”Janis den magnifika” – Johanna Nilsson
Ser ni att tjejen på bilden håller något i handen? Jag gjorde inte det första gången jag såg omslaget, var fullt upptagen med att ta in hennes tuffa uppsyn och bilen och posen. Sen såg jag den.
Oj?
”Janis den magnifika” av Johanna Nilsson handlar om en roadtrip norrut som börjar på grund av Emelie, Janis bästa kompis.
Janis och Emelie har planerat sin resa tillsammans (det ska bli en jakt på det ultimata) och de har för övrigt också planerat vad de ska plugga på universitetet, att de ska bo ihop, hur det ska se ut i lägenheten, hur de ska bli gamla. Livet. Men något oförutsett händer. Emelie dör och Janis sticker ut på den ultimata resan själv. Trots att hon inte ens har körkort, och ingen egen bil, men… Det där är petitesser. Resan är något som måste göras.
Först tänker jag att Emelie säkert dött i cancer, populärt tema nuförtiden i ungdomslitteraturen. Men precis som att jag missade pistolen j Janis hand första gången, bara för att den var så oväntad, så har jag fel på den här punkten med. Inte cancer. Något annat och betydligt mer oväntat ligger bakom. Och Janis resa är inte bara en hyllning till kompisen, det är lika mycket en uppgörelse med sig själv för saker hon gjorde eller inte gjorde.
Det blir verkligen en resa som Johanna Nilsson tar med en på. Man kan inte klaga på brist på action här, snarare tvärtom. En del personer och händelser fattar jag inte ens vad de är nödvändiga för? De som bara dyker upp och jag engagerar mig duktigt och tänker ”det här är säkert viktigt!” men så på nästa sida hastar Janis vidare till ytterligare stor grej och jag tänker samma sak, och sen, och sen… Så rullar det på. För mig blir det för brusigt till slut. De ställen där jag borde koncentrera mig lyckas jag inte riktigt bara för att jag har så hög fart. Jag speedar förbi allt och alla.
Å andra sidan är det skickligt av Johanna Nilsson att lyckas hålla ihop berättelsen så väl som hon ändå gör, och det är framförallt för att hon är så precis och säker i sitt sätt att skriva. Små detaljer, noteringar, känslor. Väldigt exakt och fint. Minigrejer, men de ger bra färg åt allt det storslagna, och hade det inte varit för dem så hade den här roadtripen helt kört ner i diket. Hon är proffsig!
För mig hade dock helhetsintrycket blivit ännu proffsigare med 40% mindre action och istället mer fördjupning. Janis är en spännande karaktär, och historien om henne och Emelie är obehaglig men stark. Jag hade velat veta mycket mer om dem, och mindre om campingägare, mattförsäljare och uppflyttade fd stockholmare. De skildringarna blir så lätt klyschiga och överdrivna, men med Janis och Emelie är allt klart och fint, och mycket mycket spännande. De två står för det ultimata i den här boken.
Alla
jag började läsa den här boken, men tyckte ärligt talat att den var så dålig att jag la av. personerna som janis möter känns så KLYSCHIGA att jag bara skrattade och sedan kändes inte storyn riktigt trovärd. kanske gör den det om man läser hela boken? problemt är dock att jag INTE vill läsa hela boken.
det är synd, så himla synd. för jag gillar johanna nilssons språk och hennes tidigare böcker är några av mina favvisar.
Ja, jag tyckte också att många av dem var för överdrivna, men samtidigt var jag ju intresserad av Janis+Emelie-historien. Jag läste lite selektivt kanske man kan säga, fokuserade på den och försökte ignorera de jobbigaste andra. Johanna Nilssons språk är ju fint!
Nåja, nu har jag mailat in min egen recension av boken, så nu har jag min egen tillåtelse att läsa den här.
Måste säga att den här boken gjorde mig besviken. Jag har läst de flesta av Johanna Nilssons böcker och tyckt om dem, väldigt mycket dessutom. Och Janis den magnifika är minsann ett ambitiöst projekt, med alla frågor hon tar upp i boken – både de som rör vårt här och nu och de som kan placeras i kategorin stora eviga frågor. Det gillar jag. men sedan tycker jag inte att hon för projektet i hamn – dels det som du, Johanna L, skriver om att det händer för mycket i för hög fart, dels det att boken inte känns färdigprocessad. Och visst är tempot högt, men jag hade ändå väldigt svårt att engagera mig under bokens två första tredjedelar. Slutet är minsann dramatiskt och engagerande, men jag tycker att trådarna knyts ihop lite väl hastigt och lustigt – saker och ting ordnar sig lite för snabbt helt plötsligt. Och jag grämer mig så över att det finns en stor grov faktamiss med här som jag önskar att någon hade insett och plockat bort, för den sticker så mycket i mina ögon att jag skäms, även om texten inte är min och ansvaret inte är mitt.
Och när det gäller språket har vi tydligen väldigt olika åsikt – jag gillar det inte. Tycker att Johanna Nilssons språk inte är sig likt, att det är osmidigt och babbligt och inte alls har den där fina smidigheten som har gjort att jag närmast har myst in mig i de flesta av hennes romaner. Det är kanske det som grämer mig mest med den här boken: Att jag inte alls kan tycka lika mycket om den som jag har tyckt om hennes tidigare böcker.
Tycker också att storyn är bra och gripande men istället för en så hastig historia hade hon kunnat stryka en del onödiga möten och detaljer och fördjupat sig i psykologin. Johanna får medelbetyg för den här. Synd att bortkasta en så bra idé.
Lät spännande och annorlunda på baksidan men var en stor besvikelse. Visserligen är idén bra. Historien om Emelie och Janis är intressant och man vill genast veta mer, men istället fokuserar sig boken på helt andra saker och personer som för mig känns helt oviktiga. Historien drunkar i det höga tempot.
Alltså jag tyckte verkligen om denna bok och det chockar mig nu när jag läser recensioner och kommentarer som dessa! Detta är verkligen en djup bok som naglar sig fast hos mig. Att allt måste vara korrekt och trovärdigt känns tråkigt att sitta och tänka på när man läser. Jag är alltid väldigt öppen och låter texten ta mig vidare. Inte mina kritiska åsikter om allt som händer.
Hur som haver älskar jag denna bok och har läst den många gånger. Jag tycker om att det är tillbakablickar i boken men jag känner inte att jag behöver en förklaring på allt. Om Janis inte ville tänka på allt som hade med Emelie att göra så behövde jag nog heller inte göra det.
Jag älskar alla möten med nya människor. Jag gillade hur allt gick ihop och hur hon tittade på alla saker hon fått med sig på vägen gav henne något. I och med att jag visste att hon hela tiden hade ett mål så blev jag inte besviken när hon lämnade många av människorna bakom sig.