”Man utan minne” – Nicole Krauss
Nicole Krauss ”Kärlekens historia” är en av mina favoritböcker, åtminstone i minnet. Trots att jag sällan läser om böcker, tror jag att jag skulle behöva läsa om den, för att se hur den har stått sig under de år som har gått sedan jag läste den första gången (2007).
Klart att jag såg fram emot ”Man utan minne”, som är Krauss debut, men kommer ut som tvåa i Sverige.
I den får vi träffa Samson Greene som får en tumör i sin hjärna. Eller, snarare, vi får träffa honom när tumören har raderat ut Samsons alla minnen från 12 års ålder och framåt. Samson har vandrat ända från New York till Nevadaöknen och det är där vi får träffa honom första gången. Hans fru, Anne, tar med honom hem igen, till deras tjusiga hem och deras hund, Frank. Samson och Anne försöker hitta tillbaka till varandra, men hur ska de kunna göra det, när Samson inte ens hittar sig själv?
Genom sin psykolog får Samson kontakt med en forskare, som vill använda Samson i ett spännande experiment. Samson reser till forskaren, som bor på andra sidan kontinenten, och ungefär där blir boken så. himlans. långtråkig. Och seg. Och zzzz… Samson funderar på livet tillsammans med forskaren Ray, Samson funderar på livet tillsammans med sin rumskompis Donald. Samson partajar med en 17-åring, Samson hälsar på sin unga tjejkompis i LA.
Jag tycker om bilden som Krauss bygger upp i inledningen av ”Man utan minne”. Jag tycker om hur Samson måste anstränga sig för att hitta någonting att hänga upp sin tillvaro på. Krauss har ett skönt berättartempo och jag tycker om Samsons universum och jag tycker om Krauss språk. Efter ungefär mitten av boken har jag dock svårt att motivera mig att läsa vidare och ska sanningen fram har jag ännu inte läst de allra sista sidorna. Kanske händer det någonting revolutionerande där, kanske fortsätter boken i samma sega tempo, innan den tillslut bara upphör, jag vet inte. Om du, liksom jag, väntade på en upprepning av succén ”Kärlekens Historia” bör du med andra ord sänka förhoppningarna något och vänta lite till. ”Man utan minne” uppfyller inte mina förväntningar.
Alla
Jag håller på att läsa den här boken just nu. Har visserligen inte läst ”Kärlekens historia”, så jag har inget att jämföra med, men jag måste säga att jag tycker att Krauss språk är väldigt njutbart. Överlag en väldigt behaglig bok.
Va intressant att läsa ditt inlägg, jag har nämligen haft exakt samma problem med den boken! Älskade, verkligen älskade Kärlekens historia så hade väldigt höga förväntningar på Man walk into a room, boken som nu är den enda på åratal som jag inte har läst ut. Det flöt på fram tills mitten, men efter det så gick det inte, har försökt läsa klart den i ett år nu, men gav slutligen upp i förra veckan! Skönt att veta att det inte bara var jag…
jag håller med både johanna och sabs. jag läste den på engelska för nått drygt år sedan och jag kom igenom den, men ärligt talat så behöver ni inte läsa ut den. inget fantastiskt händer, även om jag vill minnas att det kändes skönt att ha läst ut den för den höjde sig nått ynka snäpp i slutet. vilket i sammanhanget dock inte betyder så mycket..
[...] håller med Johanna från Bokhora. Man utan minne börjar bra, men någonstans efter halvvägs tappar den både riktning och driv och [...]
En i stort sett plågsamt lång bok. Den har några få sidor som kan betraktas som, vagt intressanta. Resten är bara en babblande smörja. Man utan minne är en samling sidor av en ordbegåvad författare utan berättartalang. Efter detta slöseri med tid är jag totalt ointresserad av att läsa Kärlekens historia.