”Never let me go” – Kazuo Ishiguro « Bokhora

Bokhora.se

22/05 2009
20:59

Jag är i skogen. I en röd stuga med vita knutar, ni vet.

Jag hade med mig två böcker hit och jag trodde nog att det skulle räcka, men jag har redan läst ut ”Never let me go”, så nu är jag lite osäker på hur mycket jag får läsa i den andra boken (”Bönbok för en vän”) innan söndagens tågresa.

”Never let me go” tipsades jag om efter att jag läst ut ”Enhet”. De handlar om nästan samma sak, människor som organbanker. I ”Enhet” handlade det om kvinnor över 50 som spelat ut sin betydelse i samhället. I ”Never let me go” tar man det ett steg längre och föder upp kloner för donation när klonerna blivit vuxna.

Ett par förbehåll: 1. En bok på svenska med engelsk titel? Ja, jag vet att titeln är en låttitel som har viss betydelse i boken, men ändå. Jag tycker att det är lite lökigt. 2. Författaren Kazuo Ishiguro har även skrivit ”Återstoden av dagen” som blev film med Anthony Hopkins och Emma Thompson: Gäsp, tänkte jag. Jag har inte läst den, jag skulle inte ens komma på tanken att göra det efter att ha försökt se filmen ett par gånger. Dubbelgäsp. 3. Hade jag inte vetat vad boken handlade om innan jag började läsa den – vad hade jag tyckt om den då? Jag tycker att Ishiguro är lite snål med ledtrådar. I början hänger jag inte riktigt med, trots att jag vet som sagt visste ungefär vad den skulle handla om.

Vi får träffa Kathy, som är drygt 30, men ändå i slutskedet av sitt liv. Vi får veta att Kathy arbetar som vårdare av donatorer och att hon har gjort det ovanligt lång tid. Därefter blickar Kathy tillbaka på sin barndom på internatskolan Hailsham. Den bestämda Ruth, den känslige Tommy och alla de andra barnen på internatet. Tillsammans med sina skolkamrater försöker Kathy finna mening i deras ovanliga öde, den mystiska Madame som kommer regelbundet och hämtar material som eleverna skapat, som hon ska ställa ut i sitt galleri. Så småningom blir Kathy tonåring, lämnar Hailsham och det oundvikliga kommer allt närmare. Hon hinner vara vårdare åt såväl Ruth som åt Tommy och Ishiguro bygger varsamt upp sin historia så att man tillslut kan se den som en väv, pusselbitarna är på plats, Kathy har i slutet av boken fått veta det hon behöver veta om meningen med sitt liv och det är där vi lämnar henne.

Är jag nöjd? Nja, Ishiguros berättarteknik gör att det är svårt för mig att lägga ifrån mig boken. ”För att förklara varför just det här hände, måste jag först berätta om en annan händelse” är en ständigt återkommande replik. Ibland har jag, som jag skrev, svårt att hålla isär alla händelser och förstå varför en händelse är av betydelse för en annan. Jag har inte hela sammanhanget klart för mig, Kathy vet redan från början så mycket mer än vad jag vet om hennes öde och även i slutet av boken är jag otillfredsställd. Jag har, som bekant, läst en hel del böcker på samma tema, där författarna skissat upp tydligare bilder av hela samhället boken utspelar sig. Jag behöver få läsa det. Jag behöver få sammanhanget. Samtidigt som jag tilltalas av att boken blir begripligare ju längre jag läser, att jag inte behöver veta allt, av att parallellt med läsningen fundera så över allting hänger ihop.

Rekommenderar temaläsning av ”Oönskad”, ”Enhet” och så den här. Kanske i en bokcirkel nära dig (ni missar väl inte cirkelraggningarna i detta inläggs kommentarer – just nu söks cirklar i Norrland, bland annat)?

17 kommentarer

17 kommentarer till ”Never let me go” – Kazuo Ishiguro

  1. …och även i Skåne söks det en bokcirkel, glöm inte det ;-).

    Jag håller helt med dig om vagheten (och titellökigheten förresten också). Ärligt talat: om jag inte läst Enhet precis innan vete katten om min hjärna ens registrerat förrän långt senare vad boken egentligen handlade om. Men det är kanske poängen?

    Jag har för mig att jag lite störde mig på tilltalet också. Visst är den skriven direkt till läsaren. Jag kanske tänker på någon annan bok dock. (Kan inte gå och hämta boken och kolla för valpen har somnat med huvudet i mitt knä…).

    Åh, mmm temaläsning!

  2. Och jag som är så förtjust i det där smygande berättandet, att man får veta saker som man inte kan relatera till förrän ganska långt senare, då man fått veta tillräckligt för att sätta in det i ett sammanhang som gör det begripligt. Och att det också är ett viktigt tema i själva boken, där gestalterna får all viktig information om sin egen situation lite för tidigt, så att de inte kan reflektera över den, utan bara tar in den. När sedan scenariot blir tydligt för dem är det otäcka redan förankrat som en ofrånkomlig sanning.
    Jag tycker också om att historien är så skissartad (men på ett väldigt kontrollerat sätt, allt annat än slarvigt) och att man som läsare får fylla i så mycket själv. Återhållsamheten i berättandet är över huvud taget magnifik. Existensiell vånda kan illustreras med en blick, eller en blick som vänds bort.
    Oj, vilket långt inlägg det blev. Sorry!

  3. Fast du, det kan bli ännu värre om man översätter titel. Jag var en gång på Taiwan och hittade en bar som hette ”Norges skogar” vilket jag tyckte var litet lustigt – hade ägaren varit i Norge kanske? Det var inte förrän långt, långt senare som jag insåg att det syftade på Norwegian Wood, och förmodligen inte låten utan Murakamis roman.

  4. Å, Never Let Me Go är en av mina favoritböcker någonsin. Och då är jag ändå extremt lätt uttråkad. Den är bedrägligt enkelt och naivt skriven, tajt dramaturgisk och så skickligt avskalat. Storyn är fantastisk. Sällan blivit så berörd av en bok någonsin.

  5. Håller med både Ida och Lisa, det är en fantastisk bok. Läste hans Vi Som Var Föräldralösa häromsistens, även den ett storverk.
    Rena hjärngymnastiken, då berättelserna breder ut sig som ett pussel över vardagsrumsbordet.

  6. Kan bara stämma in med Ida och Lisa. Den är magisk i sin enkelhet, men träffar mitt i hjärtat, och är en så hemsk berättelse jag aldrig kommer glömma. En bok jag kommer läsa om, och det är ytterst sällan.

  7. Jag älskade också ”Never Let Me Go”. Nu var det ett tag sedan jag läste den men vad jag mest minns är den där kvardröjande stämningen av sorgsenhet och människor som aldrig får en chans att verkligen leva. En strimma av hopp som blossat upp för att sedan försvinna. Jag tycker den är fantastisk. Gillar även ”Återstoden..”

  8. Hur många av er som har läst ”Never let me go” har läst ”Enhet” också? Jag läste ”Enhet” innan ”Never let me go” och jag tror har det betydelse för hur man upplever ”Never let me go”. Jag var så att säga redan inne i tänket och tror att jag hade blivit mer drabbad om jag läst om Kathy och Ruth innan jag läste om Dorrit. Vad säger ni andra?

  9. Härligt att se att det är flera som gillar min favoritförfattare nr 2 (efter Philip Roth). Ida kl. 13:36 beskriver känslan i Never Let Me Go mycket bra.

    Har nyss läst Ishiguros rykande färska novellsamling Nocturnes – rekommenderas!

  10. Ida;
    Jag tror helt klart att du kommer att uppskatta Vi Som Var Föräldralösa, det är samma alienation som i Never Let Me Go och samma typ av smärtsamma knutar från det förgångna som tvingas till upplösning i en tid av plötslig förändring.
    Ett jättestort tack till Spectatia, Nocturnes ska Omedelbart kollas upp!

  11. Älskade verkligen ”Never let me go”, läste de förrförra sommaren och får fortfarande flashbacks av hela den sommaren bara jag tänker på boken. Gillar sånt skarpt!

    Läste ”Enhet” efter ”Never let me go” och även om jag verkligen gillar den här typen av dystopier tycker jag att ”Enhet” kändes lite… banal i jämförelse. Helt okej bok, men den rörde mig inte alls på samma sätt.

    Förresten, anledningen till att jag började läsa Kazuo Ishiguros bok var att de läste den som en följetong i P1 och jag hörde lösryckta bitar av den och tyckte den lät så sorgsen och fin. Synd att de inte har det i sitt arkiv…
    http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?ProgramID=1111&Artikel=1302267

  12. Det är inte en svensk bok med engelsk titel, det är en ENGELSK bok med ENGELSK titel. ;))))))

  13. Vad trist att du avslöjar hela handlingen. Nu vet jag inte om jag är sugen att läsa boken längre…

  14. Min mamma gav mig just den här boken för att hon inte klarade av att ha den i sin bokhylla. Hon hade läst den utan att veta vad den handlade om och drabbats oerhört av livets meningslöshet när det gick upp för henne. Hon påstår att hon var snudd på deprimerad en lång tid efteråt! Jag har inte läst den än – är rätt nyfiken, men vill ju inte bli deprimerad… Känner dock, efter att ha läst det här, att boken kanske inte blir lika drabbande om man redan från början är införstådd?

Namn (obligatoriskt)

E-post (publiceras ej) (obligatoriskt)

Hemsida