”Kall feber” – Jerker Virdborg
”Kall feber” av Jerker Virdborg handlar om Karin Ryd, en ung karriärsinriktad blodforskare som fått en mycket attraktiv tjänst på ett stort, ja, labb kan man väl säga. Eller snarare ett labbkomplex. Det ligger ute på landet, avlägset, och när man börjar jobba där så flyttar man in. Bostäder och arbetsplatser finns inom murarna för detta komplex. Men jobbet är som sagt bra och Karin har länge sett fram emot att få komma dit, inte minst att arbeta för sin nya chef som är en ännu yngre och duktigare kvinnlig forskare.
I början är det mesta okej och det går bra för Karin, men sen börjar hon upptäcka vissa konstigheter. Att det finns barn där tex, det är ju egentligen förbjudet, och att en av hennes anställda drabbas av en märklig feber. När hon börjar nysta lite försiktigt så kommer det fram mer och mer.
På baksidan av boken läser jag att det är ”en dystopisk berättelse om missriktad rationalitetstro och kommersiellt vansinne” och ”en Kallocain för vår egen tid – om ett kontrollsamhälle som förlorat kontrollen”. Om kontrollen i såna fall handlar om forskning och sjukdomar, för det är där som svårigheterna ligger i denna roman. Hur blodindustrin är mest intresserad av att tjäna pengar och inte först och främst hjälpa människor eller bota sjukdomar. Det är ingen ekonomisk vinst i att rationalisera bort sig själv ju, så det måste till varje pris undvikas.
Virdborg får fram vansinnet och rationalitetstron i Karin som brottas mot systemet, och han är som vanligt väldigt bra på att skapa en stämning. Hur allt smyger sig på. Först är ju Karin (och vi läsare) nöjda och stolta, men sakta men säkert blir det alltmer tydligt vad som försiggår och hur absurt det är. I takt med det så växer också medvetandet om begränsningen i det här livet fram. Att de inte lämnar området. Att de bara får springa på speciella löpbanor när de tränar, inte ge sig av över stock och sten. Sånt. Och det är ju skickligt gjort, som vanligt av Virdborg. Men sen är det något mer som jag saknar. Kan inte precis sätta fingret på vad. Varje gång jag läser en ny roman av honom tänker jag bara att nu kommer det att vara riktigt bra, och det är så det byggs upp, men sen håller det tyvärr inte ända in i mål. ”Kall feber” blir framförallt en spännande läsupplevelse för stunden för mig. Inte fantastisk, inte omtumlande, utan bra.
Alla
Den fick bra betyg på SVT morron imorse oxå!
Det ska bli intressant att läsa den. Virdborg är skicklig på det han gör, men jag föredrar när de krypande stämningarna blir en smula konkreta. Svart krabba känns mest lyckad i det hänseendet, och jag instämmer inte riktigt i hyllningskören när det gäller Försvinnarna.
Virdborg är otroligt skicklig på att skapa den där krypande stämningen, men tyvärr lite sämre på att avsluta berättelserna på ett bra tillfredsställande sätt. Det är precis som du skriver : ”Varje gång jag läser en ny roman av honom tänker jag bara att nu kommer det att vara riktigt bra, och det är så det byggs upp, men sen håller det tyvärr inte ända in i mål”
Exakt!
Fast jag fortsätter läsa honom ändå, bara för att det är så bra ända fram tills dess :)
Jag undrar om det är på samma sätt som med Försvinnarna, när du skriver att det inte håller hela vägen. Jag blev nämligen tokig när jag läste den och man inte fick veta hur det slutade!
Nej, man får veta hur det slutar. Däremot var det inte lika toppen hela vägen som starten lovade, men det är inget oklart slut.
Men det är ju det som är grejen. Att det krypande obehaget som byggs up i Virdborgs böcker stannar kvar i en efter man har läst ut dem; just för att hans historier klingar ut. Gick det bra? Gick det åt h-e? Oklart.
Jag läste ut Kall feber igår och blev ganska besviken. Som sagt – verkligen, verkligen bra fram till slutet. Jag hade hoppats på mer – kanske av Karin själv. Jag vet inte.
Mannen på Trinisla står i min bokhylla – värd att läsas?
[...] ett par skridskor och ett närmast omöjligt uppdrag. Den bok som ska läsas nu över jul heter Kall feber – en framgångsrik kvinnlig forskare, ett svåråtkomligt forskningslabb och en möjlig [...]