Måndagsmöte: Isabella Varricchio

När jag mejlade om det här måndagsmötet var jag ovanligt ursäktande. Jag läste ju Isabella Varricchios debut ”Pioner” tidigare i vintras, och skrev en recension på den. Inte så positiv. Men diskussionen som följde var intressant, tyckte jag, och därför ville jag intervjua henne. Som tur var så tackade hon ja.

Hej Isabella. Vad läser du just nu?

Jag läste en roman som jag hittade på bokrean, ”Vilda svanar” av Jung Chang. Den är självbiografisk och handlar om författarens mormors, mors och egna uppväxt i Kina. Tre generationer kvinnor alltså. Tyvärr fick jag lämna kvar den i Ljungby där jag köpte den, resväskan var redan proppad med andra böcker. Nästa gång jag kommer till mamma får jag läsa ut den. På resan hem till Stockholm började på en roman av Yasunari Kawabata; ”Huset med de sovande skönheterna”. Kawabata är en stor favorit annars men denna gillade jag inte, så den får returneras till bibblan outläst.

Varför läser du, vad ger det dig?

Jag måste läsa för att kunna skriva. Att läsa är den bästa mest oumbärliga skolan. Det ger en allt; erfarenhet, förståelse, nya tankar, känslointryck, språk…

Vilka böcker har betytt mycket för dig?

En av mina absolut starkaste läsupplevelser är ”Vågorna” av Virginia Woolf. Jag vågar nästan inte ge mig in på att försöka förklara varför, den är bara så fascinerande, vacker, sorglig. Den består av dialog och inklippta poetiska stycken och är väldigt speciellt skriven. Att det finns människor som skriver så gör mig lycklig.

Annars har poesin betytt mycket för mig även om jag kanske inte riktigt förstått det själv. Det poetiska språket som finns hos exempelvis Sapfo, Vladimir Majakovskij, Aase Berg och Ann Jäderlund har säkert präglat mig.

Har du några författaridoler som du skulle vilja vara lika bra som?

I denna fråga återkommer jag alltid till Elfriede Jelinek. Hennes språk är vindlande, djärvt, starkt, stundtals brutalt. Hon skriver alltid med stort mått sarkasm något jag inte alltid gillar, men i förening med hennes stil blir det fantastiskt.

Jag beundrar också den japanska berättarkonsten som kanske kan betraktas som Jelineks antites. Ofta otroligt vackra och sublima skildringar, där naturen får avspegla människans inre tillstånd.

Finns det några skämsböcker i din bokhylla, alltså såna som man kanske inte ”borde” gilla, men man kan ändå inte låta bli.

Nej. Jag har läst några deckare och några chick litts (klassiska skämsböcker tänker jag) men jag tycker verkligen inte att de är bra. Det står några i bokhyllan men mest för att det känns fel att slänga böcker och då jag inte tycker att andra ska läsa dem så jag vill inte ge bort dem heller. Skämsböcker tycker jag oftast brukar vara sexistiska, dåligt genomtänkta och kasst skrivna och sånt får mig att sluta läsa direkt. När jag var yngre var väl mina skämsböcker i bokhyllan ”Tvillingarna på Sweet Valley High”, det var helt värdelösa men ändå beroendeframkallande. Jag minns att mamma varje lördag köpte två stycken till mig. På söndagskvällen var de utlästa.

Vilken var den senaste boken du läste som var så bra att du ville tipsa alla om den?

Jag läste mycket Yukio Mishima för ett tag sedan och allt var väldigt bra, men jag kan särskilt rekommendera ”Demaskering” som är självbiografisk och berättar om författarens svåra situation som ung homosexuell i Japan på 30-40 talet. En annan bok av honom ”Den gyllene paviljongens tempel” är också fantastisk. Den handlar bland annat om konsten som ett mänskligt förhållningssätt till världen.

Sist men inte minst, med tanke på din debut och recensioner, (tex den jag skrev) hur kändes det att läsa om din bok i alla tidningar? Har du läst för det första? En del väljer ju att att inte göra det.

Jag har läst. Eftersom det har gått så bra, egentligen var det väl bara ni som sågade mig, så har det inte varit några problem. Och kanske just därför, att jag inte känt mig direkt misstolkad eller påhoppad och därför inte behövt försvara något har jag kunnat distansera mig ganska bra från boken och hela grejen runt omkring. Men självklart är jag himla glad över alla läsningar och intervjuer, att få bli uppmärksammad så som debutant känns hedrande.