”Så överlever du ditt första år som mamma” – Vicky Iovine
Min initiala skepsis till ”Så överlever du ditt första år som mamma” visade sig vara befogad. En stor del av problemet ligger i bokens underrubrik: ”Goda råd från dina tjejkompisar”.
Jag har, som jag nämnt tidigare, ofantligt svårt för den slags lektyr som strävar efter universell igenkänning, det där flåshurtigt biologistiska man inte sällan hittar i veckotidningar. Ni vet vad jag menar: ”glimten-i-ögat”-artiklar med namn som ”Så tänker din kille EGENTLIGEN!” där 50% av jordens befolkning buntas ihop. Här är det en något mindre grupp som strömlinjeformas – nyförlösta kvinnor i västvärlden. Visst, Vicky Iovines veckotidningsartade (hon har, föga förvånande, ett förflutet som krönikör – och, lite mer förvånande, Playboymodell. Det sista hade jag velat läsa mer om…), förment förtroliga ”oss tjejkompisar emellan”-ton är gullig och svår att värja sig mot, och visst ler jag igenkännande några gånger, men jag hade kunnat leva utan ”tips” av karaktären ”ta med dig en hårfön till BB så att du ser presentabel ut på bild” och ”vi tjejkompisar rekommenderar att du är tillbaka på den vikt du hade innan bebisen inom ett år”. Det är något med dessa ”tjejkompisar” och deras ”välmenande” tips som får mig att tänka på högstadiets falskaste tjejgäng; de som inledde sina sockerglaserade förolämpningar med ”jag vill inte verka taskig, men…” alternativt – åh, denna mean girl-klassiker! - ”jag är bara ärlig!”. Den osmidiga översättningen gör heller inte texten några förtjänster, och vad är grejen med att man försvenskat vissa referenser och företeelser? I dagens Sverige vet nog fler vem Martha Stewart är än Ria Wägner, och att i en omisskännligt genomamerikansk text läsa om den svenska föräldraförsäkringen och andra svenska inslag, särskilt som andra tydligt amerikanska företeelser fått stå kvar, känns jättemärkligt. Resultatet blir inkonsekvent och inte så lite schizofrent. Antagligen gör sig ”Så överlever du ditt första år som mamma” bättre på originalspråk, eller i en total omarbetning av en svensk författare.
Nej, nog måste det finnas bättre – och mer sympatiska – mammaguider än det här?
Alla
Jag håller helt med ovanstående inlägg. Åh, vad man är trött på det där ytliga, glossiga ”allvetandet”. För min del var Anna Wahlgren den ideala källan att ösa ur, när vårt första barn föddes. Kanske var det just hennes ofullkomlighet som tilltalade så? Hennes böcker blev ett ofantligt stöd för mig. Wahlgren kombinerade, tycker jag, värme och respekt för barnet med uppmuntran till föräldrar att behålla, eller utveckla ngt vuxen intresse -för en hållbar balans mellan föräldrarskapet och den egna utvecklingen. Vad jag vet har Wahlgren aldrig översatts till engelska -och när jag försöker förklara vem hon är så himlar folk med ögonen; en författande niobarnsmamma … det är svårt att se bakom den ytan. Vi har bott i England i nära femton år nu, och jag är lite nyfiken på hur inställningen till Wahlgren är nu, i Sverige?
För att svara på din fråga så är Wahlgren fortfarande populär men definitivt inte okontroversiell. Det var inte så länge sedan det stormade kring henne i media:
http://www.alltombarn.se/bebis/sveriges-barnlakare-varnas-for-anna-wahlgrens-metoder-1.25745
På barn-diskussionsforum tycks hon vara något av en vattendelare.
Själv har jag aldrig läst hela Barnaboken, så jag vill inte uttala mig. Däremot blev jag ganska så chockad av att se att hon källhänvisar till scientologernas anti-psykiatriorganisation KMR i en krönika. :S
Här är krönikan:
http://www.annawahlgren.com/index.php/view/svenska/barnpsykiatrin-en-dodsfalla
Och en reaktion:
http://www.newsmill.se/artikel/2009/02/19/anna-wahlgren-gar-scientologernas-arenden
Jag har inga barn och således egentligen ingen koll på läget. Men jag står i bokhandel och rekommenderar ”så här gör du fina barn”-böcker hej vilt. Ville egentligen bara kommentera den lysande recensionen, och säga att Anna Wahlgrens böcker förtsätter att sälja. Även om jag brukar rekomendera ”Stora boken om barn” istället. Varför då? Jo, Anna Whalgren var med i ett debattprogram i TV för ett tag sedan när man skulle debbatera barnuppfostran, medan hon bara drog upp sina lysande försäljningssiffror hela tiden. Pinsamt! Så de där siffrorna behöver ju inte jag vara med och stödja, tänkte jag och bytte barnboksbibel till Stora boken om barn istället. :-)
Ja, man vill ju inte vara en bricka i folks marknadföringspel, det håller jag helt med om. Vad synd att Wahlgren missade chansen att pratat om annat än det egna. Dock roligt att höra att Ws bok fortfarande säljer. Jag undrar ofta vad som händer om och när Ws egna barn börjar skriva. Hoppas att inte illusionerna rasar. Fast alla föräldrar måste väl vara inställda på att man alltid gör någonting fel, intentionerna till trots, det tycks vara en naturlag :)
Jag har läst hur många som helst böcker av typen som beskrivs. När man är gravid eller just har fått barn och är van vid att läsa upp sig, så blir man omättbar! Och gud va mycket skräp det finns. Min mardröm är böcker av kändisar som har blivit mamma och skriver bok endast på fgrund av just det: de är kändisar och har blivit mamma.
Då är det bättre med folk som i allafall vet vad de skriver om.
I Norge (där jag bor) är det Gro Nylander som är gurun. Jag har satt stor pris på hennes böcker om graviditet och småbarnsliv (ref. Wahlgren), men är kristisk till att hon tjatar väl mycket om amning – ja det är bra at amma, men det finn gränser för allt…
Bästa boken har however varit Lotta Sjöbergs tecknade bok: Babybekännelser – vilken fantastisk bra bok!
För oss med rätt svart humor så träffar den hur bra som helst! Av någon underlig anledning ser det inte ut som om den finns på svenska längre? På adlibris.se ser jag bara norska och finska utgåvor?
Bokdama, känner igen mig så väl! Jag gjorde också sådär, läste allt! Och Helena, jag instämmer i hela ditt inlägg! Just det där svenska blandat med det amerikanska gjorde mig riktigt irriterad. Det blev mest förvirrande och konstigt vill jag minnas. Jag råkade även ut för samma författares ”gravid någonting bok”. Lika dålig den. Och då kan man fråga sig… VARFÖR läste jag båda?! Svaret är nog… Jag var gravid med första barnet, hade sommarlov och hade tid. Samt ett enormt informationsbehov…
Anna Wahlgren ger jag för övrigt inte mycket för…
Frida: Jag tycker du gör helt rätt som byter AW mot ”Stora boken om barn”! AW:s s k ”metoder” ger mig utslag över hela kroppen! Jag förstår ärligt talat inte vari hennes storhet ligger? ”Stora boken om barn” däremot, innehåller ljuvliga beskrivningar om barnens olika åldrar, samt en mycket bra uppslagsdel om vad som gäller vid olika sjukdomar osv. En riktig bibel för oss som tycker att 15-minutersmetoden är ett hemskt påfund!
Jag undrar om det är så att man plockar lite från olika böcker, och lämnar sådant som käns irrelevant ute? Jag umgicks ju som sagt intensivt med AW boken när vårt första barn föddes -och ngn ”femtonminuters-”metod minns jag inte att läste om! Öht måste jag ha hoppat över allt med metoder.
Det enda jag tog till mig var det där med att man kunde unna sig att njuta av sina barn samtidigt som man också bedrev intressen som tillfredställde en som vuxen -i mitt fall blev det studier först och sedan skrivandet, som aldrig kändes svårt att syssla med med barn runtomkring mig. Vi hade inte dagis varken i Spanien eller England, så det blev en förutsättning att man hittade en balans därhemma för att få det gå ihop. Antagligen hade jag tänkt annorlunda om vi bott kvar hemma i Sverige.
”Alltid redo att dö för mitt barn” av Joanna Rubin Dranger. Den enda du behöver, egentligen.
Du-ska-bli-pappaböckerna som jag läste var av det lite mer avslappnade slaget, Koka makaroner var bra. Men bygger inte hela genren (ok, kanske inte hela men ni fattar) på den där känslan av att inte vara förberedd. Därför läser vi en massa skit som vi sedan antingen inte kommer ihåg eller inte har någon användning av.
Uppdrag mamma/pappa/familj tycker jag har varit ganska bra. Där finns något som de flesta kan relatera till. För lite skoj kan man läsa Lena Sjöberg ”De är sötast när de sover”
Gillade i och för sig Lovine, passar bra att läsa liggande i soffan med ena handen i chipspåsen och med en smula distans till det hon skriver. Ungefär som jag kan tycka att Svensk Damtidning fyller ett behov ibland.
Frossade precis som flera av er i allt som har med barn att göra när jag väntade. Födde mitt första precis när UR startade serien Om barn som jag inte missade ett avsnitt av. Erik Haag har också haft en programserie på Kunskapskanalen som familjen som jag tycker varit bra.
Eftersom jag bor i England har jag uppskattat att få inblick i denna ‘dagsfärska’ debatt om föräldrarguider i Sverige. Jättespännande! Jag har förstått att Anna Wahlgren är lite ”ute”. Har också tagit del av hälsosam kritik till ”handböcker” som exploaterar föräldrars osäkerhet som ju med nödvändighet sällskapar barnafödandet; det finns ju helt klart en marknad som tjänar på denna osäkerhet. Men, just i och med att man är så osäker så blir det ju destu viktigare att de böcker som finns på marknaden ger ”goda” förebilder – att de blir källor som när föräldrars välvilja. Även om jag älskar mkt med England, så finns det vissa grundläggande principer som käns väldigt främmande. Detta att aga fortfarande är tillåtet, säger ju rätt mycket om hur ”kontroll” och disciplin anses viktigt. Nu känner jag förvisso ingen som verkligen slår sina barn. Men, inte långt ifrån där vi bor, finns t ex en grupp som heter ”Parents first” och deras förhållning till föräldrarskapet skildras i länken nedan, där de bl a propagerar för aga -bl a på basis av vanföreställningar av svensk uppfostran. Sådant får mitt hjärta att sjunka -och då tänker jag; fler böcker om kärlek och medkänsla, och mindre böcker om metoder!
http://www.families-first.org.uk/bp/childbill.pdf.
Jag tror att alla hittar sina egna favoriter utifrån vad man är för människa. Tre böcker som jag älskar (har läst en hel del om-barn-böcker) är Daniel N Stern – Ett litet barns dagbok, Hetty van de Rijt, Frans X Plooij – Växa och upptäcka världen samt Remo Largo – Babyår. Dessa tre är de enda man behöver enligt mig!
@Maliee; vilket klokt inlägg. Och jag håller verkligen med beträffande boktipsen Stern och Largo -du har så rätt. Van de Rijt kände jag inte till; så tack för det tipset!
Få saker irriterar mer än råd plockade ur tomma intet – mammornas egna erfarenheter funkade säkert för dem själva men vad säger att det fungerar för andra? Nej, jag är av den bestämda åsikten att om man ska lyssna till några råd alls så bör de komma från någon som verkligen vet. En kvinna, en helt makalös kvinna, som jag gjort till min personliga husgud är Judith Rich Harris. Hon är psykolog och har skrivit boken Myten om föräldrars makt – (underrubrik) varför barn blir som de blir. För denna bok blev hon nominerad till Pulizer-priset och den har översatts till 22 språk, Det är verkligen ingen mysig kvällsläsning som man snabbt och enkelt tar sig igenom men denna kvinna vet vad hon pratar om. Hon har i princip gått igenom all forskning på områdena utvecklings och personlighetspsykologi och utifrån det sammanställt en egen teori kring barns utveckling och personlighet. Mycket intressant och litervis med en sådan klokhet man liksom inte får bara för att man krystat ut en bäbis! LÄS.
Förövrigt – om man ändå skulle känna att man behövde mysig kvällsläsning MED klokhet (om än lite mindre) så rekommenderar jag Babypsykologi från 2009. Kommer inte ihåg författarens namn, men finns att låna på bibblo.
Peace!
Jag älskade/älskar Vicki Iovines båda böcker som har kommit ut på svenska. De läser man inte för att lära sig om barnet utan de handlar om mamman. De beskrev förlossningen på ett direkt sätt och alla grisiga detaljer var med sånt som man inte har nån aning om.