Måndagsmöte: Erik Helmerson

Här på bokhora pratar vi ganska ofta om böcker som blir film och ältar den eviga frågan vad som är bäst – boken eller filmen? Jag tänkte vi skulle reda ut det en gång för alla så jag ställde några frågor om just detta till författaren och tillika filmkritikern Erik Helmerson. Erik debuterade förra året med romanen ”Blixthalka” som utspelar sig under en bilsemester på Island, där huvudpersonerna Erik och Lotta får anledning att ifrågasätta och omvärdera sin vänskap.

Foto: Jessica Gow

Hej Erik! Vi på bokhora pratar mycket om böcker som blir film så jag tänkte passa på att fråga dig vad som är bäst – filmen eller boken?
Vad är finast, en tavla eller en staty?

Det är olika konstformer men visst är boken oftast bäst. När man läser gör man filmen i sin egen hjärna och det är svårt för en regissör med alla sina kroppsliga begränsningar att tävla med en läsande hjärna. Sedan finns det ett fåtal historier som passar bättre som film än som bok och ännu färre exempel på hur filmen blivit bättre trots att historien kanske inte varit mer lämplig alls.

Jag är en stor beundrare av John Ajvide Lindqvist, denne fine och mjuke man, men ”Låt den rätte…” tycker jag är bättre som film. När han fick hjälp av filmmänniskor att stryka ner sitt bokmanus till film lyckades de tillsammans, med avundsvärd precision, skära bort exakt det döda kött som fick romanen att väga in på några dussintal sidor för mycket.

Vilken är din egen favoritfilmatisering?
”En förlorad värld”, tv-versionen, och ”No country for old men” är fantastiska filmer byggda på fantastiska böcker. De har slagits i 15 hårda ronder om vilken version som är bäst men det är omöjligt att utse en vinnare.”Gökboet”, ”När lammen tystnar” och ”Clockwork orange” är filmatiseringar som helt dödat hjärnans filmer. Man ser bara McMurphy, Hannibal och Alex som de var på duken.

Och, vafan, ”Apocalypse now” – det är fint när man kan uppdatera gamla böcker till moderna filmer utan att det blir krystat och överpedagogiskt.

Om din egen bok blev film, vilka skådisar skulle du vilja se i  huvudrollerna?
Sven Ahlström borde spela Erik, för vi är ganska lika till utseendet och växte upp bredvid varandra i Bromma. Det första han sa till mig var att han skulle elda upp mitt hus. Vi var fyra år och jag såg ingen anledning att tvivla på att han talade sanning.

Erik i boken har en besvärlig relation till en kvinna som heter Lotta och ser ut som Noomi Rapace, så hon får gärna spela Lotta om hon slappnar av och skrattar ibland. Och Susanne Bier ska regissera. Så mycket vet jag att Susanne Bier ska regissera.

Eller kanske Lisa Siwe, en ömsint och hantverksskicklig regissör som gjorde en fantastisk debut med ”Linas kvällsbok”.

Tänker du i filmscener medan du skriver?
Aldrig. Jag tänker i verklighetsscener och försöker flytta in i mina gestalters huvuden.
För att ta ett exempel ur min nästa bok, hur jag tänkte när jag skrev en av scenerna: ”Nu kommer Peters dotter upp ur simbassängen, hon gråter och är helt söndersliten för att en grupp tonårskillar har tafsat på henne i vattnet. Vad gör Peter då? Han ser killarna, han fattar att de innebär ett reellt hot för honom också, att de kan slå till vid minsta provokation. Det enklaste vore att gå därifrån och försöka få dottern att glömma vad som hänt, men det vore ju ett vidrigt svek mot den han älskar allra mest. Nu står han där vid poolkanten. Det stinker klor. Där är killarna. Där är badvakten. Han måste tänka snabbt. Vad tänker han? Vad gör han?”

Din bok kom för ganska precis ett år sedan – skriver du på något nytt?
Nej…
Jo. Boken däruppe, med Peter och hans dotter, är färdig i ett första utkast, har visats upp för Norstedts och fått ett första gillande. Just nu skriver jag om partier av den. Den handlar om civilkurage, om vad en snäll människa kan göra om hon utsätts för olika former av våld av elaka människor. Vilka möjligheter hon har att svara.

Inom den popkulturella kontexten hade det normala varit att Peter till slut köpt en massiv revolver och skjutit alla som hotade honom och hans familj, men jag tror att det kanske inte alltid går till på det viset i verkligheten. Så vilka andra möjligheter har han?

Boken är en hyllning till medelklassen också. Alla kulturmänniskor dissar medelklassen som om deras liv hängde på det. Jag tycker det är en fin och sympatisk klass, om den bara la lite mindre energi på heminredning.

Och vill du kanske avsluta med att ge bokhoras läsare ett tips på en  bok som de bara MÅSTE läsa?
”Islands klocka” av Halldór Laxness, en sorgligt bortglömd Nobelpristagare. Det är en romantrilogi som sammanfattar ett helt land, som målar upp en bild av Island på samma sätt som ett fåtal andra romaner kan porträttera en människa och få läsaren att börja älska honom eller henne på riktigt. Den är skriven på ett språk som är både gammaldags sirligt och modernt brännande – inte olikt Eyvind Johnson – och den klär de starkaste känslor med ironi men lyckas ändå få dem att pulsera fram i all sin nakenhet.

Man kan läsa andra fina Laxnessböcker också, till exempel ”Fria män” och ”Tidens gång i backstugan”, men ”Islands klocka” är hans vackraste, djupaste, starkaste roman. Det är roligt att själva klockan bara figurerar på de första sidorna men ändå har gett namn åt hela trilogin. Ola Larsmo uttryckte det som att dess klang genljöd genom alla sidor. Det tycker jag är fint skrivet.