”Lyckan är en sällsam fågel” – Anna Gavalda
Jag läste ”Tillsammans är man mindre ensam” i pocketformat 1996.. Då utan Audrey Tautou på framsidan. Jag läste boken under en båtluff, vi var flera som delade på den, mot slutet var den alldeles nött. Jag tyckte att den var mycket bra, vi var faktiskt överens alla som läste den. Jag läste också ”Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans” och, senare, ”Jag älskade honom”. Gavalda = en favorit, trodde jag då.
Därefter kom en film med just Audrey Tautou, baserad på ”Tillsammans är man mindre ensam”. Gavalda blev lite sönderkramad och jag tappade bort henne.
Därför tyckte jag att det var så intressant när jag såg att hon skulle komma med en ny roman i vår. ”Lyckan är en sällsam fågel” handlar om arkitekten Charles som lite håglöst lever sitt liv med tonårsstyvdottern, vars hjärta han ständigt kämpar för att få behålla, och hans hustru, som förmodligen bedrar honom. Snöbollar sätts i rullning när Charles får ett brev från barndomskamraten Alexis, som osentimentalt meddelar att karismatiska Anouk har dött. Anouk var Alexis mamma och eventuellt även Charles älskarinna.
Charles blir väldigt tagen av meddelandet och beger sig så småningom för att träffa Alexis. Om inte mötet mellan Alexis och Charles hade blivit så oväntat misslyckat hade man kunnat tro att hela boken skulle handla om Charles reaktion på Anouks bortgång och hur Alexis och Charles hittar tillbaka till varandra. I den första halvan av boken strör Gavalda ut ledtrådar om vad som har hänt, varför vännerna bröt med varandra; en abort, en överdos, en kollaps, jag följer lydigt med i Gavaldas koppel och lägger ihop två plus två, pusselbit efter pusselbit.
Då kliver plötsligt Kate in i Charles liv. Kate är en engelska, som tar hand om sin systers barn, sedan systern och maken tragiskt omkom, en kvinna som ”gett upp allt” för syskonbarnen och nu snurrigt, rörigt, rufsigt bor i ett jättestort hus, såklart med en massa djur tillsammans med alla barnen. Nu är boken förvandlad till någon slags kärlekshistoria. Charles faller handlöst för Kate och snart släpper Gavalda hela Anouk-historien och det är väl det som jag har mot hela boken.
Jag vill veta mer om den komplicerade trion Alexis, Charles och Anouk, eller varför inte kvartetten om vi även bjuder in Charles syster Claire, jag tycker inte att Alexis och Charles behöver återförenas känslosamt, att Alexis ska be om ursäkt för sin egoism, men när Gavalda lämnar Alexis och Anouk och börjar utforska Kates värld istället är jag inte riktigt med. ”Vänta nu, Gavalda”, vill jag säga. ”Jag är inte riktigt klar med Anouk ännu”.
Kort sagt: ”Lyckan är en sällsam fågel” är ingen fantastisk upplevelse. Jag tycker inte alls om kärlekshistorien mellan Kate och Charles, jag tycker att den i början så imponerande översättningen upprepar sig, jag bryr mig inte det minsta om de yviga miljöbeskrivningarna av Kates fågelbo till hus, jag vill ha parisisk stadsmisär där Charles super ner sig på kvarterskrogen och deppar över livet som varit. Jag är ointresserad av Charles alla flygresor, turerna till New York, Kanada, Ryssland, hans presenter till Kate och barnen? Gäsp! ”Jag älskade honom” var i sig en slags besvikelse, ”Lyckan är en sällsam fågel” är en till. Dessutom är den alldeles för lång för att jag ska be någon att läsa den enkom för att få någon att diskutera den (550 sidor). Snabbt sagt: läs ej.
Är du ändå nyfiken på Gavalda, måste jag såklart tipsa om att hon kommer till Stockholm i veckan (tyvärr samma kväll som vi diskuterar Siri H. på stadsbibblan). Läs mer här.
Alla
Jag tycker att Anna Gavalda är så puttrig att hon är oläslig. Jag läste först Jag skulle vilja att någon.. och den var väl ok, men 200 sidor in i Tillsammans är man mindre ensam var jag så irriterad att jag ville gnaga av mig armen. Så här i efterhand känns det lite oklart varför jag också läste Jag älskade honom, men det gjorde jag iallafall och byggde då upp en Gavalda-avsky av oresonliga proportioner. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men hennes extremanvändande av … (flera gånger per sida!) är en starkt bidragande faktor. Hu.
Dessutom, är inte ‘Lyckan är en sällsam fågel’ en otroligt påfrestande titel?
Jag läste ”Tillsammans är man mindre ensam” på en strand på Korsika och gillade den väldigt mycket. Men den här senaste – oj vilka ointressanta textsjok som inte ledde mig någonstans alls, inte väckte min fantasi eller skapade bilder i mitt huvud. Det är en bok jag blev rejält besviken på. Men jag ska absolut lyssna på Anna Gavalda i morgon på Kulturhuset!
Jag förstod inte vad du menade med detta, men jag har ännu inte öppnat boken och vill gärna veta vad du menar med: ”men hennes extremanvändande av … (flera gånger per sida!) är en starkt bidragande faktor. Hu.”
Jag förstår ju att du inte rekommenderar att jag öppnar den alls men ändå ;-)
Hon använder tre punkter som något slags stilistiskt grepp HELA TIDEN, iallafall i Tillsammans är man mindre ensam… Det blir lite tjatigt… Och väldigt trist att läsa… Kan väl fungera vid enstaka tillfällen, men inte flera gånger per sida… Kan vara en översättningsfråga kanske, men eftersom jag inte läser franska kan jag inte kolla… Nej jag rekommenderar den inte, helt rätt… ;)
Ungefär halvvägs in i din text började jag tänka på Jag Älskade Honom. Av alla böcker jag läst började jag tänka på en annan Gavalda-bok. Den sämre av de två jag läst. Jag ville tycka om den men… nja. Att det speglar av sig i en recension av den nya bådar inte gott.
Tillsammans Är Man Mindre Ensam tyckte jag däremot väldigt mycket om.
Näää, Gavalda hör inte till mina favoriter.
Tillsammans Är Man Mindre Ensam klarade jag av med stor tålamod…jag är inte så förtjust i ”sockersöta-gulliga-sorgsna-tragiska-öden-som-har-en-touch-of-happy-end-och-allt-blir-Ok-till-sist”-stilar.
Tråkigt att Du ej gillade boken, själv tyckte jag mycket om den och gillade
just den senare delen med beskrivningen av Charles och Kates relation. Sträckläste boken och älskade beskrivningen av Kates hem. Tänk vad olika man kan tycka, hoppas dock att många fler får dela min upplevelse av boken. Rekommenderas således varmt!
men hallå, blir lite förvånad här över detta gavalda-ogillande. Jag ÄLSKADE ”tillsammans är man mindre ensam” och tänkte inte på något puttrigt och jag tyckte ”jag älskade honom” var fin om än lite för diffus (ogillar starkt överdriven diffus känsla i böcker). Novellsamlingen tyckte jag också om. Hoppas alltså på bättre lycka i min läsning av den senaste, fast väntar tills pocketen kommer.
Lyckan är en sällsam fågel tycker jag är underbar. Jag förstår inte vad ni menar alls. Den beskriver just det, svårigheten att hitta lyckan och menar att lyckan är banal. I en intervju säger Anna att lyckan kanske just endast är ett ord.
fantastisk bok som jag sträktläste!
Jag håller med Ellinor. Såg mycket fram emot denna nya Gavalda för jag har gillat de andra…men…de tre punkterna…gör mig galen…
Jag var också väldigt nyfiken på Charles-Anouk-Alexis-Claire historien, men nu när den upplösts i tomma intet kommer jag inte vidare. Trist att avsluta semestern med denna segbok.