgör grunden för dessa berättelser. Titelnovellen är en fiktionalisering av ett av USAs mest uppmärksammade och avskyväckande kriminalfall i modern tid: den tragiska berättelsen om småbarnsmamman Andrea Yates, som dränkte sina barn i badkaret 2001. En logisk fortsättning på fjolårets ”My Sister, My Love”, som ju utgick från JonBenet Ramsey-mordet. (Den står fortfarande oläst i min bokhylla, förresten, förmodligen därför att den kom ut precis efter en intensiv JCO-period för mig. Nu blir den nog läst, så fort jag lär mig balansera bebisar och tjockisböcker samtidigt.)
När jag först hörde titeln på Oates nya samling gick tankarna direkt till maken Raymond Smith, som dog i februari förra året och lämnade Oates ensam efter ett drygt femtioårigt symbiotiskt äktenskap, men någon minnesskildring av maken tycks det alltså inte vara frågan om. Det hade jag väl egentligen inte väntat mig – hon är oerhört privat av sig, Oates, och just därför ska det bli så himla intressant att läsa hennes dagböcker. (Utkommer på svenska i maj, jag kommer givetvis att recensera på utgivningsdatum.)
(Såg ni intervjun i Babel förresten? Gud, när jag tänker på henne alldeles ensam i det där stora huset i Princeton blir jag orolig över att hon helt ska sluta äta och sova och gå upp i skrivandet tills hon går under. Jag har som sagt inte läst hennes dagbok än, men det känns onekligen som om Ray var hennes ventil ut till den verkliga världen, den utanför fiktionerna. Hoppas, hoppas att hon har någon som ser till att hon äter åtminstone ett lagat mål om dagen, annars kan jag anmäla mig som frivillig kokerska/sällskapsdam. Om Oates inte har något emot att få sällskap av två små tvillingbebisar i Princetonvillan, alltså. Och ja, mina moderskänslor innefattar uppenbarligen även sjuttioåriga nobelpristippade damer.)
Förresten! Ni har väl inte missat att hon kommer till Internationell Författarscen i sommar? Ska ni gå? Jag har inte riktigt bestämt mig än, men det lutar – trots mitt erbjudande här ovan – åt att jag stannar hemma och avnjuter Oates i litterär form. Vissa idoler gör sig bäst högt däruppe på piedestalen.
/Klart slut från Joyce Carol Oates-bloggen
Alla
Jo jag såg Babel! Jag har inte tidigare läst nåt av Joyce Carol Oates men nu har jag beställt flera böcker, för jag vart så nyfiken på hur hon skriver!!
Har tidigare haft Atwood som min mörka dam par excellence, men under de senaste två åren har nog JCO knappat in. Hon skriver så fantastiskt bra. Har aldrig läst hennes noveller, men efter detta måste jag uppenbarligen göra något åt den saken :)
Therese och Mathias, kul att ni blivit nyfikna på Oates, hon måste helt enkelt läsas om man är det minsta intresserad av olika variationer av den stora amerikanska romanen (eller novellen)! Det bästa med henne är att man aldrig får slut på nytt läsmaterial. :)
PS: Atwood går inte av för hackor hon heller. Jag har märkt att många som läser Oates även gillar Atwood; helt klart finns det något slags litterärt och tematiskt systerskap där.
Ja, JC är helt fantastiskt, det är hon. Jag undrar hur länge Svenska Akademien kan komma undan med att råna henne på Nobelpriset?
Helena, jag håller med om bandet mellan Oates och Atwood.
Fast Oates + Atwood är inte givet.. jag klarar inte Oates (mer än Blonde) men har läst och verkligen gillat flera av Atwoods.
Jag avgudar Oates, men tycker ibland att hon skriver för långt och att hon och hennes texter skulle må bra av en hårdhänt redaktör. Jag och Anna-karin från den litterära salongen wind Up Women är stolta innehavare av biljetter till intl författrscen i sommar. och vi går på Hustvedt också Och antagligen Gavalda. Jag läser just nu BLONDE och har Dödgrävarens dotter i vänthögen. Håller med om att det enda problemet ed JCO:s produktivitet är just att det är svårt att hinna med att läsa i samma takt!
Jag tycker Atwood har en humor som Oates saknar. Eller…
Joo, det kan du ha rätt i. Oates är ingen stor humorist direkt…
Jag läste en av Oates noveller (”EDickinsonRepli-Luxe”) i senaste numret av Nova science fiction, det första jag läste av henne i novellformat (inte över huvud taget, förstås). Var måttligt imponerad; Jennifer Pelland var i samma nummer såväl mörkare som bättre.
*
//JJ
Jag håller med om att det finns många gemensamma tematiska utgångspunkter hos Atwood och Oates, däremot tycker jag att de rent språkligt skiljer sig åt rätt mycket. Personligen tycker jag ju att Atwood är vassare än Oates, mindre svulstig och sentimental.
Fast Oates har skrivit flera bra romaner och när hon är bra kan hon vara riktigt bra.
Jag har inte läst en enda JCO, men vill läsa! Vad ska jag börja med? Nån som kan ge mig några lästips?
Blonde! Blonde! Blonde! :)
Carine E: ”Vi som var Mulvaneys” började jag med, sen var jag fast. :)