”Kärleksroman” – Carina Burman

”Kärleksroman” är Carina Burmans åttonde roman, men den första som utspelar sig i vår tid (mellan hösten 2007 och sommaren 2009, för att vara exakt).

Platsen är Visby, dit arkeologerna Frida och Christian, ”gifta sedan barnsben”,  tvångsförflyttats med Riksantikvarieämbetet. Det här är Fridas historia, men också Gurlis (frisinnad hennafärgad konstnär),  Björns (rektor och avgående rotarypresident) och Louises (sval läkare med Djursholmsbakgrund) och de barn, släktingar, dagisföräldrar, rotarymedlemmar och öbor som korsar deras väg. Mest handlar det om kärlek och hur den kan uppstå på de mest oväntade ställen. I hallen till montessoriförskolan eller på ett rotarymöte, till exempel.

Eftersom både Johanna Ö och jag är väldigt förtjusta i Burmans historiska romaner har vi valt att göra en dubbelrecension (aka dubbelrecce).

Helena: Det här är alltså Carina Burmans första samtida roman. Visst känns det lite märkligt att läsa en samtidsskildring av henne?

JoÖ: Jättemärkligt. Ska man vara noga så var ju egentligen ”Cromwells huvud” först, men den innehåller ändå väldigt mycket historiska inslag i och med att den utspelar sig i Cambridge. Jag var exalterad först, för jag gillar ju Carina och ”Cromwells huud med” och trodde på storyn som målades upp. Men det tog tvärstopp. I de flesta romaner som Carina har skrivit, så stämmer språket överens med den tid som de utspelar sig i, det funkar inte alls här. Jag blir galen. Som en pilsnerfilm! Eller inte ens det, jag vet inte. Jag vet bara att man pratar inte sådär idag. Inte någon.

Helena: Språket ÄR väldigt mycket femtiotal, i alla händelser absolut inte nutida. Det är, trots tidsangivelserna, inte särskilt mycket som känns samtida här – men jag störde mig inte alls lika mycket på det som du. Kanske beror det på att jag så hjärtans gärna skulle vilja leva i en värld där alla pratar som karaktärer ur en tidig Maria Lang-deckare, läser H-K Rönblom och Dorothy Sayers istället för Camilla Läckberg, på allvar går omkring och säger saker som ”det lilla stycket!” och använder det snudd på antika uttrycket ”ringa av” istället för ”lägga på”. Så ja, ”Kärleksroman” är anakronistisk och således rätt märklig som samtidsskildring, men jag älskar det på samma sätt som jag älskar gamla pusseldeckare och flickböcker från femtiotalet.

JoÖ: Jag är också ett fan av femtiotalslit, i synnerhet gamla flickböcker som jag har en drös antikvariatfynd utav, men det här är ju inte femtiotal! Det är ju nu. Och i ”Min salig bror…” är ju svenskan en mix av franska och sjuttonhundratalssvenska och det funkar utmärkt, för det är då.

Helena: Däremot tycker jag inte att det raljanta tonfallet passar särskilt bra ihop med innehållet. Det är ju – gud, nu låter jag som en indignerad förälder! – faktiskt allvarliga saker Carina Burman berättar om, och när hela stilen andas Tutta Rolf-filmer och röda B. Wahlströms-böcker känns det en smula… respektlöst mot romanfigurerna. Eftersom tonen är så lätt har jag svårt att ta protagonisternas problem på allvar; det blir lite pilsnerfilm av det hela trots att det är mänskliga tragedier som utspelar sig innanför pärmarna.

JoÖ: I synnerhet när det inträffar ett dödsfall och alla bara kilar omkring som vanligt och rycker knappt på axlarna. Det känns inte realistiskt. Och här tänker jag lite på det här med språket som en så tydlig markör för tiden som skildras. Det blir så uppenbart fel, och inte trovärdigt. På samma sätt som man skulle reagerat om det vore nutida slang i någon av de där gamla flickböckerna.

Helena: Jag trivdes som alltid utomordentligt väl i Carina Burmans sällskap, men slutresultatet blir ändå splittrat eftersom form och innehåll befinner sig så långt ifrån varandra. Kasten mellan det småputtriga och det beckmörka blir för tvära, och jag får känslan av att författaren själv inte riktigt vetat vilken slags roman hon ville skriva. Nej, jag håller nog fast vid Euthanasia Bondeson.

JoÖ: Fast det beckmörka tycker jag är svårt att se, trots att allt är där så tydligt, det svarta blir bara ett blaha. Jag är lite ledsen, just för att jag skattat alla Carinas tidigare romaner så himla högt. Hon var ju trots allt med på min topp 5 t-shirt för några år sedan.

Helena: Samma dag som jag läser ut ”Kärleksroman” läser jag att Vera Lynn, vars sånger har en särskild betydelse för två av karaktärerna i boken, toppar den brittiska albumlistan för första gången på 55 år. Kanske är Carina Burman så samtida att hon ligger steget före…?

JoÖ: Haha, ja, så är det ju ofta med oss som är otrendiga. Då och då klipper vi till och leder massorna.