… fast mest sover jag. Och när jag inte sover så läser jag böcker där jag inte behöver tänka så särskilt mycket. Jag matar på med chicklittare helt enkelt. Till exempel ”Den jag ville ha” av Sheila O’ Flanagan.
Ibland har jag försökt läsa i ”Skriet från kärnfamiljen” men det leder till att jag blir upprörd och ledsen och lite av allt möjligt, så jag lägger det åt sidan tills hjärnan är knivskarp. Jag behöver argumentera med mig själv, med författarna och med Daniel med vem jag har tänkt leva resten av livet och även skaffa barn med inom en relativt snar framtid. Det klarar man inte av om man är zombietrött. Vare sig argumentera eller göra barn.
Sedan blir jag lite rädd också. För redan innan debatten mellan Linda Skugge och Ebba von Sydow så har jag den hårda vägen fått lära mig att jag ska hålla tyst ety jag inga egna kids har. Det är inte särskilt konstruktivt. Också jag, vars barn är på planeringsstadiet, har åsikter om hur jag vill att det ska vara när barnen väl kommer. Jag är medveten om att det sällan blir som man har tänkt sig men så är det ju å andra sidan alltid och inte bara med barn. Alla stora livsval man gör, ställer livet på ända och goda föresatser räcker sällan hela vägen.
Det är ändå (tror jag) bättre att åtminstone ha resonerat med sig själv om hur man vill ha det innan man gör det. Ett sätt kan vara att läsa böcker i ämnet. Ett annat kan vara att ta reda på hur omgivningen gör – läs gärna min bästa väns resonemang i Skugge vs von Sydow. Rebecca har barn så hon har licens att uttala sig och hon gör det väldigt bra.
Med det sagt så vill jag meddela att jag återkommer till ”Skriet från kärnfamiljen”, det här är en liten föråkare, kanske för att förekomma de där indignerade utropen om att en barnlös person ska tiga still i diskussioner om hur man ska leva med barn. Just nu är jag lika trött som någonsin en morsa som inte fått sova pga bebisskrik. Jag har andra bebisar som stjäl nattsömn nämligen.
7 kommentarer
Men ååååh, ett gräl mellan två människor från samhällets lyxnivå. Snacka lite med vanliga människor som inte lever i någon mediabubbla hur de, med mycket mindre tillgångar och möjligheter, måste sy ihop tillvaron med barn, jobb och allt. Jag har ingen större sympati för Sydow, särskilt inte sedan jag läste hennes bok, vad den nu hette, med sina larviga råd till unga kvinnor och hur de skall förhålla sig till män och mode. Men Skugge är välkänd för sitt tunnelseende. Hon kan bara identifiera sig med de som är i samma situation som henne själv. T ex har hon sagt att utbrändhet är något slags bedrägeri, att det inte finns. Och – var var hennes man när hon ammade, skötte huset, bilen, ”allt” som hon säger. Fatta logiken i att hon avsade sig feminismen, hon kan väl inte ens styra upp karlen där hemma.
Oj, jag känner igen mig in din beskrivning, Johanna! Zombietrött är bara förnamnet! Jag brukar kunna använda litteratur som avslappning, men jag är så trött att jag inte ens kan slappna av nog för att läsa (?!). Kanske skall prova din chick-litt-idé? Böcker jag läser nu måste jag nog i vilket fall som helst läsa om, eftersom inte mycket av dem fastnat i zombiehjärnan…
Jag både håller med och håller inte med dig Pål! För det första – oavsett vad man jobbar med så är det kniviga problem. Ja, de jobbar med media och får säkert anses vara högavlönade men det betyder ju inte att andra kostnader inte ökar i samma takt och så vidare.
Att säga att mediamammor eller mediasinglar inte har några ”riktiga” problem är väl ändå lika okonstruktivt som att säga att barnfamiljer har problem och singlar inte?
Jag har vuxit upp i en familj vars två huvudförsörjare har ändrat karriärer många gånger under årens lopp, från egenföretagare till anställda, tillbaka till egenföretagare, till att jobba 75% till att jobba 150% och så vidare. Problemen sitter djupare än i vad man har för yrke och hur mycket pengar man tjänar, de finns i samhällsstrukturen. Även för en busschaufför och en dagisfröken, eller en direktör och en läkare. Det är knepigt oavsett.
Sedan håller jag med dig om tunnelseendet och att problemet kanske ligger, som Rebecca säger, i att man har valt slackerpappor till sina barn.
Men din slutkläm – hallå! det är inte Linda Skugges ansvar att ”styra upp karlen där hemma”. Det är hans egna förbannade ansvar att styra upp sig själv. Det är inte, och kommer aldrig bli, kvinnors ansvar att styra upp sina män.
Fast det är väl allas eget ansvar att välja partners som är så uppstyrda som man vill att de ska va!?
Jag spetsade till det lite, eftersom Skugge säger sig skriva om det ”riktiga livet”. Hon lever trots allt ett ganska priviligerat liv i jämförelse med många som har minst samma arbetsbelastning. Naturligtvis finns egentligen inget ”riktigt liv”, och självklart bär alla sina egna mödor. Det finns alltid någon annan med ett mer ”riktigt liv” ;)
He he, det är klart att mannen ska styra upp sig själv. Men när jag träffar på folk – eller läser texter av dem – som tycker att de är så superduktiga att de måste hacka ner på andra så får de finna sig i att man – jag – kräver något utöver det vanliga av dem.
Mattias: Jo, valet faller ju under individens ansvar. Men eftersom Lindas skilsmässa nu är out in the open så får man väl säga att hon tagit det ansvaret också.
Pål: Ja, håller med, vill man framställa sig som superwoman så får man ju automatiskt andra krav på sig också!
Men mja, inte just det här med att uppfostra män. Det får fan deras morsor och farsor se till att de har lyckats med INNAN giftermålet.
Vi har skrivit om Linda Skugge tidigare, senast i samband med att hon släppte sin senaste krönikesamling, ”Lindas värsta/bästa” och mitt förhållande till henne är minst sagt ambivalent. Å andra sidan får man väl då säga att hon har lyckats med att beröra och uppröra = hon är bra på sitt jobb helt enkelt.
Det är klart att något förändras radikalt när man får barn. Plötsligt har man totalansvar för ett nytt liv. Tror det kräver osedvanligt god fantasi för att föreställa sig riktigt HUR omvälvande det är. Men att gå på som Linda Skugge är ju rent ut sagt korkat. Om hon tycker att det är så himla jobbigt, varför i all sin dar skaffade hon TRE barn? Hon borde ha nöjt sig med det första!
Och ja, Johanna, jag tycker det verkar helt vettigt att fundera och resonera både med sig själv och med sin partner innan barnen kommer. Förhoppningsvis slipper du leva i Skugge-misär om du vet på förhand att Daniel är med på noterna.