Lennart Persson är död
Helena mailar mig: ”Oh no! Lennart Persson död :(”.
Direkt faller hjärtat ner till naveltrakten: s å tungt! Finns det någon skribent jag såg upp till, någon musikkritiker som aldrig såg sig om över axeln vad andra rekommenderade eller kreddade, någon som jag verkligen lyssnade på, respekterade, var det Lennart Persson. Hans texter i Sonic var alltid grymmast och jag svär: trots att jag sällan köper cd-skivor nuförtiden, köpte jag alltid alltid skivorna vars recensioner var signerade med hans namn (förutsatt att han gett dem någorlunda gott betyg, alltså, men det gjorde ofta Lennart Persson; någon så genuint intresserad av musik har jag aldrig råkat på). Seriöst: hur fan ska jag nu nosa upp bortglömd Georgia-soul från 1965, etiopisk bossa eller elektrisk jazz? Min souldealer är död och jag är så obeskrivligt ledsen för det. Sonic, soulen, musiken, blir inte desamma utan Lennart.



Alla


Lennart Persson var och är kungen. En hjälte har gått bort. R.I.P
andres lokkos (i SvD) och jan gradvalls (expressen) farvälbrev är mycket väl värda att läsa.