Måndagsmöte: Frida Axiö-Gelfgren

Då och då blir det ju omslagsdiskussioner här och därför vore det intressant att måndagsmöta en formgivare tänkte jag, och mejlade Frida Axiö-Gelfgren. Hon arbetar med formgivning av böcker, marknadsmaterial och tidningar. Att jag valde henne beror på att hon gjort omslaget till min senaste bok, och jag tycker verkligen det är superfint och att det passar boken och målgruppen så himla bra.

Hej Frida, vad läser du just nu?

”Marie Antoinette: The Journey” av Antonia Fraser samt manus till Mikael Niemis nästa bok (ett omslagsuppdrag som är ­ jättekul!).

Är det någon skillnad på när du läser som illustratör och som privatperson?

När jag läser som formgivare är jag mycket uppmärksam på detaljer ­ till exempel en persons ögon- och hårfärg. Även miljöer, stämning med mera som jag kan försöka återge på omslaget, för att ge en eventuellt läsare en inblick i vad boken har att erbjuda. När jag läser som privatperson gör jag det mer avslappnat, utan att leta information medvetet.

Berätta lite om hur ett illustratörsjobb går till. Läser du hela boken? Brukar du ha några förhållningsorder från förlaget? Hur tänker du kring genrer och typiska omslag? Måste deckare vara svarta, tex. Vad är bra att plocka upp på ett omslag? Vad får författaren bestämma?

Ibland läser jag hela boken, tyvärr hinns det inte alltid med.
Det är sällan jag får förhållningsorder, jag brukar få jobba mycket efter eget huvud men det händer att förläggaren har en idé han/hon vill att jag jobbar ut. Jag tänker inte så mycket genre, utan försöker mer återge känslan i en bok ­ då hamnar man ofta ändå i ett genreuttryck! En deckare ska ju vara spännande och då ska den också se spännande ut. Ett exempel där förläggaren och jag sökte ett lite annorlunda uttryck var i Anna Bovallers bok ”Svinajakten”, som är en kriminalroman. Vi ville inte göra den alltför deckaraktig, men den skulle fortfarande se spännande ut.
Jag brukar försöka hitta en situation eller miljö som går att återfinna i boken, så att läsaren ska få det de förväntade sig när de första gången tog upp boken. Det jag mest jobbar efter är att återge känslan av boken, den känsla man som läsare ofta letar efter att få. Mitt jobb är ju att på ett ögonblick förmedla vad boken kan erbjuda.
Jag har sällan någon direktkontakt med författaren, så jag vet faktiskt inte hur mycket författaren får bestämma! När det är svenska författare vet jag att förlaget stämmer av och då brukar jag få feedback den vägen.

Vilka böcker har du gillat att läsa och illustrera?

Jag gillar att läsa något som jag själv inte hade sökt mig till men som jag upptäcker ger mig något. De roligaste uppdragen är när det är första gången boken ges ut, så att omslagsarbetet verkligen är ett vitt papper. Exempel på det är Marika Kings ”Supernova” och din bok ”Tänk om det där är jag”. Margaret Atwoods ”Oryx & Crake” var en mycket intressant bok att läsa och ett roligt omslag att försöka hitta rätt känsla till.

Marika Kings ”Supernova” har också varit kul att jobba med, då det är en lite annorlunda berättelse som förlaget ville framhäva på omslaget på olika sätt. Sen var till exempel ”Häxskolan” och ”E=mc2″ roliga att arbeta med för att jag där fick tillfälle att ta ut svängarna i ornamentering och illustration. Alltså jag kan fortsätta nämna varje omslag jag gjort, för alla har enskilt varit roliga uppdrag!

Finns det någon bok som du själv älskar och gärna skulle göra ett nytt omslag till? Varför gillar du den, och hur skulle  omslaget kunna se ut?

Jag älskar allt jag läst av Paul Auster, han har ett underbart sätt att väva fram en historia och ett språk som ingen annan. Känslan i hans böcker är mycket speciell och det skulle verkligen vara jättekul ­ och en utmaning att  göra omslag till hans böcker. Det har redan gjorts många fina som är i linje med vad jag skulle välja som uttryck om jag fick ett av hans manus på mitt bord ­ ett grafiskt uttryck och med mycket, som sagt, känsla.

Vilken borde höstens bokhit bli tycker du, och varför? (Behöver inte alls vara nyutkommen.)

Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Jag har läst den flera gånger och älskar den! Det är en berättelse som visar människor som vi är ­ mångsidiga med både svagheter och styrkor. Jag tycker mycket om den mustiga berättelsen som verkligen blir till en saga ­ en annan tid där gränsen mellan sägen och sanning blir flytande. Jag tycker också att moralen i den är ganska underhållande ­ att antingen arbetar du och gör rätt för dig, eller så har du rackarns kul och svirar runt som en förtappad själ. Jag för min del skulle hellre vara kavaljer än Majorska… Det är också en riktigt vacker hyllning till den bitterljuva kärleken: ”O, kärlek, du är den förvisso evige!” som Selma skriver som sista rad i kapitlet ”Amor vincit omnia” (”Kärleken övervinner allt”).