”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” – Ann Heberlein
Jag har ganska länge försökt skriva om Ann Heberleins bok ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Det finns nog ingenting jag kan säga.
Man kan ju inte föreställa sig.
Inte förstå, jo, intellektuellt kan jag förstå hur det är att leva med en psykisk sjukdom, med all denna ångest som Ann Heberlein har. Men känslomässigt? Nej.
Jag läser en intervju med Ann i SvD, där tar hon upp just det som jag förundras över – från det svartaste djupa till en vacker fasad i Carin 21:30 på ett ögonblick. För sådana avsnitt finns det många av i boken, denna enorma arbetsbörda hon lägger på sig själv, allt detta ansvar hon lägger på sig själv. Att leva. Arbeta, försörja, laga mat och köpa kläder till sina barn. När hon inte ens klarar av att tvätta sitt eget hår.
Man kan helt enkelt inte förstå.
Inte förstå varför vackra framgångsrika Ann Heberlein sitter i väntrummet på S:t Lars och väntar på att få gå in till en läkare och i detalj berätta om hur hon har tänkt sig sitt självmord. För som Ann själv säger i ett avsnitt i boken där hon möter en ung flicka som hon känner igen sig i: Jag skulle så gärna vilja säga något till henne som skulle få henne att vara lite mindre arg eller ledsen eller ensam. Men jag kan inte heller säga något till Ann.
För det finns ingenting som omgivningen kan säga.
Sin sjukdom måste Ann leva med om hon väljer att leva. Det är alternativet. Hela boken är en kaskad i smärta, stundtals nästan hoppar den ut från boksidorna, trycksvärtan blir Anns svarta sorg som hon lever med varje dag, varje minut. Ibland kanske mindre. Ibland mer.
Och här står jag och ska komma på någonting att säga.
Och det är recensionsdatum som ska hållas och hur ska det gå, när man inte vet, jag stampar kring texten, jag är inte Ann, jag skjuter upp. Det kan bli det vanliga. Någon sorts recension. Jag skulle kunna säga att det är skönt att läsa en bok som inte är en enda lång orgie i sjukvårdens förfall som de flesta som har allvarliga sjukdomar brukar ägna sig åt när de skriver böcker (”man måste vara frisk för att orka vara sjuk”). Jag skulle kunna säga att det är ett sådant tempo i boken och ändå kunde jag inte sträckläsa den. För svårt. Jag skulle kunna prata om min egen inställning till att leva (den är ganska… blasé), jag skulle kunna prata om det där sabla Ansvaret som Ann själv brukar predika kring och veckla in mig i något sorts resonemang kring föräldrar, barn och ansvar som jag förmodligen aldrig skulle kunna trassla mig ur.
Men det är inte någonting jag vill säga.
Så jag kanske borde hålla tyst. Det kanske är bättre att låta Ann tala för sig själv, utan en massa människor som tycker saker som de ändå omöjligtvis kan förstå. Att det blir bättre? Det blir det ju inte. Det blir det ju inte. Det blir aldrig bättre.
Alla
Jag tycker att du lyckas bra. Jag känner igen boken när jag läser vad du skriver.
Det var så otäckt, för hon var ju försvunnen i helgen. Familjen var orolig, Svante Weyler som hon skulle ha träffat var orolig… Och eftersom jag nyss läst hur hon alltid passade alla tider och möten och deadlines hur dåligt hon än mådde, och skrivit att hon inser att boken skulle sälja bättre och inbringa pengar till barnen om hon tog livet av sig… nä, fy fan, det var hemskt. Sen kom hon tillrätta, hörde av sig. Skönt. Men det blev så intensivt eftersom jag först läste om hennes ångest, sen såg att hon var borta, sen fortsatte läsa…
Sen kan man ju diskutera hur hon lämnar ut sin man och hur det känns för barnen, men inte just nu.
Jag blev också så berörd av det där försvinnandet för jag hade läst en (annan) recension av boken, och sen kom den nyheten.
Men apropå barnen och mannen, i en intervju i Sydsvenskan, tror jag, berättar hon hur hela familjen noga diskuterat boken, det utlämnande och vad det kan innebära, inför publiceringen.
Men äldste sonen var emot det, och blev väl kanske övertalad, har jag läst. Och den sexåriga dottern är ju alldeles för liten för att begripa.
Samtidigt är det en viktig bok, en väldigt viktig bok.
Usch, det är svårt med sånt här. (Och normalt är jag skitless på alla sanna jag-historier, men den här ett större berättigande, tycker jag.)
Funderar på om berättigandet kan ligga i att det inte skrivits på detta sätt om bipolär sjukdom tidigare, och inte heller då personen är offentlig – vilket gör att man typ fattar hur jävligt det kan vara att ha den sjukdomen, eftersom man har någon slags bild av hur den människan är när den är frisk.
Också tycker jag att den här boken .. alltså, hon tycker inte synd om sig själv. Det är inte, nu ska ni få läsa så ni fattar hur jobbigt det är för mig. Hon söker liksom inte medlidande. Det är starkt, tycker jag.
En fantastisk, outhärdlig bok skriven med en sådan närvaro, skärpa och svart humor (!) att jag är fullständigt mållös. Läs den!
[...] på Lilla Gumman och på Bokhora tar det ganska lång tid. Igår höll jag ju på 40 minuter med min recension av Ann Heberleins nya bok. Då är den iofs ganska lång och skriven på ett annorlunda sätt. Runt 15 minuter är nog det [...]
Modigt att du vågade följa din känsla. Respekt kallas det, tror jag. Tack.
Det viktiga är nog att inte göra detta till författarens privata story.
Psykvården går på knä, det finns inte plats för alla som skulle behöva vård, och definitivt inte för den omfattande vård som vore adekvat.
Det är få som lyckats gestalta ångest och själslig smärta. Men det är oändligt många som upplever det.
Förhoppningsvis ger detta för läsarna en helt ny dimension åt begreppet psykisk sjukdom.
Fin recension. Smidig. Men fin.
Det är bra att psykisk sjukdom förs fram då det i mångas ögon enbart är ett fenomen för utslagna och a-lagare…Jag har inte läst den boken ännu, men jag applåderar modet från Heberlein!
Grattis till priset btw
Jag tycker mycket om den här boken, för jag känner igen mig i mycket och det får mig att känna mig mindre ensam om skammen och skulden i att vara psykiskt sjuk och ha barn. Sedan tycker jag att hon har ett underbart språk som jag gärna skulle läsa i romanform.
Jag tycker inte Ann lyckas bra; texten känns på något sätt framtvingad, kommersiell (tror tom Ann nämner något sådant själv i boken; att hon skriver den för att få mer pengar); jag blev i så fall mer berörd av Berny Pålssons – Vingklippt Ängel som spelar i lite samma liga som denna //W.C.Woxlin
Du får gärna beskriva varför du gillar Pålssons bok bättre. Jag blev också berörd av att läsa den, men berörd mer så att… berättelsen är så tragisk. Det känns inte som att det finns någon änd på eländet, vilket gör att jag får ont i magen mest.