”Människor helt utan betydelse” – Johan Kling

”Människor helt utan betydelse” av Johan Kling handlar om en kille, Magnus, strax över eller kring trettio, och en dag i hans liv. Det är högsommar i Stockholm, 1998. Han väntar på att hans tjej som varit borta en vecka ska ringa, och han går runt för att träffa folk han jobbar med (något diffust frilans inom teve) och hoppas att de ska kunna ge honom mer jobb. Han är ganska misslyckad. Dåligt med pengar, dåligt med jobb och framtidsutsikter, han tror det är dåligt med tjejen. Vi möter inte direkt en hjälte med medvind i ryggen.
Det som förstärker det här ännu mer är att han är så osäker, negativ och passiv i allt. Det känns som att han övertolkar allt till sin nackdel, och att han håller sig tillbaka så ofta bara för att han tar för givet att han är dålig. Han är misslyckad just nu, ja, men kanske inte så misslyckad som han tror – det är mitt intryck.

Jag är ett stort fan av ”Doktor Glas” och jag tänkte lite på den när jag läste Johan Klings roman första gången. Det är väl dels för att det är Stockholm och sommar, och så väldigt mycket Stockholm och sommar. Ni vet, het luft som dallrar över folktomma Surbrunnsgatan. Alla har lämnat stan för att åka ut till havet eller landet. Huvudpersonen är ensam kvar.
Även hans ständiga analyserande av sig själv i förhållande till andra. Att alltid titta tillbaka och jämföra med tidigare situationer, att värdera och rangordna sig själv hela tiden. Inte minst fixeringen vid Josefin, hans tjej, och hur mycket han älskar henne, och hur han föreställer sig hennes numera konstant besvikna ögon på honom. Allt det känns så Hjalmar Söderberg för mig.

Jag, Jess och JoÖ pratade om den här boken på kollot eftersom vi läst den alla tre. De två var irriterade på killen, men jag insåg att jag nog gillar honom? Egentligen har jag svårt för mähän, för man måste säga att Magnus är ett mähä, men… det är allt det där i mellanrummen som gör att jag ändå inte blir irriterad. Små pusselbitar man får om hans barndom, eller tillbakablickar eller små gester och hur han tar dem. Hans uppmaningar till sig själv ”jag är för känslig”, eller ”det där har ingen betydelse”. Han försöker ju? Jag borde väl få blodtryck men istället blir jag medkännande. Han är på sätt och vis rörande. Precis som med ”Doktor Glas” så vill jag mest ruska om honom. Han borde fatta att han kunde ta sig samman, att det inte är så illa som han tror, att han skulle försöka vara lite mer framåt. Bara lite. Han skulle kunna tjäna mycket på det.

Om man har sett ”Darling”, Johan Klings film, och gillade den tror jag man gillar ”Människor helt utan betydelse” också. Det är distanserat och ganska ytligt, men sen finns alla de här mellanrummen där man kan fylla i, kanske sig själv. Jag gillar den stilen. Den var snabbläst (en lång lunch tog det för mig), men den har stannat kvar efteråt. Ett ögonblick jag minns länge, ungefär.
Stort plus också för dialogen (min ständiga grej) med alla upprepningar. Fint, fint!

Läs Måndag hela veckan-mötet med Johan Kling där han bla fick en fråga om ”Doktor Glas”.