”Mitt nya jag” – Sophie Kinsella

Jag sa till Johanna L: ”Jag tänkte skriva något om ”Mitt nya jag” – Sophie Kinsellas nya. Den har ju intrig som gjord för film”. ”Duh?” sa Johanna, som har läst den på engelska. Så är det tydligen rätt ofta i chick lit. Jag kan ändå inte hjälpa det, att jag castar Hollywoodeliten samtidigt som jag läser berättelsen om Lexi och hennes minnesförlust.

För er som inte hunnit läsa Johannas text om boken: Lexi har varit med om en bilolycka. När hon vaknar är hon helt inställd på att det är 2004 och att hon precis har varit ute på en blöt utekväll med sina väninnor. Det är det inte. Det är 2007: Lexi är smal, snygg och framgångsrik. Hon har en snygg man, vältränade vader och äter inga kolhydrater (inga fler rostade mackor till frukost). Allting verkar så bra på ytan; men Lexis vänner pratar inte med henne, hon känner ingenting för sin man och hennes bästa väninna är typ blåst (vilket är ett problem faktiskt).

Lexi är inget mähä, hon är mest bara superförvirrad. Men sådant kan också vara irriterande. ”Eh… jag var ful och framgångslös och sedan hamnade jag i koma och vaknade upp i en drömtillvaro – hur kunde det här hända mig?”. Hela tiden. Jag är inte jätteroad. För det är väl klart att Lexi måste göra lite ”åh nej, hur ska hon klara sig ur det här nu då?”-misstag och det är väl klart att vi måste få lära oss en läxa (lyckan sitter inte i utseendet/framgången/partnern), tillslut känns det bara som att jag inte bryr mig. För Lexis lyckofaktor nummer ett är att hon kan käka rostat bröd till frukost och det är faktiskt inte min prioritet och jag tycker att det är så skumt att tre år kan försvinna ur ens liv sådär. Är det överhuvudtaget möjligt, hörni? Att just åren mellan 25 och 28 bara försvinner? Så har jag aldrig sett minnesförlust gestaltas på film och det är ju visserligen min enda erfarenhet av minnesförlust, så jag ska inte uttala mig för mycket här, men man har ju sett rätt så mycket minnesförluster på film och tv…

Så kort sagt: det här med chick lit var en tillfällig liten utflykt. Jag står inte ut med filmförloppet, Bridget Jones-tokiga huvudpersoner och förutsägbarheten. Lexi är en irriterande huvudperson i all sin vänlighet, resten är rättså schabloniserade (häpnadsväckande snygga killar är alltid tråkiga, killar med en rå snygghet däremot är av den rätta kalibern). Sen tycker jag inte att språket är så förfärligt, som många hävdar att språket i chick lits är. Jag tycker att ett språk som jag inte fäster så mycket uppmärksamhet på, som berättar historien punkt är alldeles lagom. ”Mitt nya jag” är en underhållningsroman, som ett alternativt tidsfördriv mot vardagens planlösa teve-zappande eller som en fortsättning när veckotidningarna med glansigt omslag är färdiglästa en regnig sjuktisdag i en mjuklegad* säng.

* = en säng som man har legat så länge i att den har blivit alldeles mjuk – inga stärkta lakan där inte!