Bokhora.se

03/02 2009
11:42

Mitt första andra introduktionsförsök till vad många anser vara Stephen Kings magnum opus går lite sådär, måste jag säga. Med risk för att svära i Kingkyrkan: är det bara jag, eller är ”The Gunslinger” lite.. tråkig? Eller ganska mycket tråkig, rättare sagt. Snudd på snarkvarning redan i det inledande kapitlet, om vi ska bli brutalt ärliga. Och varför inte, när Stephen och jag haft en så fin och långvarig relation fram tills nu? Det är min starka övertygelse att alla långvariga förhållanden bör bygga på ärlighet, så här kommer det: jag tycker instinktivt jätteilla om ”The Gunslinger”! Språket är taffligt, intrigen känns liksom trubbigt testosteronmacho på helt fel sätt och jag känner inte alls igen min darling Stephens sätt att uttrycka sig. Torrt, humorlöst, helt utan den spänst och larger-than-life-berättarglädje jag associerar med senare verk. Roland ska vi bara inte prata om. Jag antar att stereotypiseringen är ett medvetet grepp av King, en blinkning till gamla spaghettiwesterns och svunna tiders machohjältar, men ställd bredvid senare Kinggestalter som barnen i The Loser Club, Mike Noonan i ”Bag of Bones” och den lilla flickan i ”The Girl Who Loved Tom Gordon” känns Roland oerhört distanserad och diffus, i alla fall precis så här i början av den episka vandring som – om inte Kingen rycker upp sig avsevärt – riskerar att bli en låååång och tradig resa. Rena rama Golgatavandringen.

King adresserar själv några av problemen med den inledande boken i Dark Tower-serien i det förord som föregår den något (men uppenbarligen inte tillräckligt) reviderade utgåvan jag läser just nu. Bland förseelserna nämner han en överväldigande adverbsjuka – detta från mannen som trettio år senare skulle komma att ondgöra sig över adverbstinna meningar i utmärkta skrivarmanualen ”On Writing”! – och kanske är det just de språkliga aspekterna som får läsningen att haka upp sig. Kanske spelar det faktum att jag aldrig varit någon särskilt entusiastisk fantasyläsare och – Tolkienfans kan sluta läsa nu, av ren självbevarelsedrift! – somnade av ”Sagan om ringen” också in, vad vet jag. Men, jag vägrar att ge upp, för jag har hört från pålitliga källor att allt det jag hoppades finna i Dark Towerserien – epik, spänning, metainslag, kanske rentav själva huvudnyckeln till hela Kings författarskap – dyker upp på allvar i bok tre. Ska jag traggla mig igenom ”The Gunslinger”, arkivera läsupplevelsen i kategorin ”ungdomsförseelser” (han var trots allt bara barnet när han började skriva den) och knata vidare in i öknen? Alternativt (”sade hon hoppfullt”) se fram emot en radikal förbättring redan under Rolands första äventyr? King har ju trots allt varit inne i texten och pillat för att få nya läsare att känna sig mer hemmastadda i serien, och då jag befinner mig precis i början av boken tänker jag att det fortfarande finns utrymme för förbättring.

Överlevnadstips mottages tacksamt, för precis som Fox Mulder vill jag ju så innerligt gärna tro. Och jag har alltså försökt tidigare, med samma usla resultat, men hoppades att den omarbetade versionen skulle vara mer i min smak. Ni som håller Dark Tower-sagan som det bästa King skrivit, var ni fast från första sidan eller tog det ett tag, kanske rentav en bok eller två, för er att inse tjusningen? Med andra ord: är det ”The Gunslinger” eller mig det är fel på?

26 kommentarer

26 kommentarer till ”Mannen i svart flydde genom öknen… och Helena följde INTE efter!”

  1. Jag läste Dark Tower-serien när jag var 17 år – och älskade den. Men det kanske är det som är problemet, men kanske måste vara tonåring för att uppskatta den. På den tiden irriterade inte jag mig lika mycket över ett dåligt språk och machoideal, numera är jag mycket mer lättstörd.

  2. läs ”Höstgärning” (en av berättelserna i boken ”Vinterverk”) av Stephen King istället. det bästa han har gjort!

  3. Det som jag tycker är sämst med del ett är att den känns så distanserad. Vem är mannen i svart? Varför förföljer Roland honom? Vad är det svarta tornet (jag läser alltså på engelska, om min egenpåhittade översättning är konstig!)? Men, jag som härdade ut :-), och nu läst ut även andra delen måste – återigen – säga: håll ut, redan i bok två är närvaron betydligt mera påtagligt. Plötsligt lyser solen så att det bränns – så som vi är vana vid. Men jag hoppas att serien blir bättre och bättre, också tvåan lider av en del barnsjukdomar. (Det strösslas med … – och det gör väl inte King alltid?)

    Åh, och hittills lyser alver och enter och andra fantasyindivider med sin frånvaro.

  4. En sak till: jag tror att man kanske inte ska läsa den som en kingbok per se. Alltså, detta är något annat. Tänk att han hade skrivit under (ännu en) pseudonym!

  5. Evita: Jag kanske också skulle ha passat på i tonåren, med andra ord. :)

    Lina: Visst är den fantastisk, både i novellform och som film! Jag har läst allt som King skrivit, utom just Dark Tower-serien som är något av ett vitt ark för mig.

    Jessica: Exakt, distanseringen är sjukt jobbig. Men som sagt, jag är beredd att tillskriva det, plus det torra språket, Kings unga ålder, för de allra tidigaste böckerna var – handen på hjärtat – inga stilistiska mästerverk, direkt. Jag menar, jag älskar HISTORIEN i Carrie, men språkbehandlingen är inget som får mig att sjunga.

  6. Den funkar faktiskt bäst uppläst som ljudbok. Torsten Wahlund har precis den där rätta tonen.

  7. Oj, vad jag håller med!
    Det värsta är att jag köpte alla tre, och nu står tvåan och trean och stirrar anklagande på mig från sänghyllan.
    Och – e-hum – anledningen till att jag köpte dem var att en viss bokhora skrev så entusiastiskt och medryckande om min gamla älskling som jag tappat bort i många år. Men sen fann jag den gamla magin i Lisey’s story, Drömfångare och Benrangel, så på det stora hela var det en välgärning. :-)

  8. Jag tror Kings problem här var att han ville så gärna, men faktiskt inte behärskade genren tillräckligt väl för att inte snubbla in i alla dess fällor. Han vet helt enkelt inte vad han håller på med här och försöker reparera det med revideringar från erfarenhetens verktyg, men trasigt är det och blir bara ett mer sammansatt lapptäcke men likväl ett lapptäcke.

    Jämfört med modern fantasy och deras titaner, så är the Dark Tower helt enkelt ett hafsigt, rörigt och nedlusat verk och det är inte värt din tid. Det är inte bra King och det är heller inte bra fantasy för han vet helt enkelt inte vad han håller på med. Som du själv sa: Det är ljusår från the Girl Who Loved Tom Gordon, i alla avseenden tänkbara.

  9. Håll ut Helena, det blir bättre! Men som någon annan skrev, det skiljer sig från det mesta King har skrivit. De bästa i DT-serien är de han skrev på senare tid, alltså del 5-7, fast jag tyckte att det redan i del två blir bättre när några av de andra viktiga karaktärerna dyker upp. Jag ser fram emot att läsa om serien igen om sisådär tio år eller så.

  10. Faktum är att frånochmed bok två så går det bara uppåt, speciellt om man är inläst på hans tidigare verk. Metainslag och en underbar röra av allt möjligt. Och mannen i svart, har vi inte läst om honom i en annan lång bok utav King? Frågorna hopar sig, och svaret finns…. Vid det svarta tornet. ;)

  11. Ulf Johansson

    Min bokkonsumtion: omåttlig. Men Stehpen King har jag nästan inte läst alls. Vilken eller vilka böcker av honom vill du rekommendera till min 18-åriga son?

    Ulf Johansson, copywriter

  12. Jag tror att jag kan peppa upp dig lite :)

    Har precis börjat läsa ”Happy Baby” av Stephen Elliott och jag får otroliga Janet Fitch-vibbar av hans språk och uttryck!! Är så exalterad att jag inte kan bestämma mig för om jag ska sluka de ynka 190 sidorna nu på en gång eller suga på en bit i taget. Det handlar om Theo som har smärtsamma minnen från sin uppväxt i Chicagos fosterhemssystem (Vit Oleander-vibb).

    Om den är så bra som den verkar så ska jag kasta mig över hans tre tidigare romaner (hoppas, hoppas).

  13. Jag tycker att Dark Tower-serien är helt fantastisk. Första boken är ett bottennapp, det går inte att komma ifrån, men det blir, som tidigare nämnt, bara bättre och bättre. Det gäller bara att hålla ut, för det är verkligen värt det! Åh, jag börjar bli riktigt sugen på en omläsning av serien nu…

  14. Gav upp efter några kapitel i ettan. Omöjlig att läsa.

  15. Skönt att höra att det inte bara är jag som finner The Gunslinger mer eller mindre oläsbar – och skönt att det blir bättre, eftersom jag redan köpt tvåan och trean också… Jag tror det får bli ”håll ut”-principen, så att jag snart kan säga att jag läst allt av Stephen King.

    Ulf: Jag skulle sätta ”It” i händerna på honom. Fortfarande en av de häftigaste, mest intensiva läsupplevelser jag haft om vi snackar ren och skär läskoma. Novellsamlingen ”Different Seasons” (”Vinterverk”/”Sommardåd” på svenska) som Lisa talar om här i kommentarerna är också en fantastisk introduktion, fast där är skräckelementen väldigt nertonade, nästan helt borta.

    Helena B: Åh! Låter helt oemotståndligt. Efter alla tegelstenar har jag längtat efter något litet men fullkomligt, och Fitch-vibbar tackar man ju inte nej till. Jag ser en Adlibrisbeställning i min omedelbara framtid….

  16. Hela boken finns som pdf på hans webbsida fick jag se:
    http://www.stephenelliott.com/happybaby.pdf
    Och det är tydligen han som driver therumpus.net!

  17. Hälften/hälften, skulle jag säga. Men hang in there – det är lite traggligt i början, men sedan… Det är den bästa serie jag läst, alla kategorier. Det tar inte många sidor in i andra boken innan tristessen i den första är glömd, och i slutet var jag oundvikligt fast.

  18. Helena B: Nu blev jag nästan ännu gladare! Gick in på sidan och skrev ut hela boken på en gång. Egentligen föredrar jag ju traditionella, tryckta böcker hundra gånger om men av ekonomiska skäl testkör jag Stephen Elliott i PDF-format.

  19. jag har inte läst så många böcker av king men, tower serien har jag nyligen läst och den är underbar! Den är lite speciell och man måste vänja sig lite, om du tycker den är svår i början så lovar jag att den bara blir bättre och bättre. serien är underbar!

  20. John-Henri Holmberg

    Intressant. Och jag ser fram mot att få läsa vad du tyckte om helheten, om du orkar med så länge.

    Själv har jag faktiskt orkat översätta till punkt i sista boken nu, insänd till förlaget på nyårsafton, ömsom gnisslande tänder, ömsom uppslukad. Vid det här laget har jag levt rätt intensivt med Stephen King i snart femton år och – om jag räknar rätt – sexton romaner och en novellsamling. Han är en hänförande och djupt frustrerande författare att översätta. Hänförande därför att han som bäst är en förunderligt skicklig stilist och därför att han, som åtminstone jag upplever det, faktiskt äger en sällsynt klar blick för människors sätt att vara. Frustrerande därför att det märks så väl när han ”går på tomgång”, skriver på i väntan på inspiration eller på att få klart för sig vad som egentligen bör hända i berättelsen.
    ”Det mörka tornet” är, som flera har sagt, rejält annorlunda än någonting annat jag läst eller översatt av honom. Men så har han uppenbarligen också levt med den historien i nästan fyrtio år. Den första volymen är väldigt uppenbart ett ungdomsverk och har inte mycket likheter med vad han skrivit senare. Den kändes egendomlig att översätta eftersom språket i den inte alls var Kings, så som jag lärt mig hans sätt att uttrycka sig i senare böcker. Den andra och tredje delen närmar sig gradvis. De fyra sista böckerna är skrivna av dagens King, men har över- och undertoner som inte är vanliga hos honom. Läser man ”Det mörka tornet” som fantasy i normal bemärkelse misstänker jag att man blir grovt besviken, för det är inte det King har skrivit. Nu har den sjunde boken inte utkommit på svenska ännu (enligt förlaget ska den komma i början av hösten), så jag ska inte säga för mycket. Men jag tror att man gör klokt i att läsa romanerna som kanske i första hand en bildningsroman, i andra en om man så vill metalitterär spekulation i skapandets innebörd och betydelse.
    Själv tycker jag nog fortfarande att ”Hjärtan i Atlantis” är den bästa fristående roman av King jag arbetat med, men ”Det mörka tornet” var under alla omständigheter fascinerande och utmanande att försöka överföra till svenska. Hur bra jag har lyckats får andra avgöra. Men jag betraktar honom i varje fall fortfarande avgjort som en mycket betydande berättare, rimligtvis en av vår tids stora.
    Och grattis till priset, förresten!

  21. John-Henri, tack för ett mycket intressant inlägg i diskussionen! Jag håller helt med om Kings betydelse.

  22. Såg det här precis: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3484&a=881268

    Ni som gillar både Meyer och King, bryr ni er om det där? (Förstår att ni inte gillar exakt vad någon annan säger åt er, men det är ändå en intressant frågeställning hur mycket en författares person vid sidan av sina böcker påverkar våra omdömen om dem)

  23. Jag tycker att serien blir bättre och bättre för varje del. Efter del tre var jag fast och kunde inte sluta läsa. Det är inte heller helt fel att John-Henri Holmbergs översättning känns klockren. Så håll ut Helena, det hade varit spännande att se om även du tycker att serien blir bättre efterhand.

  24. Jag läste de fyra första delarna i Det Mörka Tornet-serien. Men i och med den femte boken, ”Vargarna i Calla”, tröttnade jag. Blev lite LOST-känsla över det hela – en mängd frågor, aldrig några svar, man kommer aldrig någon vart osv. Tappade intresset.
    Det var synd för jag tyckte att främst första boken och fjärde ”Magiker och Glas” var magnifika på många sätt och vis.

  25. De ska tydligen göra tre filmer och två tv-säsonger av The Dark Tower. Galet ambitiöst. Ron Howard ska regissera första filmen och första tv-säsongen.

    http://www.deadline.com/2010/09/universal-lands-stephen-kings-the-dark-tower-and-plans-unprecedented-featurenetwork-tv-adaptation/

    • Intressant! Har tidigare hört att J J Abrams (Lost) var intresserad av att filma, men det här kan ju bli bra. Eller mindre bra. Kanske en ingång för mig som fortfarande inte mäktat förbi The Gunslinger…?

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida