Julläskoma 1: ”Människor utan betydelse”

Juldagen tillbringades mycket riktigt i sällskap av Johan Klings debutroman ”Människor helt utan betydelse”, och vilket utomordentligt trevligt sällskap sedan! Jag tyckte hemskt mycket om ”Darling”, och visst märks det att det är samma skapare (Klings inblandning i ”Nalles show” märks däremot inte, och det kanske är tur). Berättelsen om Magnus som en het sommardag 1998 vandrar runt på Stockholms gator genomsyras av samma stilla vemod som Klings filmdebut. Det är även en Stockholmsskildring av rang. Jag vill gärna inbilla mig att jag inte är en av de där nollåttorna som får akut hemlängtan så fort tåget rullar ut från Centralen, men när jag läser Johan Klings skildring av min stad, av ett Odenplan i ”skoningslöst förmiddagsljus, klargult som apelsinsaft” eller Surbrunnsgatan, folktom i dallrande het högsommarskrud, fylls mitt bröst med något som nästan måste vara hembygdsstolthet.

Jag är väldigt förtjust i de flanörromaner som Hjalmar Söderberg och August Strindberg skrev runt sekelskiftet: små och nätta, formfulländade berättelser där en överreflekterande huvudperson flanerar längs stadens gator, isolerad från de människor han möter men ändå symptomatisk för storstadens utanförskap. ”Människor helt utan egenskaper” känns väldigt mycket som en flanörroman för 00-talet. Fastän den är full av samtidsmarkörer upplever jag den ändå som tidlös, mycket tack vare Klings eleganta språkbehandling. Det är i detaljer som citatet ovan, om förmiddagsljuset över Odenplan, som Kling verkligen briljerar. En vindpust och ett par dammiga skor fylls med mening och skönhet. Möjligen är ”ju” något överrepresenterat i den klingska prosan. Det är ju (!) ett användbart och snyggt litet ord, kanske min favorit bland småorden, men om jag vore Klings lektör hade jag nog försökt få Kling att döda åtminstone några av sina darlings.

Men herregud, vad gör ett par (möjligen) överflödiga småord när helhetsintycket blir så fint? Jag vill påstå att ”Människor helt utan betydelse” är en av årets absolut bästa svenska romaner. Stramt, snyggt och oändligt sympatiskt. Jag tror och hoppas att vi bara sett början på Johan Klings författarbana.

Johanna L har också läst.