”Maskarna på Carmine Street” – Håkan Nesser
”Maskarna på Carmine Street” är en fristående Håkan Nesser, dvs ingen fortsättning på Barbarotti-serien. Romanen handlar om Erik Steinbeck och hans fru Winnie som har flyttat till New York från Maardam för att försöka börja om. Med sig i bagaget har de en tragedi – deras fyraåriga dotter Sarah rövades bort av en okänd man för sjutton månader sedan. Inga spår efter henne sen den dagen trots idogt polisarbete. Under den här tiden har makarna blivit som främlingar för varandra; kan inte prata, kan inte riktigt dela sorgen. De lever i samma hus, men de är inte tillsammans. Tanken är väl hos båda att NY och allt vad det innebär ska kunna göra något åt det.
Erik är författare, han hittar ett litet bibliotek där han sätter sig och börjar på en ny bok, och Winnie är bildkonstnär.
Jag gillar alltid Håkan Nesser, men de senaste åren har jag blivit mest förtjust i första Barbarotti-delen. Den kändes skrivglad och spänstig, en nystart efter van Veeteren. I Barbarotti-tvåan hade han skrivit in sig mer i karaktären och då kom det där tungsinta, lite blöt filt-aktiga, ”det var som det var”. Tungt, lakoniskt och rätt uppgivet. Jag tycker han slår över för mycket i det ibland. Med ”Maskarna på…” så är det en slags nystart igen, och hej vad det går. Det är ju ingen tjo och tjim-bok, förlorat barn och äktenskap i kris, men det är en väldigt bra berättad berättelse. Alla hans tungsinta manér är helt under kontroll, så det är bara att slå upp pärmarna och njuta av en författare som vet precis hur man gör.
Jag gillar att det är mest fokus på relationer – äntligen! Och att det är en New York-förälskelse. Det märks verkligen att han gillat sin tid där, och precis var han bott och rört sig. (Runt Greenwich village.) Och att det blir en så bra avvägning av alla delar – äktenskapet, romanskrivandet, det försvunna barnet, sorgeprocessen, letandet. För mig är Nesser en författare jag alltid läser med stor behållning. Jag går inte tillbaka till hans böcker och läser om, eller använder dem som ”livsmanualer” (tänk tex Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” om man ska nämna sorgearbete), men jag uppskattar hans kombination av underhållning och djup väldigt mycket. Och som han kan berätta! My, my…. * Jag läste i en intervju att han bara skulle skriva några böcker till innan pensionering. Hoppas ”några” är ganska många ändå. Minst, ja, fem, iallafall?
* Eller ”jösses” om jag inte ska använda en slapp anglicism.
Alla
En bok jag ser fram mot att läsa och det känns nästan lite skönt att slippa Barbarotti, som jag haft lite svårt att helhjärtat ta till mitt hjärta, även om det gått bättre och bättre för varje ny bok som kommit.
Kanske något för mig då som slutade läsa Nesser för ett antal böcker sedan. Han tycktes mig då FÖR medveten om hur man ”ska” skriva för att lyckas. Tycker inte om när jag kan skönja en mall/rutin/ett maner i det jag läser, även om det sas är välskrivet. Jag vill läsa en berättelse som fängslar, inte konstruktionen av en berättelse. (Säger mig att det är därför jag har så svårt för att läsa Björn Ranelid…)
Jag är ett stort fan av Nesser, även om jag funnit honom helhjärtat mest på senare tid. Har inte läst alla van Vetereen-böcker. Längtar verkligen till Maskarna… kommer på pocket. Näst på tur står Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö+ Vitboken Sanningen i fallet Bertil Albertsson.
Får man aldrig fuska och låna inbundna böcker på biblo om man är en Paperback Lover alltså? Pocketen av den här ligger ju rätt långt i framtiden menar jag…
Mycket sent svar. Jo, man får fuska, men jag vill inte. Jag lider inte brist på läsning direkt och man får bra framförhålling på köpet när man väntar in pocketen. Just den här kommer i slutet av sommaren och helt plöstligt har ett år gått :-)
Hm…. Finns det nån sanning där i Vitboken?!
Jag känner mig verkligen sugen på att läsa just den här boken, och jag har inte varit sugen på Nesser på många år. Hoppas jag inte blir besviken.
Har läst några recensioner och tycker att det låter som en bra bok, läste inte Nesser på flera år, men när jag fick ”Människa utan hund” för ett tag sedan läste jag den med glädje.
Romanen har varit läsning hela sommaren i Svenska Dagbladet.
Avslutades i går.
Den var – tyckte jag mig förstå av kommentarerna – inte uppskattad av de flesta SvD-läsarna.
Vad nu det signalerar om romanens kvalitet?
Håkan Nesser är min favorit.
Men hans bok Koreografen skrämmer mig lite. Han sa om den: ”Läs om den och till sist förstår du den.” När det då skrivs om den nya boken, som jag beställt som CD, ”med tydliga ekon från debut- och kärleksromanen Koreografen” blir jag rädd! Flyger fortfarande tanter ut genom små fönster i denna nya boken?!
Samtidigt ska det bli såå spännande att höra honom läsa den!
Med sin lätt, mycket lätt distanserade stil har Nesser bjudit på ytterligare en härlig litterär upplevelse. Bygger bra mystik gör han och beskriver New York så man bara längtar dit. Och nog har han läst sin Julio Cortázar alltid. Men oj, så bråttom han fick med slutet. Lite rumphugget, lite ofullständigt blev det. Bråttom in med manuset till förlaget?
[...] även: Calliope som gillar sådär, Johanna L på Bokhora gillart, Tags: Nesser [...]
Jag är inget fan alls av Nesser. Det var många år sedan jag försökte mig på att läsa en av hans böcker. Men nu känns det som om Nesser förnyat sig/gått vidare – stämmer det? Jag är i alla fall nyfiken på den här senaste boken.
Nu blev det typ snurrigt med tiden… bara en månad försenad med min kommentar! ;-)
[...] http://www.bokhora.se/blog/recension/2009/08/maskarna-pa-carmine-street-hakan-nesser/ [...]
Lyssnar just nu på maskarna på carmine street. Nessers inläsningar är helt underbara. Han är bäst helt enkelt!
[...] Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser ( en ljudpocket) [...]
[...] som har skrivit om boken: DN SvD Bokhora Boktoka Sladdertackan Marknadsbacken Nissescherman Mettes [...]
Nyss hemkommen från New York dit jag hade ”Maskarna på Carmine Street” med mig som läslektyr så undrar jag bara vad fasen författaren menar med att det nästan inte finns några hemlösa i staden. På någon sida står det ”få kvarvarande hemlösa”, och på ett annat, då berättarjaget går en promenad, ser han inte några hemlösa. Nähä? Tvärtom så ser man ju varje dag ett antal smutsiga, apatiska människor med skylten ”homeless”; såg även en ung tjej i trasor gå och leta i papperskorgar efter burkar att panta, och en gammal skäggig man invirad i ett antal trasiga filtar som helt klart tillhörde kategorin uteliggare.
Ja ja, det är litteratur. Men när gatunamn, parker och namn på restauranger stämmer – varför då denna uppenbara desinformation? Vad tillför det litterärt att ringakta de människor som helt uppenbart har det förfärligt i den där staden?